Femte boken tillika tredje romanen i Witcher-serien inleds med något så ovanligt som en mänsklig jägare i dryadernas Brokilon, Milva, ur vars perspektiv vi får veta mer om vad som hänt med Geralt efter händelserna i Aretuza. Andrzej Sapkowski verkar ha studerat jakt med pilbåge lite extra för att kunna ge övertygande detaljrikedom. Det är ju bland annat sånt man söker i kvalitetsfantasy så jag klagar inte.
Geralt är rejält skadad men får all hjälp de människofientliga dryaderna kan uppbåda. Och när den inledningsvis ovänligt inställda jägaren berättar det lilla hon vet om Ciri beslutar han att det är resdags.
Utöver bokens stora tema (som är att resa genom en krigsdrabbad värld) blir det mer med spionchefen Dykstra, en karaktär jag gillar mer och mer i all hans krassa duglighet. Med magiska projektioner kan trollkvinnor ha videosamtal eller webbkonferenser – med vad som liknar vår tids störningar – lär vi också. Småkul. Att män på samma möte avfärdas som psykiskt instabila och ”alltför känslostyrda” överlag är desto roligare.
Men framför allt handlar det alltså om Geralts desperata sökande efter Ciri, vilket sker i en mindre grupp av människor vars hjälp han länge slår ifrån sig. Gruppens konstellation ändras också fram och tillbaka under historiens gång. Starttrion (som inkluderar Riddarsporre och Milva) färdas genom landskap präglade av den sortens krig som Nilfgaard utlovade i förra boken, men som de knappast har ensamrätt på. Alviska gerillaförband hjälper exempelvis till med grymheterna.
En mycket oväntad person vill förvandla dem till en kvartett men välkomnas inte. Istället är det en ganska godhjärtad samling dvärgar och några krigsflyktingar som de tagit sig an som blir nästa resesällskap, däribland Zoltan, en återkommande karaktär i spelet Witcher 3. Geralt är alltjämt plågad av sina skador från förra bokens strider, kanske kroniskt, och hamnar ständigt ur askan i elden.
En mystisk herre vid namn Regis som de möter i vildmarken kommer visa sig synnerligen användbar. Frågan är bara vad han är. Den uppmärksamme gissar nog snabbare än jag. När gänget börjar tala öppet om hans speciella omständigheter blir det både allvarsamt roligt med paralleller till vanligt missbruk.
Det mest framträdande med Elddopet är kanske det stora inslaget av krigets grymhet och kaos, men letandet efter Ciri kommer inte långt därefter i relevans. Antalet karaktärer det hoppas mellan är nog högre än någonsin, och det fungerar rätt bra. Ciri själv ses mest ur andras ögon, som medlem i ett rövargäng, personlighetsmässigt svårigenkännlig.
När ett omaka gäng ska göra soppa och högt diskuterar hur dumt den sure och frustrerade Geralt beter sig uppnås ändå välbehövlig värme och humor mitt i alltihop. Och när vi äntligen får veta vad som hänt Yennefer är även det ganska underhållande.
Så har vi det där med de långa dialogerna. Folk som föreläser för varandra och rättar varandra. De här utbytena är en stor och intressant del av böckerna men kunde ofta kortas ner. Pratet om gener och komplicerade blodsband hör nog till de minst fängslande, liksom andra tillfällen då Sapkowski ägnar sig åt anakronistiskt klingande vetenskapsprat trollkarlar emellan. Och jag tappar ärligt talat bort mig i släktträdens grenar. Ibland måste man inte veta varenda detalj.
Miljöförstöring är ett annat tema, här bland annat representerat av druider som försöker ge långsiktiga kloka ord om fiske och naturvård. Mot döva öron, förstås. Utdragna kriser på varandra är ett till. ’Låt dem ha lite tur nu’, kan man tänka, för att åter konstatera att Sapkowski har mer bekymmer redo åt dem.
Men det viktigaste temat är kanske ’the kindness of strangers’. Som Geralt uttrycker det:
”I den här ruttna världen, Zoltan Chivay, gör godhet, ärlighet och redbarhet avtryck i minnet.”
Att Zoltan hävdar att han inte stämmer in på den beskrivningen är det minst viktiga.
En filmvänlig färjetur och batalj avslutar den hittills mest krigsdränkta Witcher-boken. Det och en oväntad riddardubbning lika ironisk som synbart styrd av ödet.