I bok fyra om häxkarlen Geralt sätts människornas ränker i rörelse. Ur en kunglig kurirs intressanta perspektiv får vi inledningsvis veta en del, tills detta perspektiv på brutalaste vis försvinner.
Ett huvudnummer utspelar sig runt en trollkarlssammankomst i det berömda Aretuza, med Geralt som plus one för Yennefer. Synnerligen dramatiskt blir det, men man får nog se sig som ursäktad om man till slut blandar ihop alla kungariken och personer på de olika sidorna av historiens komplexa komplotter och konflikter. Innan dess blir det mer lättsamt underhållande med skvaller och ingående beskrivningar av magikernas ibland oblyga mode.
Det blir förstås mycket dialog också, inte minst i formen argumentation. Många repliker som förringar den andre partens argument, många anklagelser om ’banalitet’ och svar i samma ton. De pratar väldigt mycket runt och om varandra, avstår länge från raka svar och levererar dem i bästa fall när ord-dansen är över. Detta gäller även i viss mån vår Geralt, även om hans repliker tenderar att vara mer rakt på sak. Under en sådan här dialog lyfter någon rent ut det faktum att han är en väldigt märklig häxkarl med retoriska förmågor som inte hör yrket till. Vem är han egentligen? Att hans mor var trollkvinna är väl redan etablerat, men mer då?
Mycket kretsar förstås kring Ciri, vars viktighet nu är allmänt accepterad. I en dröm/vision verkar hon få veta något viktigt om sitt förflutna. Stora krafter, komplexa ränker, och så mitt i alltihopa vår Geralt som i princip bara vill hålla sin adoptivdotter vid liv, skulle man kunna sammanfatta det. Alla andra har en agenda, inte minst alla småkungar som med eller utan sina respektive magikers samtycke samlar sig för en stöt mot Nilfgaard, en formidabel fiende ur vars perspektiv somligt faktiskt berättas. Och de tänker inte nödvändigtvis följa principen:
”Krig mot slotten, fred i stugorna”
Nu ska krig av fulaste art utkämpas. De besegrade länderna ska metodiskt tömmas på resurser och bränd jord ska lämnas kvar. Detta berättas av nilfgaardiska riksdrotsen som ger en troligen sann bild av medeltida krig ur ett krasst matematiskt perspektiv. Vi får också för första gången se riket Nilfgaard från insidan. Ett strikt folk med en fruktad ledare, som under en kaotisk tid verkar få Ciri som hedersgäst.
Men den riktiga Ciri befinner sig i en ännu mer utsatt situation någonstans långt därifrån. I ett stekhett landskap utan vatten och vänner. Men också med förvärvade kunskaper och en inställning till svårigheter som kommer väl till pass. Ett starkt exempel på fantasygenrens tradition av utdraget umbärande. Räddningen är av lika oväntad som sago-logisk art. Ett färgstarkt rövarband och diverse annat osympatiskt folk hinner presentera sig i både ord och strid innan boken är över, den kanske våldsammaste delen hittills. Men också, förstås, väldigt pratglad.
Det här är alltså boken då ränker och pyrande konflikter briserar, men Sapkowski undviker att beskriva stora slag mer än kortfattat i efterhand, och fokuserar hellre på den kaotiska och farliga värld som kriget skapar. Det är bra. En sekvens där en tappert skräckslagen Riddarsporre ska besöka dryaderna ger tillfälle till de livfulla miljöbeskrivningar som Andrzej Sapkowski också är duktig på.
Vid det här laget känns det självklart att läsa/lyssna vidare. Böckerna är relativt korta jämfört med mycket i genren och är på flera sätt lika mycket föregångare som följare av en tradition.