Det kan vara bra att veta att Voltaire i Candide ironiserar över orimligt optimistiska tankeströmmar under sin samtid, annars framstår nog denna klassiker som minst sagt märklig. Den är lite märklig ändå men ska ju så vara.
Den oskuldsfulle och halvt imbecille Candide växer upp på ett slott i Westfalen tills en spontant påkommen intim stund med friherrinnans dotter Kunigunda sätter stopp för idyllen. Inom några sidor är han soldat i den bulgariska armén. I först frejdigt uppskattande och sedan förfärande ordalag beskriver V den batalj som Candide snart befinner sig i, samt dess följder för de civila i närheten. Fick man skriva såhär på den tiden?! Jag påminns om Frans G Bengtssons sardoniska beskrivningar men det här är nog snäppet grövre.
Det handlar om ohyggligt elände och människans försök att finna mening i det. Candides läromästare Pangloss har inpräntat i honom att allt som sker är gott och får själv tillfälle att bevittna jordbävningen i Lissabon och förklara det nödvändiga i den. Men här står tragedierna som spön i backen, folk kan nästan tävla i hemska levnadsöden. Det handlar också om hycklande kyrkans män, intolerans och otukt. Och det blir en resa mellan många länder för att återfinna Candides älskade Kunigunda (som har sin egen motgångshistoria), rappt beskriven och full av karaktärer, allt förtäljt i ett ironiskt tonfall som ger en klang av komik åt allt, hur hemskt det än kan vara.
Språkbruket är långt ifrån politiskt korrekt, men det är ju oftast karaktärerna som uttalar sig, inte författaren. Det finns bland annat rader här som ekar av reflexmässig, tidstypisk antisemitism, men i sammanhanget kan man inte säga att judar beskrivs mer nervärderande än resten av mänskligheten. Voltaire är konsekvent och lika generös mot alla med sina dräpande formuleringar.
Tvära kast är också regeln. Ett kärt återseende av den lyckligaste slump kan strax övergå i blodspillan.
”Jag är den bästa människa i världen, och likväl har jag nu tre liv på mitt samvete.”
Ur askan i elden mellan osannolika räddningar far vår hjälte, aldrig i kontroll över sitt öde och sällan lycklig mer än korta stunder. Det kunde ses som en absurd äventyrsroman med fler twistar än man kan hålla reda på. Tillsammans med den mångkunnige Cacambo hamnar han exempelvis i Eldorado, där allt verkligen syns vara ordnat till det bästa och där tiggarbarn leker med ädelstenar. Och:
”Cacambo förklarade Konungens kvickheter för Candide, och hur goda de var ses därav att det var lustiga även sedan de översatts. Av allt som förvånade Candide förvånade honom detta inte minst.”
Men givetvis är de för dumma för att stanna där. I Surinam möter de slaveriets grymhet och får veta priset som andra betalar för att de ska kunna äta socker i Europa. Boken känns ibland långt före sin tid. Någonstans här börjar Candides optimism knaka i fogarna och han tillåter sig att resonera med andra kring världens beskaffenhet, däribland en maniké som med nästan uppfriskande vältalighet sammanfattar alltings uselhet.
Voltaire spar förstås inte på krutet när resan går till Frankrike. Paris och dess invånare framställs som osympatiska lurendrejare i allmänhet och högst verkliga personligheter i fejd med författaren f¨år extraslängar i förbifarten. Över huvud taget blir han såhär på hemmaplan väldigt specifik om tidens kulturella samtalsämnen i ett långt kapitel fyllt med fotnoter.
Sedan bär det av till England, befolkat av ”dystra och hypokondriska naturer”. Där går Candide inte ens iland, chockad som han blir av den offentliga avrättningen av en amiral som inte visar tillräcklig blodtörst i kriget mot fransmännen.
Venedig, nästa, för fler bevis på att ingen är lycklig. Inte Paquette, som Candide mött förut och nu försörjer sig som glädjeflicka åt män hon avskyr, inte den till synes muntre munken som just lejt henne. Inte den förmögne venetianske senatorn som verkar ha allt här i livet. Inget imponerar på honom; teater, konst, kvinnor. I fantastiskt bildade haranger förintar han Homeros, Cicero och Milton. Candide avundas honom tills hans följeslagare påpekar det sorgliga i att kunna finna glädje i någonting.
Mot slutet blir det både väntade och väldigt oväntade återseenden. Detaljerna kring dessa återseenden är konsekvent oväntade, hur van man tycker sig ha blivit vid tvära kast.
Kan det då bli ett lyckligt slut av allt det här? Ja, om det skulle så vara så är det i alla fall inte ett slut man kunnat förvänta sig.
Frispråkig och beläst, hemsk och lustig om vartannat. En märklig bok vars ålder man ständigt förundras över. Tills man minns hur tidlös och allvarligt fyndig redan Shakespeare kunde vara. Och inser hur andefattiga vår tids böcker kan vara.