Uppföljaren till Lars Wilderängs krigsroman Midvintermörker inleds i den förväntat informativa och torra stilen, när läget ett decennium efter Mellandagskriget sammanfattas med generöst bruk av ordet ’hade’, men också i ett smålustigt, ironiskt tonfall. Den pragmatiske och foglige statsministern Anders Österö verkar inte riktigt förstå vad som är å färde till midsommarhelgen, men läsaren gissar att den unge men krigsärrade överbefälhavaren planerar något mer än bara en övning.
Och tacka tusan för det. Vårt land har uppenbarligen inte rönt någon rättvisa efter det ryska överraskningsanfallet; tvärtom har förnedringen och svårigheterna fortsatt. Gotland är ockuperat (Slitegrad?!) och ryssen använder all sin makt för att hålla Sverige i schack. Vi kräver revansch!
En stor plan just i detta syfte sätts i rörelse nästan från första sidan och vi följer både de insatta och de aningslösa i en lyckad invertering av Midvintermörker.
Bekanta namn från första boken ansluter tidigt. Polisen Mia, till exempel, vars agerande här väcker ungefär samma kluvenhet som det under Mellandagskriget. Är hon en välmenande antagonist, en problematisk protagonist, eller hur ser W själv på henne? Erik Segerstedt, den nye ÖB, var med om striderna på Gotland och både SOG-elitsoldater och JAS-piloter känns igen. Nykomlingarna inkluderar Simon som efter sju år i en jägarbataljon ser fram emot att återgå till det civila. Även lite ryskt perspektiv erbjuds i form av generallöjtnanten i Visby som oklokt nog låtit sig förföras av en svenska med hemligt uppdrag.
Oskicket (eller bonusen, beroende på vem du frågar) att specificera allting av militär natur vid namn och modell är förstås fortfarande ett signum, med den skillnaden att W här får tänka tio år in i framtiden. Jag tycker att informationsöverdosen gör läsupplevelsen trögare, men så är jag inte heller någon möp. Beskrivningar av ambitiösa desinformationskampanjer och hemliga skyddsrum och anläggningar intresserar mer och ger känslan av att bli invigd i spännande hemligheter, sanna eller inte. Framtiden som målas upp är politiskt intressant, inte minst Gotlands nya status, men tekniskt sett är det en försiktig projicering. Att förutse en iPhone kallad ”X” är inte direkt visionärt.
Det blir snabbt spännande och känns på många sätt trovärdigt, om än i en värld befolkad av banala arketyper. Här ställs inte bara svensken mot ryssen utan inhemska elitsoldater och nationella insatsstyrkan mot varandra i vad som i praktiken är en statskupp. Statsministern, som påstås ha avgått, envisas med att undgå kuppmakarna och komplicerar läget. Och de inledande överraskningstriumferna förbyts tids nog i motgångar. Iskanderrobotar och störningssändare och en ÖB som uppenbart mår sämre och sämre. En armada stävar snart mot Gotland från Kaliningrad och revanschlusten mattas i insikten om hur höga insatserna är. Allt fler civila såväl som soldater får betala priset för vågspelet. Skickligt.
Likt föregångarboken pendlar denna mellan med- och motgångar under en väldigt kompakt tidsrymd och krig är även här en materialsport. Resurser eller motdrag som motståndarsidan inte räknat med förändrar läget och i den mån man förstår vad som händer noterar man som läsare triumferna med oundviklig belåtenhet – även om det ’egna laget’ agerar synnerligen diskutabelt och ryske ’Vova’ uppvisar klart mänskliga drag medan han försöker organisera sina gotländska styrkor. Komplexa drivkrafter hos karaktärerna är inget som Wilderäng jobbar med men jag tycker att han är duktig på att provocera fram motsägelsefulla reaktioner och lojaliteter hos läsaren.
Klimaxet är dramatiskt så det förslår och knyter ihop säcken på ett passande kluvet och smått ironiskt vis. Efter det tar förstås Wilderäng tillfället i akt att redovisa för sina förslag på hur man ska hantera försvarsfrågan i form av en epilog om de läxor landet lärt sig. Och i visst har han redan blivit sannspådd.
Och den sista lilla knorren är rätt fin.
LW skriver onekligen intressanta böcker. Jag önskar bara att han skrev lite intressantare.