Att Karin Smirnoffs hyllade debutroman är speciellt skriven, exempelvis utan kommatecken och med namn i gemener, blir mindre tydligt i ljudboksform (Lo Kauppi), men lokala uttryck och avkortade meningar hörs förstås. Och speciellt är det ändå.
Jana Kippo, en självuppoffrande och alltid hjälpsam kvinna som samtidigt stängt av sina känslor på många sätt kommer hem till Smalånger någonstans i norr, skådeplats för barndomstrauman och ett hårt liv i en ort präglad av Uppenbarelseboken och mäns styre. Hon inleder raskt en relation med en föga sofistikerad men ändock konstnärligt lagd man, blir varse att en omtyckt, nästan dyrkad, kvinna i trakten nyss dött och träffar som titeln anger sin bror, även han ärrad av barndomen. Tar jobb i hemtjänsten och får samtidigt chans att nysta i ett mysterium.
Bit för bit berättas om hennes förflutna, med övergrepp och en ondsint far, med svek mot en vän och senkommen hämnd. Trasiga människor på en plats som känns som en annan värld och samtidigt väldigt svensk. En älgjakt (”Skogen är full av älg och världen är full av män”). Dans på ’Rundan’, där den ena parten stinker av ”svett och Aqua Vera”, den andra av ”ångest och hb”. Tidsmarkörerna är länge få. Allting känns som för länge sedan men är inte det. Maria, den döda kvinnan, är även postumt allestädes närvarande och verkar ha påverkat många liv.
Det är väldigt eget. Smutsigt och deppigt men alltmer dramatiskt vid sidan av socialrealismen. Det känns som en detektivhistoria och samtidigt inte. Från att vara en fullkomligt ogenomskinlig låda blir huvudpersonen alltmer begriplig och engagemanget stiger i takt med att frågetecknen rätas ut. Jana förblir samtidigt en oförutsägbar person som på stundens ingivelse tar alla chanser att få veta mer om saker som skett. Arrangerar en begravning, snokar i ett hus innan hon ringer polisen efter ett självmord. Och sedan städar hon huset, trots att den döde var ’en skithög’. Ringer ingen när hon är sjuk och utmattad och inte ens har torr ved hemma. Religonen har hon på något sätt kvar, men förlåtelse är inget hon anammar.
John, den konstnärlige, undviker också enkla kategoriseringar. Instabil och ibland hotfull men med uppriktig självinsikt. Han har ett nästan lika tufft förflutet som Jana och de visar sig också ha något ännu viktigare gemensamt.
En kommande konstutställning i ett galleri som ägs av en viss person låter som en potentiell vändning men det är istället en serie julscener som får skina ljus över denna berättelse om ovanliga barn och föräldrar.
En väldigt annorlunda bok. Fult och fint och så rakt att det nästan känns mystiskt.