Mitt första intryck av Johan Theorins tredje bok om Öland – tillika den första jag läst – är kluvet. Jag gillar att Öland är skådeplats och jag respekterar det dova allvaret (no pun intended). Och språkligt är det korrekt, ibland bra. Men jag ledsnar kvickt på det inledande hoppandet mellan olika personer vars bakgrund, situation och känslor redovisas så rakt upp och ner, med ett så flitigt bruk av ordet ”hade”, att det blir mer uppsats än uppslukande. Varför inte presentera karaktärerna genom repliker och gärningar och låta det ta lite tid? Visst, Theorin gör det också, men i början tar han oftast den enklaste vägen och närvaron blir lidande.
Vad handlar det om då? En gammal skeppare som lämnat äldreboendet, en far med en tonårsson och en sjuk dotter, och ett rikt fastlandspar som byggt en drömvilla anländer en vår i slutet av 90-talet till Stenvik på Öland, nära ett nerlagt stenbrott.
Och det blir snart berättarmässigt bättre. När vidskepelsen smyger sig in och personerna väl har presenterats och samlats, och titeln får sin förklaring, börjar det kännas som en riktig bok. Korta kapitel, oftast ett smart drag, hoppar mellan de olika personerna. Pers gamle far Jerry (förr om åren Gerhard) ringer upp, förvirrad och i behov av hjälp. Gerlof, den gamle, läser sin bortgångna frus dagböcker. Vendela, uppvuxen på Öland och gift med en självhjälpskändis, letar efter älvor och sitt förflutna. Hennes allt annat än lyxiga barndom på 50-talet, återberättad i återkommande kapitel med rubriken ”Vendela och älvorna”, ger också en särprägel som känns trovärdig i sina detaljer. Fösa kor (inte alltför milt), ta hand om ’Invaliden’ och lämna små gåvor vid ’älvastenen’ tillsammans med önskningar som påfallande ofta verkar uppfyllas. Gerlofs frus dagböcker överlappar Vendelas minnen, även i temat med små övernaturligheter. De sistnämnda har ibland pragmatiska förklaringar, inte alltid.
När Per åker till sin förvirrade far för att skjutsa honom hem och hamnar mitt i en mordbrand och ett mysterium är det som om boken vaknar på riktigt. Det är ingen otrolig adrenalinkick men ändå en rejäl höjning av insatserna, men samtidigt i ett dämpat och lite mystiskt tonfall. Och den inledande ovanan i boken, att redovisa allt, övergår alltmer i detta rätta sättet att lägga pusslet: bit för bit.
När knappt kontaktbara pappan och avmagrat sjuka dottern också har anlänt till stugan som Per ärvt är stämningen imponerande orolig och olycksbådande. Per själv är permanent dyster och tafatt, lamt tillgjord i sina försök att muntra upp andra. Det är ett gäng sorgliga typer som senare sammanstrålar vid Vendelas grannfest. Riktigt cringigt blir det när Jerry vaknar till och berättar vad han jobbade med en gång i tiden.
Jag gillar hur det öländska präglar stort och smått. Solnedgång över Kalmar sund, Blå jungfrun i fjärran, lokal vidskepelse, sjömannaminnen. Man lär sig rentav en del om öns berömda kalksten. Den sympatiske Gerlof, av extramaterialet att döma modellerad efter författarens morfar, berättar gärna om forna företeeelser som ’bänkvälling’; hela veckans matrester, saltade och kokade i en gryta på lördagen.
Det artar sig till en mordhistoria där den som vet mest är halvt på väg in i dimman och får förse sonen med fragmentariska ledtrådar. Sonen, Per, vill väl helst glömma hur farsan tjänade sina pengar en gång i tiden men börjar nysta i ett mysterium som verkar ha direkt koppling dit och som växer till ett konkret hot. Att det är i Internets barndom och alla svar inte kan letas fram på ett par sekunder är ett plus. Det är ingen mysdeckare om en glad amatör som försöker lösa ett fall. Per har egentligen ännu viktigare saker att tänka på och blir motvilligt indragen. Han är ”stressad och plågad” som Vendela konstaterar.
Men det är också en historia om det förflutna för andra karaktärer och om en sjukdom som plötsligt visar sig allvarlig. Alla trådarna möts som sig bör och kulmen nås vid Valborg, då den dramatiska prologen får sin förklaring.
Jag tycker att Blodläge är som allra bäst när den är som jobbigast, när mysteriet och problemen tätnar. När allt ska klaras upp går det lite väl enkelt ibland och det känns mer standardartat. Trots en del osannolika sammanträffanden är det ändå en bok med integritet och ett respektingivande allvar, som börjar lite tveksamt men blir alltmer engagerande. Att jag läste de trehundra sista sidorna samma dag måste vara något slags kvalitetsbevis.