F. Scott Fitzgeralds allmänt omhuldade och berömvärt korta klassiker blir 100 år nästa år. Dags att läsa den, och försöka att inte låta Luhrmanns film spoila den alltför mycket.
Kanske inget stort problem. Storheten i boken ligger väl minst lika mycket i formuleringar och iakttagelser som i handlingen. Det här kan vara en av de mest citatvänliga böcker jag läst, nästan på samma sätt som Generation X.
Det berättas i första person av ett tids nog namngivet jag (Nick Carraway), som hyr ett litet hus på Long Island, granne med det palats som sedan en tid tillbaka bebos av titelns Jay Gatsby. Men först möter vi hans karismatiska kusin Daisy och henne rike make Tom Buchanan som huserar på andra sidan sundet, där de ’gamla pengarna’ bor. Tom är en före detta atlet som på sistone börjat förläsa sig på vad som i vår tid kanske hade kallats vit maktlitteratur. Det är ’vetenskapligt’, insisterar han. Han är otrogen mot sin livfulla och i berättarens ögon närmast gudalika fru (även om Nick kommer få tillfälle att omvärdera sin bild av henne).
Det är fullt av levande och snygga formuleringar från en person med en vaken blick för både mänskligt beteende och inredningsarkitektur. Det är ofta roligt, med plats för till synes irrelevanta instick. Och välskrivet i stort och smått.
”The murmur trembled on the verge of coherence, sank down, mounted excitedly, and then ceased altogether.”
Eller:
“As for Tom, the fact that he ‘had some woman in New York’ was really less surprising than that he had been depressed by a book.”
Det är en roman där berättaren själv länge är en uppmärksam passagerare, som halvt motvilligt dras med i saker. En tidig tur till New York med Tom är ett bra exempel. Resan går via en dyster, asktäckt hållplats Tom han hämtar upp sin osannolika älskarinna. På ett infall köper de en hund. Spriten flödar i en lägenhet där en grupp människor samlas, ingen av dem särskilt tilltalande.
Gatsby, då? Ja, det är en enigmatisk krösus som arrangerar fantastiska fester, med stor orkester och allt. Gästerna forslas i skytteltrafik och med jämna mellanrum återställer en stab av tjänare stället efter härjningarna. Carraways första besök ger författaren fritt spelrum att briljera i konsten att fånga hur en situation kan förändras med berusningsgraden. Värden själv besitter ett leende av högsta rang:
”It was one those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced – or seemed to face – the whole eternal world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favour. It understood you as far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.”
Det du. Men även här kommer senare en omvärdering av både mannen och leendet.
Otaliga motsägelsefulla historier om hans bakgrund och källan till Gatsbys förmögenhet florerar. Han känner igen Nick från deras tid i Europa under kriget och bjuder direkt in honom på en flygtur. Golferskan Jordan Baker blir en annan semifast punkt i hans nya tillvaro, trots att hon är ”incurably dishonest”.
Fitzgerald målar ömsom upp scener sprängfyllda av liv, ömsom Hopper-vemodiga vyer. Mest det förstnämnda, men det är värt att notera det insiktsfulla allvar som präglar det hela, vid sidan av formuleringar som får mig att skratta högt. Det är tankfullt på ett vaket och härligt vis. Vilket inte nödvändigtvis betyder att Fitzgerald alltid uttrycker sig på sätt som hade landat lika väl idag. Det är en tänkande människa med en makalös språkkänsla, det räcker långt. Till och med när han rabblar upp namnen på Gatsbys gäster i två sidor lyckas han göra det underhållande.
Om sig själv konstaterar Nick:
“Everyone suspects himself of at least one of the cardinal virtues, and this is mine: I am one of the few honest people that I have ever known.”
När Gatsby börjar anförtro sig åt Nick, som han ofelbart titulerar ’old sport’, vet han knappt vad han ska tro. Det visar sig att Gatsby och Daisy har ett förflutet tillsammans och den förstnämnde söker, med okaraktäristisk nervositet, Nicks hjälp för att ordna ett synbart slumpmässigt möte. Gatsbys kärlek visar sig vara innerlig, nästan överväldigande, som om alla hans ägodelar bara har ett värde om hon imponeras av dem. Känslorna verkar besvarade. Kommer det sluta lyckligt?
Vad som händer sedan är viktigt men inte det enda viktiga. Det viktiga är också de där svårgripbara känslorna och frågorna som Fitzgerald försöker och lyckas fånga. Det känns sorgligt och klokt och ’lyckliga i alla sina dagar’ har liksom inte med saken att göra. Det är en bok om desillusion, kanske man kan säga. Om att låta allting handla om något eller någon som kanske inte är värd det. Det finns en slags skönhet i det med.
Jämfört med många moderna bäcker som behöver 500 sidor för att säga nästan ingenting känns dessa 180 sidor som ett litet mirakel. På vissa vis, trots de uppenbara skillnaderna, påminner den mig om Mörkrets hjärta. Det är det finaste omdöme jag kan ge.
(Kort om Luhrmanns filmatisering. Den känns väldigt trogen boken, men som jag minns det slutar den när Fitzgerald fortfarande har några starka epiloger på lager. Dags att se om, tror jag.)