Att Joe Hill är Stephen Kings son är knappast en hemlighet. Han säger rakt ut att han ”snott allt från pappa” i den inledande tacklistan. Men visst har han något eget att komma med i denna apokalyptiska halvtegelsten om spontan självantändning.
Temat var populärt i forna tiders skrifter om det Oförklarliga, men jag vet inte ifall det bevisligen någonsin har hänt. Här föranleds det av sporer och de smittade känns igen med nästan vackra mönster kallade ’Dragonscale’. När dessa visar sig är det bara en tidsfråga innan man blossar upp. Föga förvånande har denna farsot en dramatisk effekt på civilisationen.
Redan i det första, korta kapitlet slås tonen an i en skrämmande liten scen på en skola där vi utöver att grafiskt presenteras för Problemet också möter skolsköterskan Harper Grayson. Strax efteråt hjälper hon en främling klädd som brandman.
Kapitlen är korta. Det andra sammanfattar vår tids amerikanska medieklimat med en mörk glimt i ögat. Hill kan kombinera fyndighet med empati. Det visas tydligt redan i kapitlet där Harper jobbar på en sjukavdelning befolkad av de som är dömda att slå ut i lågor när som helst. Han kan också det här med välfunna detaljer mitt i spänningen. Som en fläck Bordeaux på tröjan som troligen är värd en förmögenhet på svarta marknaden eftersom de franska vindistrikten har reducerats till aska.
”She had never worn anything so expensive.”
I det livfulla men också konstaterande beskrivandet, både av det groteska och det vardagliga, och den naturliga dialogen tycker man sig också höra ekon av King. Likaså i förkärleken för att föreskugga tragedier. Men varför skriva på något annat sätt än som kungen om man kan? Det blir ju bäst så. Jag klagar i alla fall inte. Därmed inte sagt att Joes stil är en blåkopia av farsgubbens; som för övrigt har testat otaliga stilar själv i sin dag. Men något med hur beskrivningarna flyter fram och sveper läsaren med sig känns väldigt bekant.
När Harper visar sig vara både gravid och smittad samtidigt som världen brinner och rasar samman runt dem blir det för mycket för maken Jacob, vars brister (och värre) plötsligt och skoningslöst kommer i dagen.
Främlingen hon hjälpte, ’brandmannen’, (boken är i skrivande stund oöversatt) dyker upp vid flera tillfällen, ofta som en mystisk räddare i nöden. Till slut lär hon känna honom på riktigt, och det lilla samhälle av smittade men inte uppbrunna människor han ingår i, dolda i en värld där många aktivt förföljer de drabbade.
Den gode fader Storey, den mystiske John, den arga Allie och den varma Renée. Harper finner nya vänner men inte fullständig lycka i vad som känns som en metafor för sekter. Hon saknar de flestas fullständiga hängivenhet och deras förmåga att göra elden inuti till en vän. Alienationen beskrivs smittande och skickligt och gör vad som borde vara en magisk och upplyftande passage till en smått deprimerande sådan.
Gemenskaper i berättelser undgår sällan att testas och denna är inte undantag. Sprickor uppstår från både inre och yttre påverkan och principer prövas och kolliderar. Lägret antar också gradvis en annan dager och förändras av ett påtvingat ledarbyte, samtidigt som Harper hittar en envishet och självrespekt i sig som hon inte hade tidigare. Det är delvis en psykologisk studie i slutna sällskap, makt och trots. Och det måste väl medges att det är ännu mer fängslande att följa lägrets fördärv än dess finaste period.
Balansen mellan realism och myt är spännande. Idén med ett endorfin (?) som frigörs vid vissa tillfällen är god. Vissa, som titelns brandman, får förmågor som känns mer hemmastadda i magins värld men det presenteras på ett jordnära sätt. Hill bygger något som känns både som en saga och en sansad redogörelse för något anmärkningsvärt men högst verkligt. Det episkt jordnära är förstås också något som känns igen från King. Men med sitt enda perspektiv (nästan) är The Fireman kanske mer besläktad med Cell än Pestens tid.
Ju mer den mystiske titelfiguren presenteras, desto mer ’realistisk’ framstår även han. Apropå karaktärer, här lär man gradvis känna dem och ändrar uppfattning om somliga både en och två gånger, i takt med Harpers insikter och upplevelser. En löpande, inte mordgåta utan överfallsgåta, ger extra bränsle åt den dramaturgiska motorn. Liksom gåtan om vad som hände med Sarah.
Det är en klok, levande, mänsklig och spännande bok. Med ett klokt och levande språk.
… an indulgent murmur of adult laughter.
Det blir förstås lika dramatiskt som mänskligt till slut, med grymma dåd, svek som chockerar och bilder som ber om att filmas. En resa med höga insatser genom ett ödelagt landskap mot slutet gör knappast filmen till mindre tacksamt filmstoff.
Men främst är det nog ändå en berättelse om flockbeteende kontra självständigt tänkande, om trygghet kontra mod och integritet. Med plats både för hopp om mänskligheten och motsatsen.