Tredje samlingsvolymen med Neil Gaimans legendariska serier börjar med den märkliga (vad annars?) ”A Game of You”, en historia i sex delar där Barbie möter fantasy, skräck och humor. Just som det börjar kännas nästan segt kommer något groteskt och sedan ett äkta äventyr. Dream är inte inblandad förrän mot slutet, det är däremot en minnesvärd kvinna vid namn Thessaly. Många ord som ges mytisk vikt flyger omkring. Barbies följeslagare på en viktig resa genom ett farligt sagoland inkluderar en råttliknande figur i trenchcoat och en vältalig apa. I samma berättelse diskuterar en transperson genus med ett ansikte fastspikat på en vägg. Men trots allt känns denna som en av de minst intressanta i serien. Törs man säga ’spretig’?
Den kortare berättelsen om Marco Polo som går vilse i öknen, ett ”soft place”, är intressantare. Eller åtminstone inte längre än den förtjänar.
Brief Lives: När syster Delirium i en historia som sträcker sig över nio nummer – med delvis olika stilar och tecknare – försöker leja sina syskon för att leta upp storebror Destruction blir det också roligare. Dream, som lider av hjärtesorg som lagt hans rike i regn under flera veckor, hakar motvilligt på. Delirium är en barnslig tjej, lättsårad och oftast harmlös. Tills hon på ett infall straffar en stackars trafikpolis med en evig hallucination. Jag vet inte varför Gaiman petar in såna där grejer. Är det på skoj? Är det för att påminna om att de här figurerna inte nödvändigtvis är ’goda’?
Hur som helst: Destruction har lämnat sin post och låter människorna sköta destruktionsbiten själva, nöjd med att laga mat på en ö i sällskap av en talande hund. När de tre väl möts och samtalar blir det existentiellt och intressant och vi kommer närmare flera av the Endless än egentligen någonsin tidigare. Dreams son Orpheus blir också en del av handlingen, sedan länge tillbaka ett kroppslöst huvud med fin utsikt. En vindlande men minnesvärd historia med gott om stämning och melankoli.
Samlingen avslutas (förutom en skön bunt extramaterial) med en historia om kalifen av Bagdad som önskar att hans stad, på höjden av sin skönhet och utveckling, ska leva för evigt. Slutet knyter an till det då ganska aktuella första gulfkriget.
Extramaterialet handlar bland mycket annat om The Little Endless som återfinns i bara ett par rutor men fick något av ett eget liv och en stor fanbase.
Efterordet ger en shoutout till Jonathan Carroll. I andra nummer tackar han Clive Barker och Tori Amos, vars texter också citeras i en av berättelserna. Resultatet blir en blandning av nostalgi och frågan ’när gjorde de något intressant senast?’