Kategori: Fantasy

Den oändliga historien (1979)

Oändlig är den inte, men Michael Endes klassiker är onekligen ganska lång. Och känns längre än många böcker med fler ord och sidor. Den har helt enkelt inte alltid den där bladvändarförmågan att rycka med läsaren alla gånger och kan kräva sin lilla tid att ta sig igenom. 

Men det är en ovanlig och ofta klok bok vars mest minnesvärda delar verkligen är svårförglömliga. Detta inkluderar både början och slutet, vilka visar sig vara ungefär det enda jag minns från barndomens bokmalande. Däremellan finns det en uppsjö av svåruttalade hittepå-namn (’Graógramán’, ’Querquobad’ …) och ofärdiga historier som helt klart är en del av poängen men inte alltid fullt så intressanta som man kunde önska. 

Bastian Balthasar Bux flyr från några plågoandar in i en bokhandel. Där finner (och stjäl) han en bok som han tar med sig upp på skolans vind, varifrån han flyr den bistra verkligheten. Först genom att läsa berättelsen om Fantasien, ett magiskt rike som riskerar att uppslukas av Ingenting, sedan genom att bli en del av berättelsen, och dess berättare. 

Hjälten Atreju och lyckodraken Fuchur hör till vad folk minns från 80-talsfilmen (där draken dock hette Falkor). I boken är de nog så viktiga men det är framförallt Bastians berättelse. Och det artar sig efter hand till berättelsen om någon så missnöjd med sig själv att han vid möjligheten att uppfylla alla sina önskemål försvinner allt längre bort från sig själv. När vad som kunde ha varit finalen på en enklare barnbok har utspelat sig återstår vad man får förmoda är berättelsens hjärta, enligt Ende. Här häller han in teman, karaktärer, platser och konflikter i sånt överflöd att själva historien riskerar att drunkna. Och så oerhört påhittiga är inte alltid dessa påhitt.  

Det är insiktsfullt, mysigt och rent ut sagt småtråkigt om vartannat. Fantasy som aldrig landar, som ständigt introducerar nya karaktärer och platser utan att verkligen utforska någon av dem på djupet, hör inte till mina favoriter och här finns lite för mycket av den varan. Å andra sidan bidrar floran av faktiska men mer sällan använda ord till läsarens bildning. Och visst gjorde boken ett djupt intryck på mig som barn (och har helt klart satt sin prägel på Annanvärld, tillsammans med Talismanen och Narnia-böckerna). 

Och det finns som sagt en poäng med alltihop. När hela berättelsen är berättad (för att tillåta sig lite allvarsam ironi) känns den poängen väldigt tydlig, och fin. Mitt i historien känns detta ofta mindre uppenbart. 

Läsvärd? Ja, men ha realistiska förväntningar på Fantasien. Om skämtet tillåts. 

The World of Ice & Fire (2014)

Istället för att skriva klart bok sex och sju i ”A Song of Fire and Ice” lade George RR Martin till många fans frustration en del av sin tid på en ’Silmarillion’-artad guide till hela sin värld, behjälpt av Elio Garcia och (svenska) Linda Antonsson, superfans som bland annat driver sajten westeros.org. 

Det börjar med att en maester samtida med handlingen i ”Game of Thrones” presenterar sig och sin dröm om att skriva en historik över sin värld. Boken tillägnas unge Tommen Baratheon vilket kanske förklarar de lysande vitsord som hans morfar (och farfar) Tywin Lannister sedermera utdelas i boken. 

Hela Westeros och Essos avhandlas i vad som kan beskrivas som en historiebok skriven av en person som själv är skeptisk till somligt av det han nedpräntar och är noga med att ange sina källor. En rolig detalj är att denna upplysta maester misstror somligt som enligt romanerna faktiskt stämmer, till exempel rykten om hamnskiftare och annat övernaturligt. 

De börjar från bortersta början, med The Dawn Age, och arbetar sig framåt. Via ”Brandon byggaren” och ”the children of the forest”, hamnskiftare, wargs och de som kommunicera med korpar. De första människorna tar sig till Westeros där de först krigar med skogsbarnen och sedan sluter fred med dem. När andalerna kommer långt senare och vill bränna ner de heliga träden slåss urinvånarna och de ”gamla nybyggarna” tillsammans mot dem. Men till ingen nytta. 

Religion avhandlas förstås titt som sätt. Andalerna tror på De sju men på Järnöarna behåller de sin självständighet och sin ’drowned God’ medan folket i norr som bekant håller kvar vid sina gamla gudar. 

Efter ett tag kommer vi förstås till historien om hur ätten Targaryen tar makten i Westeros. Hur den förste kung Aegon utropar sig till kung över hela Westeros och antingen värvar eller besegrar härskare med släktnamn och slott välbekanta från ”Game of Thrones”. Här finns gott om både grymheter och hjältedåd. Det stora temat är annars hur drakarna förändrar allt. Inte ens Harrenhal står pall mot Balerion the Black Dreads svarta eld. 

Utöver just Targaryens öden och äventyr presenteras i stort sett alla städer och ätter i Westeros grundligt. För grundligt, kan man understundom tycka. Hur Lannisters blev en maktfaktor tack vare gruvorna de grävde och även byggde sin borg på. Och hur de likartade Castameres, kända från sången, mötte sitt grymma öde. 

Även Essos beskrivs sedan i detalj. Varje fri stad som besöks i romanserien och många fler därtill.  Bland höjdpunkterna räknar jag själv Bravos historia, och undrar varför Daenerys inte gjorde gemensam sak med denna stad. Men det kanske är just vad Martin planerat i sina sista böcker? Intressant är också kapitlet om the Summer Isles, vars seder väcker mer respekt än många mäktigare riken. De laglösa basilisköarna är mindre inspirerande. 

Det finns till och med en motsvarighet till Afrika, en mestadels outforskad kontinent med makalösa monster. Den beskrivs bitvis på ett sätt som närmast minner om kolonialt förakt. Kanske inte oavsiktligt. Kanske ska den maester som sägs ha skrivit boken stå som representant även för gammal okunskap. 

Precis som i romanerna passar Martin på att testa olika styrelseskick och uppfattningar. En intressant detalj hos ett folk som framgångsrikt lyckats hålla dothrakerna borta är att endast kvinnor är krigare, med motiveringen att bara de som kan skapa liv har rätten att ta liv. 

Och så blir det grymheter förstås. ”Påhittiga” anekdoter om djävulska påfund. Ofta i fotnoter inledda med ett skvallrigt ”enligt myten” eller ”det sägs att”. 

Mot slutet känns det ibland som att boken har fastnat i en loop. De ständigt nya folk som presenteras, oftast ”dyrkande märkliga gudar”, känns alltmer som varianter eller kombinationer av varandra. 

Landet Yi Ti, inte alls olikt Kina, presenteras på sluttampen men verkar äldre och rikare i historia och civilisation än allt vi tidigare sett. Är detta ämnet för en av Martin hittills oskriven roman, eller sju? Borterst och sist presenteras den dystra och glest befolkade staden Ashai. Där finns varken djur eller barn. 

Till slut tar det alltså slut. Jag kan inte låta bli att känna en viss lättnad över detta. För att verkligen känna att man har koll får man nog läsa eller lyssna om boken några gånger. Jag är inte säker på att jag kommer göra det. Men kanske kolla upp ett och annat emellanåt …

Ylvania – Sagan om ljusbäraren (2016)

Det är roligt hur Ylva Hällens low-techserie på Bolibompa med inskickade toarullsfigurer och annat tittarpyssel spunnit vidare i denna bok, som siktar mot något betydligt mäktigare. Och ibland nästan lyckas. 

Det utspelar sig tio år efter händelserna i tv-serien. Unga Alba bor i Göteborg. Hon är adopterad. En dag blir hon hämtad till Ylvania, ett magiskt land. Här får hon veta att hon tillhör en kvartett av utvalda barn som ska skydda landet mot den onde Master, vars återkomst hotar. Hon får nya vänner, hon lär sig nya skills. Det handlar om både relationer och hjältemod. Och det går mot en episk batalj vid en ravin. 

Och det blir ofta lite tröttsamt med alla gravt standardiserade inslag och scener. Astrid Lindgren, Michael Ende och Tolkien är förstås vana vid att imiteras men även bland efterföljarna finns historier med viss verkshöjd. Jag tycker sällan att Ylvania når dit. Det är alldeles för mycket fan fiction-känsla, där saker bara är på ett visst sätt för att genren kräver det, där allt ska rymmas men sällan utforskas på djupet. Med en del fina undantag. Det är ömsom övertygande scener om vänskap och tvister, ömsom lite tillgjort. Riddare, ninjor och magiska krafter som inte nödvändigtvis känns som om de hör hemma i samma värld. Somliga beskrivningar och formuleringar lever, andra dras ner av stämningslösa ordval, som ’hovra’. 

Det blir ett exempel på ”får det barnen att läsa så … men jag hade ännu hellre sett att de läste något lite mer originellt”.

Illustrationerna är ett kapitel för sig. När det ska skildras hemska monster är stilen helt ok. Men varför är även hästarna så monstruöst utdragna? Varför ser Silvervinge ut … sådär? Varför är även det fina fult? Jag fattar inte. Det är inte kunskap som saknas, snarare kreativt omdöme. 

Mot slutet överväger ändå det som fungerar och det blir en dramatisk final som nioåriga dottern propsade på att högläsa i ett svep. Hennes slutdom är ganska typisk för nutida barn- och ungdomsböcker i den fantastiska genren. 

”Den var jättebra. Men inte lika bra som Harry Potter.”

A Knight of the Seven Kingdoms (2015)

Egentligen är det här tre berättelser av George R R Martin, samlade 2015 i en volym/ljudbok. Och de fungerar riktigt bra som ”en bok”. 

Något sekel innan händelserna i Game of Thrones begraver en ung, lång väpnare sin herre. Denne var en ’hedge knight’ (frilansande riddare) av synbar heder men blygsam rikedom utöver de hästar och vapen som ’Dunk’ tagit hand om under åren. Vad ska väpnaren göra nu?

Det bär förstås av till närmaste tornerspel, där släktnamn kända från Martins värld paraderar förbi, inte minst representanter för den då härskande ätten Targaryen. Hur ska den fattige nyblivne riddaren skaffa sig en rustning som låter honom inleda sin karriär? En ung, kaxig pojke vid namn Egg (som visar sig betydligt viktigare än han låtsas vara) blir snabbt hans väpnare mot löfte om mat och att inte få stryk om han inte förtjänar det. Ett ogenomtänkt ingripande mot en elak prins ställer till det för den nyborne riddaren men en annan prins, högst oväntad, räddar livhanken på Dunk. Det leder fram till en ’trial by combat’, men med med en twist olik de dueller Martin dittills berättat om. 

Det är rejält underhållande. Mer koncentrerat och mindre vindlande än eposet Martin är kändast för men med lika stort utrymme för hans djupa kunskap om medeltida liv och leverne. Det är också en mer rättfram historia, klassisk rentav. Här finns mysiga värdshus, spännande tornerspel, rakryggade och goda människor och slemma skurkar. Dusterna skildras livfullt och kraftfullt och med imponerande begriplighet. Det som lätt kan bli en röra av termer i skrift blir bilder som utan ansträngning lösgör sig ur orden. Det är en spännande riddarhistoria, helt enkelt.  

Första delen presenterar en duo som man man gärna följer på nya äventyr: en ung riddare som är klokare än han tror och en prins som inte är rädd för att sova under ett träd. Nästa del ansluter till dem ett par år senare, när Dunk är i tjänst hos en åldrad herre som hamnar i konflikt med grannarna om uppdämt vatten under en period av svår torka. Visst passar Martin på att berätta om Westeros historia genom pratsamma karaktärer, och berättelsen om den här erans tronstrider löper som en röd tråd genom handlingen, men framför allt är även detta en fokuserad och engagerande historia. 

Det är uppfriskande att läsa om en okomplicerat god riddare som försöker göra det rätta utan stora åthävor. Samspelet mellan honom och hans hemligt högborne väpnare är en annan styrka. Den ene är prins, den andre bestämmer, deras samtal är ofta raka och förtroliga. Med återkommande men aldrig infriade hot från riddaren om att ge sin hjälpreda en rejäl smäll. 

I tredje och sista delen höjs insatserna och historien knyts ihop på ett snyggt och spännande vis, med nya tornerspel och konspirationer och många minnesvärda karaktärer. Här känns större skeenden igen ifrån historikboken The World of Ice and Fire (böckerna både spoilar och kompletterar varandra, kan man säga), så eventuellt vill man vänta med att läsa den sistnämnda  tills man fått den lite mer spännande vinklingen här. Eller tvärtom, läs The World först, för att lättare hänga med i A Knight. 

Vilket man än väljer är detta riktigt bra. Inte minst opretentiöst men mysigt inläst som ljudbok av Harry Lloyd.