Maj Sjöwall och Per Wahlöös fjärde ”roman om ett brott” inleds i ett regnpiskat Stockholm där Martin Beck och kollegan Kollberg spelar schack medan en samling poliser burdust upplöser en demonstration vid amerikanska ambassaden. En person (avsiktligt oklart vem) ute på bussresa i deppiga kvarter dör plötsligt, ett begränsat perspektiv på en ännu mer dramatisk händelse. Med lågmäld humor presenteras sedan ett par ganska bekväma patrullerande Solna-snutar. Det är torrt, ironiskt och ganska vasst beskrivet. Och ett tidsdokument från en era där man nyss gått över till högertrafik.
Vad bra de skrev, Maj och Per. Jag uppskattar i alla fall att läsa någon som känner till fler ord än de vanligaste och vågar skriva hela, snygga meningar. Effektivt, torrt och ofta roligt. Men de kan vara fånigt exakta vad gäller folks längd och ålder eller kalibern på pistoler, och inleder boken på ett något splittrat sätt.
Trots bokens blygsamma längd är det många poliser som får agera huvudperson i ett eller flera kapitel, inklusive gästspelare från Malmö och Sundsvall. Och faktiskt hinner man i viss mån lära känna deras olika personligheter och spetskompetenser. Det känns lite som Ed McBain eller Joseph Wambaugh.
”Där kommer en gubbjävel springande borta.”
Kristiansson och Kvant var skåningar och deras sinne för ordföljd lämnade en del övrigt att önska.
De har hittat en ”buss full med döda”, varav en är polis. Till brottsplatsen kommer snart också den väldige och inte alltför omtyckte Gunvald Larsson. Och så ringer de förstås in Martin Beck.
Dessa böcker är väl originalen i en genre som nu har fler författare och verk än man kunde tro att det fanns läsare till. Kriminalaren vars fall och familjeliv varvas i bok efter bok, med hopp mellan ett otal andra personer, kollegor såväl som andra. Det är förklarande och rättframt, om än, som sagt, också välskrivet (med ord som ibland låter som anglicismer men finns i SAOL, som ”trankilt” och ”deciderat”). En oseriös journalist sammanfattas med en kritisk beskrivning, inte med sina handlingar och ord.
Att ”vansinnesdåd” redan på 60-talet beskrivs som något som kanske inspirerats av händelser i Amerika är slående. Men Sjöwall/Wahlöö hade förstås inte så många massmord att relatera till på den här tiden. Charles Whitman omnämns, om än inte vid namn i början.
Presentationen av den enkle men sympatiske Rönn och den bedrövlige Ullholm som båda vakar på sjukhuset över den ende överlevande är riktigt rolig, med en politisk underton som känns väldigt samtida. Det gör också beskrivningen av en stad där det gamla sprängs eller rivs för att plats åt nybyggen, och där julrushen (detta ”legaliserade bondfångeri”) driver invånarna till utmattning redan en månad innan jul. Besöket hos den rika änkan efter ett av offren som ägnade sig åt mycken ”välgörenhet” är tragikomiskt på många vis. Överhuvudtaget finns det ganska ofta någonting smålustigt över hur de uttrycker sig.
”Det fanns inte mycket positivt att säga om denna motbjudande onsdag.”
Utredningen går dåligt, Beck är sjuk och grinig och pressen är elak mot polisen. Det är något skönt med det här deppet. Men till slut leder ett föga hoppfullt uppslag till något som påminner om bokens titel. Och i ett samtal mellan Kollberg och en trasig ung änka, där polisen känns lite ’out of line’, skingras en del moln. Ganska frispråkigt blir det rentav. Ett gammalt fall gör sig påmint och ett tema om ”nymfomani” introduceras. Jargongen känns gammal, men det är ju en gammal bok.
Det är knappast någon kärleksförklaring till Stockholm det här. Kallt och blött och ovälkomnande, med avskräckande brottslighet. Proto-Nordic noir. Men det är spännande att se hur de olika till synes meningslösa spåren mot slutet tillsammans börjar peka åt samma håll. Och en mer uppmärksam läsare än jag ser väl rentav somliga sammanträffanden i den takt man ”bör”. Själv blandar jag ihop de många namnen oftare än jag vill kännas vid. Å andra sidan, somliga avgörande ledtrådar presenteras först mot slutet.
Hur som helst uppskattar jag denna kärvt roliga och ändå allvarliga polisroman, som av antikvariatsskäl blev min första Sjöwall/Wahlöö-bok. Och när titeln till slut får sin förklaring är det lika elegant som ironiskt.