Efter en rörig start så landar Pascal Engmans andra roman i ett antal personer vars vägar korsas i en dramatisk händelsekedja kring organhandel och kidnappningar, med både poliser och kriminella med och utan samvete. Mycket känns bekant. Här finns den obligatoriska personen med förflutet i SOG, numera gentlemannaskurk i lag med en strulig barndomsvän. Här finns den tuffa kvinnliga polisen som tuktar översittare och sätter psykologer på plats men kan värmas upp i kontakten med en flyktingtjej. Mest unika är väl partierna i Chile, där övervintrade nazister skapat en enklav med mycket dunkla men lönsamma hemligheter.
Kriminelle men innerst inne snälle Nicolas mer komplexbetyngda vän och kumpan Ivan får lite otippat också agera huvudperson ibland. En eländig typ som drömmer om att komma in i den fruktade organisationen ’Legionen’. De sistnämnda vill inte Nicolas ha med att göra. Vanessa, polisen, uppvisar gradvis också lite intressantare sidor. Hon är på sätt och vis en ovanlig karaktär: rik och självvalt isolerad samtidigt som hon saknar sin exmake. Hon är ingen primadinna, men känns ofta väldigt omogen.
Det är inledningsvis mest liv i bilderna från Chile, ofta kretsande kring en viss Carlos, en lugnt monstruös men respekterad samhällspelare i en mindre by som ruvar på hemska hemligheter. Han sponsrar lokala fotbollslaget och bossar över bortrövanden och mord. Och blir varse en möjlighet i form av ensamma, nyanlända flyktingbarn i Sverige. Vem skulle söka efter dem om de försvinner? Samtidigt blir han smått besatt av en nyinflyttad ung kvinna.
Engman knyter tids nog ihop det här ganska effektivt. Han kan också skriva action så det blir spännande och man förstår vad som händer, och han känns påläst. Och det finns något här. Karaktärer som används effektivt i en historia som tar ut svängarna men faktiskt kunde utspela sig i verkligheten. Men i personpresentationer, exposition och många scener är det ofta torftigt och fantasilöst skrivet. Som om författaren bara inte ids hålla på mysterier eller gradvis berätta saker på ett dramaturgiskt vis. Orka, liksom. Hade-formen regerar, likaså detaljer som verkar ämnade att upplysa en tänkt regissör om hur scenen ska filmas, om hur någon höjer en kaffekopp och tar en klunk. Och ställer ner den. Men det är mest övertydligheten som jag blir lite less på. Här finns en scen där en person bokstavligen tänker på hur hans val är det ”moraliskt riktiga” efter felval han gjort tidigare, val som läsaren för säkerhets skull påminns om.
Men visst förstår jag framgångarna. Det finns starka scener, grymheter och spänning. Bitarna faller på plats, konfrontationer och möten kanske är väntade men det är effektivt. Kunde nog bli en spännande film- eller miniserie.
Hörd som ljudbok, något spännigt inläst av Stefan Sauk med vissa utbrott av dramatiskt skådespeleri.