Författare: Maria Vargas Llosa
Förutsättningarna för festlig läsning är inte optimala. Från dödscellen blickar år 1916 proto-whistleblowern Roger Casement tillbaka på ett liv som han till stor del tillbringat med att avslöja mänsklighetens och kolonialismens mest djävulska sidor. Krämpor har han lidit av också, mest hela tiden.
Men visst har det funnits glädje också. Upptäckten av kärleken till fosterlandet Irland, till exempel. Ockuperat och kolonialiserat det också men ack så obändigt skönt. Det är denna patriotism som drivit honom till de handlingar som han dömts till döden för, och som överskuggat de hjältemodiga avslöjanden han en gång hyllades för. Döms gör han också i allmänhetens ögon för sin på den tiden oacceptabla läggning, vars sporadiska utspel (eller fantasier om) han varit oförsiktig nog att redovisa i sina ”svarta dagböcker”.
Delarna om Belgiska Kongo är en pendang till hyllade maran ”Kung Leopolds vålnad”, än mer detaljerad i sin redogörelse för de djup av omänsklighet som människor sjönk till i sin jakt på profit runt förra sekelskiftet. Casement, som gått från kolonialismentusiast till kunnig kritiker, blir en av de personer som öppnar världens ögon för vad som pågår och en viss förändring till det bättre blir faktiskt resultatet. Senare skickas Casement till gummirushens Sydamerika i ungefär samma tärande ärende.
Llosa betar tålmodigt av olika etapper och grymma karaktärer som Roger avverkat och mött under sina resor för kronans räkning, med återkommande pauser för återbesök i cellen. Konstlös, alternativt konstaterande, kunde hans stil beskrivas. Saklig snarare än hypnotisk och stämningsfull. Kanske är han rädd för att jämföras med mästaren, Joseph Conrad, som för övrigt dyker upp i boken.
Roger Casement, en högst verklig person som med jämna mellanrum verkar återuppmärksammas i artiklar och dokumentärer, förlorar sin positiva livssyn under sina resor och läsaren riskerar också att drabbas av samma syndrom. Det finns enstaka ljusglimtar, människor som vågar säga ifrån eller envisas med att försöka hjälpa människor iställer för att exploatera dem till döds. Mestadels, dock, bekräftas cynikerns världsbild.
Slutligen presenteras påskupproret och dess bakgrund samt Casements misslyckade förehavanden i Tyskland, ett nedslående förlopp som glimtat fram genom berättelsen hela vägen men som nu redovisas mer sammanhängande. Det blir bara pannkaka av allt, och dystrast är nog det faktum att han vet att det kommer sluta illa men inte har stort val annat än att följa sin förfelade plan ända i in i kaklet.
Läsvärt? Absolut. Jag får känslan att Llosa respekterar fakta. Att han inte justerar och vränger på den verklighet han utgår ifrån i jakt på dramatik. Det här stoffet är färgstarkt och nattsvart nog ändå. Det är en bok att beundra och kanske, eventuellt lära sig något sorgligt och viktigt av. Och något slags fascinerande tröst kan hittas bland annat i den dramatiska förändring som den exploaterade Putomayo-regionen genomgår när Casements, och andras, larmrapporter väl får genomslag. Så även i det faktum att omvärlden faktiskt inte rycker på axlarna när sanningen kommer fram. De blir precis så chockerade som de borde. Alltid något.
Casement framställs som en komplex grubblare, pendlande mellan klarsynthet, tvivel och stunder av upprymd övertygelse – på ett såväl personligt som politiskt och teologiskt plan. Ett trovärdigt och värdigt porträtt av en person som blev ögonvittne till ohyggliga ting och lät plikten gå före allt, men vars privatliv och val i slutändan länge överskuggade hans självuppoffring och allt han uträttade för kolonialismens offer.
Förutsättningarna för dyster läsning är som sagt utmärkta. Med det sagt känns ändå slutet så tillfredsställande som det överhuvudtaget är möjligt under omständigheterna. Tungt, trovärdigt och tillfredsställande.