Med dess strax över 120 sidor kunde man dra slutsatsen att denna bok, ibland med svensk titel ”Anteckningar från källarhålet”, är Fjodor Dostojevskijs mest lättlästa. Var inte så säker. Det är i alla fall lätt att se varför James Joyce var så lyrisk över den ryske författaren, när man möts av sida upp och sida ner av tankeflöden från ett både urskuldande och trotsigt jag.
Det känns rått och oredigerat när bokens jag ger sig ut i vindlande och ganska dystra tankegångar om sig själv och mänskligheten. Upprepningarna är legio. Hans svador om förnuftet kontra fria viljan känns dock slående moderna, en krock mellan dåtidens vetenskap och nästan munter pessimism. Människan offrar sitt eget bästa bara för att uppvisa en egen vilja, hävdas bland annat. Å andra sidan, finns det en fri vilja?
Om man t.ex någon gång kommer att räkna ut och bevisa för mig, att jag räckt lång näsa åt någon bara för att jag inte kunde låta bli att göra det och ovillkorligen var tvungen att räcka lång näsa, vad är det då som blir kvar av min fria vilja, i synnerhet om jag är en studerad man och fått en viss vetenskaplig utbildning? Då kan jag ju räkna ut hela mitt liv för trettio år framåt.
Kommer vi kunna reducera all vilja till en uträkning? Eller är människans självdestruktivitet, alltså individualism, starkare? Vad vill han? Han är ärligt talat ofta rätt tröttsam att lyssna på, på sätt och vis helt uppriktig men också ambivalent och nästan pladdrig. Den intelligens han berömmer sig om avspeglas inte nödvändigtvis i kloka ord även om en del intressanta insikter virvlar förbi i hans svada. Allt detta avsiktligt, förstås.
Del ett presenterar denne outsider i sitt källarhål. Som författarens företal utlovar handlar del två om några specifika händelser som han anser extra talande.
En episod handlar om hans ynkliga önskan efter upprättelse, kanske rentav duell, efter en upplevd förolämpning. Samtidigt som han nästan vill förolämpas och kanske i själva verket beundrar officeren som blivit föremål för hans besatthet. Hans plan att kollidera lite lagom på fina gatan – omsorgsfullt välklädd, förstås! – har ändå sina komiska poänger.
I en annan episod våldgästar han (ungefärligen) en middag med människor han ringaktar och beter sig klumpigt och otrevligt och låtsas sedan inte bry sig om dem alls. Det är total cringe, trovärdigt och insiktsfullt.
Jag ville av alla krafter visa att jag kunde klara mig utan dem. Och hela tiden klampade jag med flit och satte hälarna hårt i golvet. Men allt var förgäves, de märkte det inte ens.
Även här slutar det med ett oerhört behov av upprättelse efter en förödmjukelse han skapat själv. Tankarna går till bittra unga män som med dramatiska fantasier göder sitt hat i sin ensamhet (om än numera med god hjälp av nätet) tills det hotar att kokar över i drastisk handling. Han är för sorglig, helt enkelt. Till och med mot sin betjänt som han knappt har råd med hamnar han i prestigekamp.
Men samme person levererar också en bitvis klok och uppriktig svada till en glädjeflicka som han nyss och glädjelöst besökt. Somligt han säger är morbitt förskräckande men avsikten verkar ändå att varna och väcka. Det finns mer i honom än kränkt ilska. Tror jag. Under korta stunder i alla fall. Och det finns ett starkt drag av självdestruktivitet. När hon på hans förslag besöker honom är det förstås en annan person hon möter. En person som han nog egentligen inte vill vara.
En kort men djärv och inflytelserik roman. Förutom de självklara existentialisterna kommer jag att tänka på Ett öga rött i den rättframma skildringen av de egna klavertrampen. Det är en besk och pratig bok, proppfull med psykologisk insikt och svartsyn. Efter denna letar man lämpligen upp Brott och Straff för att muntra upp sig.