Fjärde romanen tillika sjätte boken i Andrzej Sapkowskis serie om Geralt av Rivia med flera inleds med en veritabel vem-är-vem när en samling karaktärer vi stött på tidigare i böckerna väcks av mardrömmar under höstdagjämningens natt, då nattskärror fyller luften och förebådar onda ting. Det vilda drevet är också ute och härjar.
Ute i ett träsk hittar några dagar senare en bildad ensling i ett träsk en ’mycket speciell person’, svårt sårad och med ett blivande ärr i ansiktet. Hans läkekunskaper blir dock skillnaden mellan liv och död och snart nog inser han att hon är på flykt. Hos honom får vi veta vad som hänt Ciri hos ’råttorna’, det banditgäng som varit hennes familj på sistone. I denna redogörelse möter vi också den skräckinjagande prisjägaren Bonhart.
I form av barden Riddarsporres nedtecknade, smått ironiska och inte sällan självförhävande memoarer ansluter vi sedan till den skara som länge sökt efter just Ciri. Just nu söker de dock druider som i sin tur kanske kan sätta dem på rätt spår. Geralt har blivit riddare men har föga nytta av det. Snart flyr den brokiga lilla skaran från den vita drottningens läger och:
”… den redan långa listan över folk som inte tyckte om oss blev ännu längre.”
Triss Merrigold befinner sig incognito i Skellige, Sapkowskis motsvarighet till vikingatida Norden. Där har visst Yennefer dykt upp, i ett fisknät minsann. Men sägs nu vara död. Och så vidare till Nilfgaard. Som komplement till alla dessa perspektiv förekommer det också rikligt med utdrag ur uppslagsverk och mer eller mindre seriösa fackböcker genom hela Witcher-sagan.
Det är ett underhållande och ibland allvarligt hoppande mellan karaktärer som vid det här laget är mestadels bekanta för läsaren. Om de senare GoT-böcker bara känns som utdragna reseskildringar så är det här en mer välavvägd kompott med miljöer, action, dialog och drama som faktiskt verkar på väg någonstans. Sidantalet (eller antalet lyssningstimmar i ljudboksform) är också betydligt rimligare. Slutligen tog det mindre än ett decennium att skriva klart grundhistorien. Se och lär, Martin.
Resan företas i denna bok bland annat i sällskap med en samling biodlare och andra som har nytta av en häxkarls beskydd, även om den sistnämnde råkar vara ovanligt vresig och upptagen med annat i tankarna.
Sapkowskis intresse för ekonomi ger sig åter till känna när en krösus avslöjar sin plan för att bli ännu mer förmögen. Samme högvälborne samhällets stöttepelare arrangerar också strider för åskådarnas nöje, där gissa vem får bli motvillig stjärna – med ett nyss fått och tydligen viktigt svärd.
Nånstans runt mitten blir det lite lektion i malmbrytning som i alla fall jag uppskattar. Denna serveras av en bandittjej som Geralt insisterar på att rädda från galgen. Resan går ungefärligen söderut mot nejder vi hittills inte sett i böckerna. Men det är ungefär den vanliga irrfärden som bjuds där de kastas mellan aska och eld, kolliderar med nitiska tjänstemän, lejda mördare, banditer och vanligt folk. Sällskapet splittras, återsamlas, får nytillskott.
En alv som återkommer i spelet Witcher 3 (väl?) får i en grotta servera info om de större ting som Ciri, ’Svalan’, verkar vara en viktig del av. Dessutom bjuds en frispråkig förklaring till somligt som skett mellan alver och människor.
Det hittills sällan nämnda Kovir presenteras grundligt, inklusive dess respektingivande kung Estrad som har överenskommelser och långa samtal med spionmästaren Dykstra.
I Skellige blir Yennefer indragen i oväntad asatromystik och vi får också en flashback till hennes barndom som berättar lite om vad tv-serien avslöjar redan i första säsongen, och bygger ut i långt större detalj. Den Yennefer som man ibland leds att misstänka framstår här som högst hedervärd.
Bland alla tillfälliga karaktärer märks också en ’varsk’, alltså synsk, tjej vid namn Kenna som bland annat hjälper sina uppdragsgivare att fånga en osynlig spion genom att ’baka bulle’.
Den här delen kan troligen göra anspråk på att berätta ur flest perspektiv hittills, och ha den mest komplexa strukturen. Det har sina sidor. Mot slutet känns nästan huvudpersonerna som bifigurer.
En utdragen jakt och strid på en isig sjö blir sista huvudnumret. Om man inte räknar ett visst torn, förstås.