Annika Norlin har visst bara skrivit två böcker (den första en novellsamling) men omnämns redan som en unik röst. Och det är ungefär allt jag tar reda på innan jag börjar lyssna. Det är roligt att göra så ibland. Sedan läser jag på och inser jag att hon är musiker (Hello Saferide/Säkert!), journalist och rätt känd i största allmänhet. Det var därför namnet lät bekant. Där ser man.
Någon ser en samling människor laga pinnbröd och nyfångad fågel över öppen eld. Vilka är de? De verkar tätt sammansvetsade och samtidigt väldigt olika. Denna någon är Emelie, överpresterande, ensamboende tjej som blundat för priset det moderna livet och hennes karriär kräver av henne tills hon en dag inte kommer ur sängen. Det är lika effektivt som effektfullt berättat. Från sitt tillfälliga hem och tillflyktsort uppe på en höjd ser hon gruppen göra sina märkliga ritualer. Hon har hyrt ut lägenheten i Stockholm och bor i tält eftersom hon verkar må bättre i skogen.
Tids nog får Loke presentera sig i form av sina anteckningar och vi får därmed ett perspektiv inifrån gruppen. Eller halvt inifrån. Som enda barn där, som inte ens får åka in till stan, har han en skyddad särställning även inom den ovanliga skaran – eller sekten, eller vad det nu är. Han har aldrig ens sett en påse chips förut. Det blir fler perspektiv, tankar och ledtrådar. Gruppmedlemmarna får namn och tydligare karaktär. De bor i samma hus och verkar bedriva ett smärre bedrägeri men det är kanske mest för att kunna leva livet på sitt vis. Helst sover de under Stora gran och tänker saker som:
”Den som möter vädret med acceptans får mycket gratis.”
Jag tror jag förstår det där med ’rösten’. Det finns inget i stilen som känns som att det försöker imponera men det är en stil, med en del dialektala inslag, påfallande rak och med förmågan att förmedla personligheter och stämningar. Jag for ner till bror gör sig påmind, även i den norrländska miljön, men förhoppningsvis vankas det mindre misär här.
Andra stackmedlemmar presenteras med kortare eller längre tillbakablickar. Josef vars förintelseöverlevare till föräldrar försöker ge honom en fin barndom i folkhemssverige, Sagne som upptäcker allt liv runt sig, Sara som plötsligt finner sig nästan för omtyckt och senare blir djuraktivist. Starka Agny som lär känna Sara under oväntade omständigheter.
Josefs historia känns i början som den viktigaste. En ung och grubblande kille som förstår vad föräldrarna genomlidit och har omänskliga krav på sig själv; inte minst kravet att verka lycklig. Norlin beskriver helt vanliga händelser och gör dem livsavgörande.
Så kommer vi till slut till Ersmo och hans mamma, och Agny som kommer dit som personlig assistent, och man börjar förstå hur den brokiga skaran hamnat där. Norlin förstår alla dessa karaktärer och månar om att läsaren också ska göra det. Allt beskrivet i den där nästan lakoniska tonen, som inte driver med någon men har något inkännande underfundigt över sig även när allvarliga saker beskrivs. Hon fångar tankar som borde få karaktärerna att verka dumma men inte gör det. Orimliga och synnerligen mänskliga tankar.
Så håller det på. Hopp i tiden mellan ett begränsat antal personer som man lär känna allt bättre. Hemska saker de varit med om som format dem, och fina saker. De flesta på flykt, kan man väl säga. Och samtidigt mer hemma i det där huset än de kanske någonsin varit. Det är klokt, roligt, allvarligt och frispråkigt, men känns på något sätt alltid lugnt. Det sista kanske delvis beror på Helena Lindgrens trygga inläsning, med lämpligt norrländsk brytning.
Det är inte så att de bara tar kloka beslut. Insiktsfullt men ifrågasättande redovisar Norlin exempelvis för hur det kom sig att ett barn blir en del av stacken, men också hamnar på utsidan av den. Och hur de måste isolera sig och vara försiktiga för att deras paradis, delvis finansierat med försäkringsbedrägeri, inte ska raseras. Allt är lite avigt. När en man drabbas av en hämndaktion så blir det lite konstigt och skevt, komiskt men allvarligt.
Men det är också förlösande scener där det känns som att de också hamnat just där de rentav måste hamna. Sångritualer, andningsövningar och gruppdynamik, nästan jobbigt påträngande ibland men livsviktigt för de sargade själarna i Ersmohuset.
Självhushållning ersätter alltmer turerna till orten. Sekt eller bara ett annat sätt att vara? Bara ett sentida hippiekollektiv eller något helt unikt? På olika sätt kanske de saknar allt det andra därute men inte tillräckligt för att förlora det de har. Josef är inte för klok för att kunna bli svartsjuk när ramarna ändras. Han är också den som bekymrar sig över det ensamma barnet hos dem.
Hur mycket drivs allt av den milt karismatiska Sara? Hade allt gått en annan väg utan folks önskan att göra som hon vill? Ett faktum som hon är instinktivt medveten om och ofta nyttjar. Är hon manipulativ eller bara övertygande i sin egen övertygelse?
Två tredjedelar in känns det som att det börjar krackelera. Något bra har mer och mer gått i en riktning som inte alla är helt glada över. Och så är det det där med skogsavverkningen runt dem. Alltfler säljer bruksrätten. Paradiset krymper. Men det är fortfarande deras och världen därute känns inte heller som ett alternativ.
”När jag tänker på det så har jag gett mitt liv åt stacken”, reflekterar en person för sig själv vid insikten om att somligt annat inte längre är möjligt, och lägger snabbt till: ”Och det var det absolut värt.”
Det kanske behövs någon utifrån för att se och handla. Om inte den personen också dras med – eller inser klokheten i deras sätt att vara, beroende på hur man ser på saken. Det är en makalös och delvis väldigt rolig scen när Emelies fyllepersonlighet ger sig till känna och stacken plötsligt tvingas konfrontera allt som ingen talar om. Och Emelie samtidigt får ifrågasätta saker hon ser som självklart.
En tripp på svampar blir både fantastisk och hemsk. Bokstavligt trädkramande. Och plötsligt är det folk utifrån på gården.
Det känns som om allt leder fram till en brytpunkt, en insikt, samtidigt som Norlin hela tiden lyckas få de olika synsätten att kännas giltiga. Finns det ett facit? Ett rätt och ett fel? Ja, det gör det ju. Men ständigt finns en person som kan rädda upp vilken situation som helst, även när den inte borde räddas. Som inte ser sig som ledaren men i vars närvaro ”man blir svag.” Som alltid har svar om hon till sist blir konfronterad och det värsta är att det finns sanning i svaren. Det här kunde vara en handbok i både psykologi och retorik.
När rösten och blicken och det smittande skrattet till slut inte räcker längre blir det starkt och förlösande.
Upplösningen känns lika delar given och överraskande, gott och ont, följd av en serie epiloger som känns både rätt och nödvändiga. En stor läsupplevelse.