Kategori: Självbiografiskt/journal

The storyteller (2021)

Med undertiteln ”tales of life and music” summerar Dave ”Foo Fighters” Grohl sitt liv dittills i en serie minnen. Det är livfullt och ofta roligt beskrivet, med ett obekymrat överdåd av svordomar. Det snöpliga och självironiska möter det triumferande. Och det handlar förstås om Nirvana och Kurt Cobain, men inte så mycket som man kunde vänta sig. 

Grohl öser på med minnen, mestadels kronologiskt, och det finns ett driv i berättandet som påminner om hans låtar. Den gången då han vågar sig på att spela med ett jazzband för att göra sin mamma glad. Farsan, en ”tight-ass Republican”, får inte mycket kärlek i boken däremot, även om det blir en försonande ton mot slutet. Flickan som krossade hans hjärta i High school. Det livsomvälvande mötet med punkrock under ett besök i Chicago. Kisande i fasa läser jag om alla olyckor han upplevt från barnsben. Det berömda benbrottet i Göteborg, som beskrivs livfullt i samma kapitel, verkar plötsligt rätt typiskt för honom, samtidigt som det resulterade i ”our most unforgettable show”. Att lära sig ”trumma med tänderna” och John Bonhams (trummisen i Led Zeppelin) genialitet. Att sluta skolan som 17-åring för att satsa på musiken i ett band som må vara hans hjältar men knappast några världsstjärnor (Scream) och åka på USA-turné med dem i en Dodge-van, en resa krönt med pasta och marijuana vid Stilla Havet.

Man får bilden av en hyperaktiv och sympatisk person, oförställd även i sin glädje över att ha upplevt att vara stjärna. Det är inte olikt Mark Kellys biografi från härom året men varmare. Likheterna inkluderar en genuin entusiasm för musiken och en sjåsfri ton, samt erfarenheten av att jobba med en larger than life-sångare i vars band musikern först fick sin första smak av sann berömmelse. Skillnaderna är förstås också slående. 

Just som karriären med Scream har nått en återvändsgränd i form av en bandmedlem som lämnar dem under pågående turné hör han orden som ”ska förändra hans liv”:

”Have you heard of Nirvana?”

Om man inte upplevde det är det nog svårt att förstå. Lite som Woodstock eller Beatles genombrott. Grunge-rocken blåste genom musikvärlden och inte mycket var sig likt efter det. Nirvana var inte nödvändigtvis ’bäst’ (musikaliskt fann jag både Soundgarden och Pearl Jam intressantare) men ingen kunde förneka det inflytande som trion och inte minst sångaren Kurt Cobain hade. På något sätt var de trovärdiga i sin attityd och hur de såg på att bli världsberömda.

Unge Grohl tar ett svårt beslut med hjälp sin mor, packar väskan och far norrut. Det är precis i början av 90-talet (det sista riktiga årtiondet som jag ibland tänker på det som). Skivbolagen slåss om bandet han sällat sig till men i början lever de bokstavligen på svältgränsen. I en trång lägenhet sover Dave på soffan till ljudet av Kurt Cobains gitarrspel från det lilla sovrummet. Det är väl ungefär precis så man föreställer sig att det var i början. Han berättar om att se Smells Like Teen Spirit på MTV första gången och om insikten att de var på väg att omhuldas av alla, inklusive den sortens ungdomar som hade hånat och spöat såna som dem i deras ungdom. Redan här gror väl den kluvenhet som var så påtaglig hos Kurt Cobain. Samtidigt är konserterna i början små och kaotiska, ibland rent farliga. Grohl fångar skickligt intensiteten och placerar en i mosh pit-cirkelns mitt. 

När allt går deras väg blir också varningstecknen tydligare. Kurt missbrukar heroin, och det är tydligt att Grohl gör skillnad på droger. Röka på lite är en sak, det här är något annat. Och oavsett magin som inträffar när de skapar musik ihop är de tre bandmedlemmarna väldigt olika. Den här delen av historien präglas både av en olycksbådande känsla och viljan att göra det bästa av stunden innan den försvinner och samla minnen. De spelar i Japan för en publik som inte tillåts gå ifrån sina stolar och trashar utrustningen på klassiskt vis. Besöker det där huset på Cielo Drive där NIN spelar in The Downward Spiral och Grohl reflekterar kring hur kan själv inte har samma dragning till ”musikens mörka sida”. Nej, han verkar rätt positiv, Dave. Inget fel i det. 

Reflektioner, öppenhjärtiga och komplexa, kring att förlora vänner fyller ett kapitel. Kurts död föregås av en överdos lite tidigare, vilket för alltid messar upp Daves hantering av en närståendes frånfälle. Intensiv sorg som vänder till hopp igen, men bara för stunden. 

Sedan måste han hitta tillbaka till livet igen efter en tids försök att gömma sig från allt, inklusive musik. Skriva låtar och spela in dem själv (samtliga instrument), som han gjorde i sin ungdom fast nu med bättre utrustning. Han kopierar ett hundratal kassetter och gör omslaget själv, total doer som han är. Soloprojektet behöver ett namn så han lånar ett begrepp från en UFO-bok: ’ Foo Fighters’. Och plötsligt inser han att han tror på det här projektet så mycket att han tackar nej till att turnera med sin hjälte Tom Petty. En av många hjältar, ska väl sägas; Grohl verkar star struck titt som tätt även långt efter att han själv nått berömmelse. Hans beskrivning av en Panteraspelning på Ozzfest är en fröjd att läsa. 

Det är slående hur snabbt Grohl hoppar framåt i sitt livs historia där man tänker att han ska stanna upp. Han berättar i form av nedslag och har ingen avsikt att redovisa hela historien. Bandet håller på att spela in sin andra skiva innan vi ens får veta hur det bildades. Ett äktenskap är på väg att ta slut innan vi ens fått veta att han gift sig. Och när det gäller Kurt är han väldigt fåordig; han gör inga egna försök att förklara det som hände och sammanfattar inte heller det allmänt kända. Här förväntas man helt enkelt veta det viktigaste innan (vilket är rimligt) och acceptera att Grohl berättar om sitt liv och ingen annans. Och det är, som titeln antyder, just en serie berättelser han bjuder på. Till exempel om att resa väldigt långt med trummisen Taylor Hawkins för att besöka Panteras strippklubb bara för att inse att han tappat bort sitt leg. 

Men givetvis handlar det också mycket om musik. Om de omständigheter under vilka en del album som tillkom. ”There is nothing left to lose” verkar ha varit den skönaste inspelningen. 

Kapitlet om att bli förälder (till tre döttrar) är positivt och hjärtevärmande utan krusiduller. Det är bara fint, rätt och slätt. Och avslutas försonande med ett sista möte med hans egen far.

Grohl lever ett intressant liv. Hålla tal på ett kulturellt event med både legendariska artister och landets mäktigaste, vars politik han råkar ringakta. Och senare en spelning i Vita Huset för en bättre president. Köpa ett jättefint hus som alldeles uppenbart är hemsökt. UFO-drömmar som enligt ett franskt medium i Australien inte är drömmar. Åka fast för rattfylla (eller styresfylla) på en liten scooter. Även det mer normala blir anekdotvänligt, som hans kaffekonsumtion. 

Plötsligt slår det mig vad som känns så bekant från en annan värld än rockstjärnebiografins: det känns ofta som ett förord av Stephen King. Burdust, fullt med roliga anekdoter, kopiös självdistans och tonvis med respekt och hyllningar till kollegor och vänner. Glädjen över att ha världens bästa jobb, legenderna han träffar och ärligheten kring baksidan. Som titeln antyder är Grohl en historieberättare och King är ju faktiskt något i mångt och mycket en rockstjärna. Långsökt association? Njae, jag tycker inte det. 

Boken är från 2021, skriven under pandemin (hans värsta mardröm, att inte ha något att göra). Året efter skulle präglas av oanad sorg, vilket sätter sin prägel på hur man läser vissa kapitel. Skriven innan moderns och Taylor Hawkins död som den är som den är bubblar den av livsglädje, kanske den mest positiva rockstjärnebiografi jag läst (även om Bruce Dickinsons kommer bra nära). Aldrig mer så än när han beskriver en middag med AC/DC, Paul McCartney och ett jazzband från New Orleans. Eller korta möten med Little Richard, Neil Peart och Elton John.

“I cannot overstate the importance of these moments to me. I walk through this crazy life of a musician like a little boy in a museum, surrounded by the exhibits I’ve spent a lifetime studying. And when I finally come face-to-face with someone who has inspired me along the way, I’m thankful. I am grateful. And I take none of it for granted.”

Man tror honom. Det är en kille som kan fylla arenor men han är också, helt uppriktigt, också ett fan. Och som visst kan ha rejäl scenskräck inför somliga framträdanden. 

Spontanspelningar med Huey Lewis och Rick Astley! Hitta en Joan Jett-Barbie åt barnen och sedan presentera den verkliga Joan Jett för dem. Livet är fullt av sånt när man är Dave Grohl. Den ambitiösa logistiken som krävs för att både klara av spelningar down under och en daddy-daughter dance hemmavid blir en märkvärdigt spännande sekvens. Ska han klara det? Hur kul är det att lida av matförgiftning på en evighetslång flygresa tillbaks till Australien? Vissa passager från Steve Hogarths turnédagböcker gör sig påminda men med betydligt större publik att potentiellt svika och större avstånd att avverka. 

Det avslutas förstås med en massa tack och hedersomnämnanden till de viktigaste personerna i hans liv. Det blir som sagt sorgligt att läsa om ett par av dem, men det är knappast så att Grohls historia slutar här. Förhoppningsvis skriver han minst en till sådan här bok. 

Stalins barn (2008)

En slags släktkrönika med intressanta karaktärer eller en samling bilder från Ryssland och Sovjet genom årtiondena, den här boken fungerar på flera vis. 

Från ett 2000-tal då Ryssland enligt journalisten och historikern Owen Matthews förlorat alla sina gamla ramar till förmån för en värdenihilism som bara vissa förmår utnyttja, skriver han om sina föräldrar och sin morfar utifrån en ”kuslig och ondskefull” KGB-mapp om den sistnämnde och hundratals kärleksfulla brev mellan de två förstnämnda, samt berättelser från sin mor och moster. Och om sin egen engelsk-ryska uppväxt, som inleds i London men leder även honom till Ryssland. Han skriver fint och med levande bilder där ryskan är de varma färgerna och Pusjkins sagor och engelskan det formella och torra. 

Morfars slutliga öde framgår redan i prologen men hans familj är befolkad av karaktärer som har både utstått och uträttat saker, vilka han först bara låter ana. Inledningen får mig nästan att tänka på Primo Levis släktsammanfattning i Periodiska systemet. Men när han nämner  sin ’mosters systerson’ tar det ett tag innan jag fattar att det är sig själv han pratar om. 

Mamman Ljudmila är småväxt, stark och fri från självömkan, hon kan formulera sig fyndigt och snyggt. Till exempel om hur ryskans grammatik speglar ansvarslöshet. Hon berättar allt men månar om att berättelsen han skriver inte bara ska innehålla mörker. Systern Lenina ger sitt perspektiv. Deras barndom börjar i Tjernigov i Ukraina (då en del av Sovjet), med en viktig partitjänsteman till far. En dag förändras allt. En lapp från NKVD sitter på grannarnas dörr och deras familj verkar vara näst på tur. Tillsammans med andra män i staden är den engagerade kommunisten Boris Bibikov plötsligt under utredning, om än i sin frånvaro, och män med ansikten ”lika hårda som deras skinnjackor” vänder upp och ner på familjens lägenhet och tillvaro. Martha, som framstår som kärv och svår men också illa behandlad av livet, är ensam kvar med döttrarna. 

Det blir i förbigående ett porträtt av ett Sovjet både under kommunisternas tidiga och sena styre. Hur man som nitisk partivän kunde göra karriär i en värld där alla de gamla värderingarna var farligt reaktionära och skulle städas bort. Kollektivisering och femårsplaner var lösningen men den krävde traktorer och i Charkov skulle de under unge Boris överinseende tillverkas. Utanför detta projekt pågår den större kampen mot ”kulakerna”, markägare eller bara alltför ambitiösa bönder som motsätter sig den nya given. Det propagandavänliga stordåden i fabriken beskrivs lika roande som egentligen skrämmande; hur snabbt man kan mura, hur mycket cement de kan få ur blandaren. Medan de som misslyckas hånas på väggtidningar. ’Socialistisk tävlan’. 

Men projektet hade inte avsett resultat. Den ohyggliga svälten i Ukraina i början av 30-talet, som var lika mycket ett medvetet vapen mot bönderna som ’naturlig’ katastrof, beskrivs med några drabbande bilder och förintande citat från forna idealister och rentav partifunktionärer. En stor del av den magra skörden exporteras, en del går till de soldater som ska hindra de svältande bönderna från att göra uppror. Men i det Bibikovska hemmet och staden de bor i märks inget av detta. Livet är gott, tills det inte är det. Boris själv vet väl vad som pågår men förblir lojal mot partiet. Inte för att det kanske finns något val. Men vi vet alltså hur det kommer sluta för honom, bara några år senare, och sin dödsdom skriver han ovetande på under en partisammankomst 1934. Svälten pågår fortfarande men Stalin propsar på ökad produktion. Boris röstar på Sergej Kirovs rimligare linje. Han satsar på fel häst, som snart är mördad. Efter det är det bara en tidsfråga tills han arresteras och blir ett av offren för Stalins utrensningar. En byråkratisk mardrömsmaskin bryter på löpande band ner misstänkta och samlar på närmast absurda erkännanden om en kontrarevolutionär, trotskistisk organisation inställd på att sabotera allt, följt av avrättning. Men även maskinen består av människor som tror på det de gör. Kring detta, med rikliga citat från Solzjenitsyn, resonerar författaren intressant och omskakande. 

”Det var inte så enkelt som att placera två främlingar i ett rum, ett offer och en bödel, och sedan övertyga den ene om att den andre måste skjutas – det handlade om att övertyga dem båda om att det här mordet tjänade ett högre syfte.”

Och till historien hör förstås att förhörsledarna själva i många fall skulle ”rensas ut” inom kort. Och att Nikita Chrusjtjov 1955 skulle beordra en omfattande ”rehabiliteringsutredning” för att ge offren en chans till postum upprättelse. Magnituden i den meningslösa slakten, utförd med nitisk pappersexercis, blir därmed ännu mer svindlande. 

När livet är illa nog för kvarvarande familjemedlemmar arresteras mamma Martha plötsligt och skickas till fångläger i Kazakstan, och till och med barnen sätts i fängelse, 3 och 12 år gamla. Det låter overkligt men är väldigt verkligt för dem. Ljudmilas första riktiga minne är från dagen då de hämtas. Några dagar som måste kännas mardrömslika för barn följer tills de efter en brand hamnar på ett enormt barnhem som är ett ”jämförelsevis lyckligt ställe”. På sjukhuset, där de andra barnen dör i tuberkulos, lär sig lilla Ljudmila att läsa och kan snart åtminstone fly in Tusen och en natt och ryska folksagor.

Med föräldrar som är ”folkfiender” får barnen veta att ”Farbror Stalin” nu tar hand om dem. De får lära sig ramsan:

”Tack kamrat Stalin för vår lyckliga barndom”. 

Skildringen av hur Sovjetstaten behandlade barn gör det lättare att förstå hur de kunde behandla vuxna så illa. Ingen är värd någonting, ingen har något egenvärde eller värdighet om de inte råkar vara veckans hjälte eller har en hög position. Och båda dessa förhållanden kan ju snabbt förbytas. 

1941 kommer kriget till Ryssland och den äldre systern skickas iväg för att gräva skyttegravar medan Ljudmila är kvar på barnhemmet ett litet tag, tills fronten kommer för nära. Ett nytt slags elände tar vid. Här börjar Ljudmila kunna förse Matthews med egna minnesbilder, slående brottstycken från en tillvaro i ständig flykt inåt landet. Tills de kommer till Stalingrad. 

Små sjok av svartvita bilder kompletterar det utmärkta berättandet. Författaren själv gör inga anspråk på att vara åsiktslös, han spekulerar och funderar kring sina släktingars handlingar men skönmålar inte. Matthews har också sina egna historier, två generationer senare. Som ett märkligt överfall i Moskva på 90-talet och dess efterspel, livfullt berättat med målande bilder från den tidens Ryssland. Han gör djupt personliga reflektioner kring livet i Ryssland och hur han tänker sig att det påverkar invånarna. En del må vara svepande generaliseringar, men det känns både övertygande och försonande. 

Att läsa boken just som Ryssland envetet fortsätter sitt anfall mot Ukraina och känna igen städer från nyhetskartor om kriget gör läsningen extra aktuell. Och det känns inte långsökt att se Stalins vålnad i Putin. Paranoid, hänsynslös och med makt nog att slå tusentals liv i spillror. The more things change, the more they stay the same. 

Mitt i allt elände känns det lika nödvändigt som surrealistiskt när ett märkligt sammanträffande för systrarna samman igen. Amerikanska plan och amerikansk mat, särskilt choklad, blir även de sagolika inslag ur barnets perspektiv. Mila hämtar sig från långvarig sjukdom och hamnar på ett barnhem där hon verkligen trivs medan Lenina gifter sig lyckligt. Allt i boken är inte misär. Men Milas starka vilja och vägran att hyckla leder till problem ibland. 

Inblickar i Gulag-livet erbjuds förstås, med några hårresande exempel inte väsensskilda från berättelser om nazisternas koncentrationsläger. Det berättas också hur man kanske kan undvika att brytas ner genom att hitta helt rätt inställning (”glöm ditt gamla liv som om det vore en dröm”) och uppskatta det lilla som kan uppskattas (som ”de fuktiga sibiriska vintermorgnarna”). Detta var uppenbart inget som modern Martha lyckades med. Det är en förstörd och bitter människa som återvänder. Hur systemet, barnhemsvistelser och arbetsläger tillsammans även har raderat relationen mellan mor och barn blir tragiskt tydligt när de möts igen. Ryssland som ett land som tuggar sönder sina egna känns som en skrämmande aktuell bild nu när de åter har fått vänja sig vid att offras på statens altare. Med hjärntvätt och våld kan fortfarande ett folk kuvas.

Vid Stalins begravning 1953 gråter Mila som alla andra, utan en tanke på att han skapat den värld som krossade hennes föräldrar. Han var, som titeln antyder, det närmaste hon och många andra hade en far. Men Chrustjovs tid skapar nya möjligheter. Boris ”rehabiliteras” postumt och den synnerligen begåvade Mila, en gång dotter till en folkfiende får gå på universitetet där nya världar öppnar sig. 

Cirka halvvägs in börjar Matthews berätta om sin pappa och målar upp 30-talets Swansea lika solkigt och livfullt som den ukrainska landsbygden. Den skarpsinnige walesaren Mervyn fastnar för det ryska språket och kulturen och får rentav möjlighet att bevista en unik festival i Moskva där västlänningar bjuds in. Senare får han jobb på ambassaden där han både åtnjuter unika privilegier och gradvis lär känna ”det sanna Ryssland” mitt under Kalla kriget, där optimism huvudsakligen råder. Men där en ung utlänning kan få orimlig och smickrande uppmärksamhet från inflytelserika personer med ett tämligen uppenbart uppsåt. Författaren menar att hans far var fullt medveten om att det är KGB som hjälper honom få ett spännande jobb i Sibirien men äventyrslustan tar över. När frågan väl kommer och besvaras med ett nej upplever Mervyn det som mer besvärande än skrämmande. Det blir dålig stämning.  Snart nog inser han dock allvaret i situationen. 

Författaren fångar som skarp kontrast det snabba förfallet han själv bevittnade i Ryssland efter 90-talets öppnande, hur fel personer grep rikedomarna och makten och de vanliga ryssarna  bara fortsatte streta som de alltid gjort, men nu i ett slags vakuum. Korruptionen och morden blir nästan mörkt komiska i sin flagranta påtaglighet. Lika effektivt sammanfattar han sin unga karriär som krigsreporter. Han skyndar anekdotartat förbi en ungdom full av intressanta bilder och platser till ett Moskva där livet varit fullständigt förutsägbart men nu förändras till ett galet paradis för de med pengar, en stad som ”växer sig fet på rovet från ett plundrat imperium”. En värld av dekadens där avdankade västkändisar kan synas på casinot men ingen tar ansvar, där unga utlänningar är ”kapitalismens conquistadorer” och tar allt de kan få men också bryts ner själva. Och i tunnelbanorna lever somliga i total misär. Tragiken i vad Ryssland kunde ha blivit efter järnridån känns extra påtaglig i rader som:

”Om de vackra vilsna ungdomarna hade använt sin energi till något annat än självdestruktivitet och världsfrånvändhet hade de kunnat lysa upp det härjade Ryssland under ett helt årtionde.”

Starkast lysande av dessa ungdomar är en flicka vid namn Jana som lämnar ett outplånligt avtryck hos författaren, inte minst genom sitt tragiska slut. 

Mervyn och Ljudmila träffas på 60-talet i Moskva och verkar båda vara just vad den andre behöver. Men deras kärlek kommer möta svåra hinder. Värvningsförsöken från KGB blir alltmer ihärdiga, även om Mervyn till författarens uppriktiga förundran står emot. 

”Om jag tvingades välja mellan att bli fråntagen kvinnan jag älskade och att skriva på ett papper där jag lovade att arbeta för KGB (…) skulle jag sätta min personliga lycka över allt annat.”

Efter en kort tid av just gemensam lycka skiljs de under ganska dramatiska former när den ohjälpsamme Mervyn snabbt blir persona non grata och får lämna landet. De brev som nu får ersätta gemenskap citeras ibland tillfullo i all sin nakna känslosamhet. När Mervyn beslutar sig för att också försöka få ut Mila ur Ryssland leder det bland annat till ett möte med redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Herr Segerstedt, antar jag. Detta i samband med att Nikita Chrustjov besöker Sverige. 

För Mervyn blir det karriärmässiga priset högt när han åsidosätter allt annat, inklusive utgivningen av sin bok om Rysslands ungdom för att inte försämra sina chanser att få ut Mila. Den oförtrutna kampen att få ut Mila ur Sovjet är så vindlande och fylld av misslyckade försök och människomöten att det nästan kan bli lite mycket av det hela, rent dramaturgiskt. Att det är sant och dessutom inkluderar turer till Sverige och andra länder hjälper förstås till att hålla intresse uppe. Så även att det utspelar sig i en tid före Internet, när kommunikation av den nödvändiga arten var långt svårare. Inte desto mindre sätter till slut ett visst missmod in även hos läsaren (i alla fall denna). 

Spoiler alert: att det ändå till slut, eventuellt trots snarare än på grund av Mervyns envetna kampanj, händer något omvälvande känns förstås inte lättköpt under omständigheterna. Och det är med blandade känslor, färgade av både år av besvikelser och ett kontroversiellt ’spionutbyte’, som de tu (och ett par andra tu) till slut får sin vilja igenom. Det känns deppigt sant, hur glädjen är så grumlad och av vissa så missunnad att den knappt gör skäl för namnet. Lägg till det att de sedan ska leva ett helt vanligt liv tillsammans, efter decennier av drömmar. 

Det är en komplex bok, rik på allvar, historia och bilder. Och det är inte ett olyckligt slut, bara ett som känns väldigt mänskligt. Men vägen dit är allt annat än ordinär. 

Marillion, Misadventures and Marathons (2022)

Mark Kelly omnämns ofta som ”Mad Jack” av Steve Hogarth i dennes dagböcker från turnerandet med Marillion. Keyboardisten ger väl egentligen inte ett så galet intryck, och nämner faktiskt redan i första kapitlet att han sällan försvinner i musiken och kontakten med publiken under konserterna. Han beskriver sig mer som en ’tekniker’ på scen. Men han omnämner också deras bejublade konsert i Royal Albert Hall 2017 som ett magiskt undantag. Från denna sentida triumf, som Kelly uppenbarligen var instrumentell i att ha dragit igång, blickar han sedan bakåt.

Marillion har gjort en intressant resa. Från de stora arenorna med Fish som frontman till att spendera de följande decennierna med ’h’ vid mikrofonen. De har aldrig tagit några års paus eller splittrats och återförenats för nostalgiturnéer, inte gradvis bytt medlemmar. De är samma kvintett som 1989 och de må vara mindre omtalade nu men har en hängiven fanbase. De var rentav pionjärer inom crowdfunding. 

Mark berättar sin och bandets historia i livlig, ofta rolig prosa, gärna med citat från Mark Twain. Barndomen är allt annat än glamorös, med en egensinnig och temperamentsfull pappa och begränsat med pengar, men han verkar ha kul när han skriver om den. Tonen är charmigt grovkornig, den tilltänkta målgruppen knappast yngre barn. 

Inspirerad av Rick Wakeman (snarare än hela Yes) tjatar han till sig en treoktavig liten Hammond-keyboard och tränar som en besatt. “Boredom is a great motivator”, meddelar han apropå den uppsjö av distraktioner som dagens unga har tillgång till. Punkens inträde i 70-talets andra hälft behagar inte den unge Mark, som fastnat för välspelat och progressivt. 

Efter konststudier som inte riktigt leder någonstans följer hårt och farligt arbete, medan drömmen om att försörja sig som musiker ändå lever vidare och han tar de tillfällen som ges att lira med andra och uppgradera klaviaturerna inom den budget han har. Droger också? Absolut. De chansar bland annat på diverse svampar de hittar på en golfbana i hopp om att någon av dem är en känd hallucinatorisk variant. 

“Luckily we didn’t come to any harm.”

20 år fyllda är han med i ett band med viss lokal framgång, kallat Chemical Alice, när ett nytt band ska agera förband åt dem på ett pubgig. De kallar sig Marillion. Den karismatiske sångaren spiller ingen tid innan han värvar Mark och sparkar sin keyboardist. Det är intressant att läsa en osminkad beskrivning av den unge Fish som en storslagen bifigur. Marks nya band vet vad de vill och jobbar målmedvetet, även om de vid ett tillfälle åker långt för att spela för fyra personer. 

”We outnumbered our audience. Instead of overpowering them and taking their wallets, we took requests …”

Det är också ett band med pyrande konflikter, varifrån bara en medlem utöver Kelly återfinns i nuvarande lineup (Rothery). Fishs förkärlek för att abrupt byta ut tidiga bandmedlemmar och på ett tanklöst vis mjölka drama ur det, som om han skapar stoff till nya låtar, beskrivs rättframt. Mark är inte överdrivet konflikträdd i sina tillbakablickar. Potentiella managers och annat branschfolk blir ganska bryskt avfärdade ibland. 

“He was the sort of person who prompted you to count your fingers after shaking his hand.”

Men sina nuvarande kollegor beskriver han med värme och respekt utan att förfalla till fjäsk. 

Det är inte helt kronologiskt, om än mycket mer lättnavigerat än till exempel Elvis Costellos självbiografi. Plötsligt hoppar han till 1999 för en anekdot och några sanningens ord om musikindustrin innan han kliver tillbaka till 80-talet. Han passar också på att förklara vad till synes lukrativa skivkontrakt egentligen innebär, med härligt konkret matematik och begrepp som “overcall albums”. 

Utöver dramat i ett kreativt liv bland intressanta människor ger Mark också insikter och tankar kring klassiska låtar och deras tillkomst. Han ser också till att hylla mindre kända personer, som bandmedlemmars flickvänner som erbjuder tak över huvudet innan framgångarna kommer. Att engagera fansen för att hjälpa dem nå dit är en konst de bemästrar tidigt. 

Att läsa en ren framgångssaga är mindre intressant än sådant här; en klarsynt, anekdotrik och ofta rolig berättelse om livet som ganska känd. Han är både stjärna och betraktare i bakgrunden, sitter på första raden ibland och är en del av skådespelet i andra lägen. Mycket underhållande. 

Hur kokainet beställdes av olika band på 80-talet och de olika sätt på vilka en producent kan engagera sig tillhör informationen som levereras. Fish fortsätter att vara en allt överskuggande bifigur som ingen vill dela hotellrum med eftersom han festar varje natt. Det sammantagna intrycket av den ikoniske sångaren är inte överdrivet positivt – åtminstone inte som kamrat och kollega. Som kreativt unikum, däremot, får han vederbörligt erkännande, inte minst som textförfattare. Anekdoterna, ofta lakoniskt levererade, inkluderar ett tillfälle då Fish räddar en ung man (som Fish har gjort olycklig) från att drunkna genom att slå käken ur led på honom. Men Mark är även självkritisk kring hur de inte lär sig av sina misstag när de når framgång, och kan vara rent dräpande mot producenter, managers och andra – vare sig det gäller inkompetens eller girighet. Han bara skriver på, känns det som, orädd och intuitivt koncis. 

Intressanta inblickar i arbetet som musiker är det gott om. Kelly grottar inte ner sig i alltför tekniska detaljer men bjuder på konkret info om till exempel behovet av att snygga till en liveinspelning innan man släpper den på skiva eller hur Kayleigh skrevs, en låt han beskriver som:

”The most important piece of music we ever wrote.”

Att få allt detta beskrivet av en person som är lika delar intuitiv och cerebral, knäpp och klok, är en ynnest. Särskilt som det inte flödar ut till episka format. På ca 250 sidor marscherar han beslutsamt genom decennier. 

Vänner av Marillion vet förstås att Fish-eran bara var början. Beskrivningen av bandets gradvisa uppdelning i Fish vs resten är förstås bara halva berättelsen men mig veterligen har inte Fish skrivit den andra. Än. Inspelningen av Clutching at Straws verkar i alla fall ha präglats av dålig stämning och ibland rena gräl, i likhet med det mesta de gjorde tillsammans fram till det bittra uppbrottet; som stadfästs i ett hätskt brev från Fish till de andra och ett kort och formellt brev tillbaks. Ett stycke om hur Mark Wilkinsons originalmålningar bleknar i försummelse på Fishs väggar får symbolisera det sorgliga slutet på ett en gång gnistrande samarbete. 

En era slutar och en annan börjar. En med ny sångare, mindre publik och ett visst mått av gräl även här ibland. Men den har i skrivande stund pågått i ca 33 år. Hur ’h’ kommer till bandet är inget som framgår i hans egna dagböcker (som inleds ett par år senare) så det är förstås intressant läsning. 

Det börjar med brådska. De vill få ut sin skiva innan Fish släpper sin, rätt och slätt, och de behöver både en sångare och en textförfattare, inte nödvändigtvis i form av samma person. H skickar nästan motvilligt in en kassett på andras inrådan och dyker utan större entusiasm upp till deras första möte. Givetvis ger han med viss tvekan företaget en ärlig chans och Seasons End börjar skrivas. Med sig tar h bland annat Easter och texten till The Space, andra låtar har redan texter av en John Helmer. Och glädjen i att skriva musik är plötsligt tillbaka.

Vardagsliv och familj har en mindre framskjuten plats i historien men visst finns det med. Vid ett tillfälle undrar jag om han glömt berätta om en skilsmässa, men denna kommer snarare som en konsekvens av en romans än vice versa. 

Om h:s dagböcker har turnéer som milstolpar är det skivor som gäller här, men det blir inte så repetitivt som det låter. Det finns alltid nya möjligheter och begränsningar, nya eller nygamla producenter och studior. Och olika förhållningssätt till bolagens krav på hits. På Holidays in Eden gör de allt för att skapa singlar, men när det inte leder till succé ändå unnar de sig att gå en annan väg med Brave. De börjar också sälja egna ’bootlegs’ vilket kommer bli ett viktigt steg mot oberoende och crowdfunding, ett koncept som Kelly och några engagerade fans varit instrumentella i att skapa. 

Lagom till att de hittat sin egen röst dumpas de av EMI, under en tid då skivbolagen fortfarande är livsviktiga. För många band hade detta varit dödsdomen. Men de kämpar på och när ett fan på en amerikansk mailinglista som Kelly är medlem i kommer med det galna förslaget att de ska försöka hjälpa till med att förfinansiera en USA-turné blir det början på något stort. Lite senare sitter bandet och digitaliserar medlemslistor för Racket Club i Filemaker medan Ian tar över ekonomin och en ung förmåga med koll på det relativt nya Internet bygger en webbsida åt dem. De tar kontroll över sitt eget öde, helt enkelt. En bit in i det nya millenniet har de inget skivbolag men en sajt och en lojal lyssnarskara. Kelly föreslår att de helt enkelt frågar sina fans om de kan tänka sig att betala för nästa album i förväg. Resten är modern musikmakarhistoria.

Det är en kort bok, som sagt. När Marbles släpps, alltså 2004, är det cirka 30 sidor kvar. I år räknat är det då 18 kvar. Milt uttryckt är det inte en bok för den som vill veta Allt. Men det är en bok för den som söker en effektivt berättad, osminkad, underhållande och i grunden entusiastisk inifrånskildring av ett unikt bands uppgång, fall och uppgång igen. Och för den som vill få bekräftat att Most Toys verkligen inte är en bra låt.

Mot slutet ägnar han också några sidor åt sitt arbete för artisters rättigheter, ett ämne kanske mindre spektakulärt än extravaganser och utsvävningar men uppenbarligen något som han brinner för. Här ryms också en bilolycka, några ord om hans senkomna soloskiva och ett rejält gräl med h.

(Det vore fascinerande att jämföra detta med h:s dagböcker, men just den historien saknas där.)

Med några försonande rader om Fish och en sammanfattning av sin inställning till livet avslutar han en lättläst och läsvärd inblick i ett liv i musiken.  

“I’ve rarely, if ever, been bored and I’m happy with that.“

Meningen med landet (2021)

En förhållandevis kort, självbiografisk betraktelse över drömmen om att lämna storstadens stress och ägna sig åt jordbruk. Och verkligheten som ryms i det beslutet. Om att det faktiskt kan vara rejält stressigt och frustrerande, det med, samtidigt som det är givande. 

Författaren, tillika inläsaren David Jonstad, en etablerad föreläsare och frilansjournalist, beskriver med självinsikt och viss självironi vad som krävs för att som nybörjare inte bara utföra arbetet utan lära sig det. Misstag och fällor. I förbifarten serveras väldigt konkreta tips. Vilka växter passar att så en vall med? Vad är en vall?

Påminner på sätt och vis om Mandelmans Självhushåll på Djupadal men är mer ur en nykomlings perspektiv. Där de tryggt ger råd berättar Jonstad om samma aktiviteter med ett uppriktigt inslag av att ta sig vatten över huvudet. Det första året präglas av utmattningssymptom, där två små barn ska tas om hand samtidigt som allt annat ska fungera, fårhus byggas och vinterhage anläggas. Nästa år gör han en medveten och aktiv insats att ”ta det lugnt”, vars svårigheter känns väldigt relaterbara. Hur får man hjärnan att sluta hitta saker att göra? Inspirationen kan finnas nära till hands. 

”Djur gillar nämligen att ta det lugnt.”

Vilket är klokt.

”Evolutionen belönar nämligen den som inte förbrukar mer energi än nödvändigt.”

Beskrivningen av vad han vill komma bort ifrån, ett ”modernt konsumtionssamhälle” som till stor del handlar om att prestera, kunde lika gärna ha skrivits för några decennier sedan. Hur mycket saker än förändras är somligt sig likt. Vilket inkluderar klokskaperna om vad man ser om man låter sig sakta ner. Som insektslivet i en damm. 

Men själva jordbruket beskrivs förstås konkret. Första riktiga odlingsåret är ”uselt”. Grå, små åkersniglar går hårdare åt grödan än mördarsniglar. Arbetet med att göra en flitigt brukad jord av typen mjäla/silt näringsrik igen är digert. Men det helt naturliga samarbete och det mestadels positiva i en gemenskap som byggs på praktisk nytta skildras också. Och nyttan och glädjen i att skaffa ankor. 

Slakt och även jakt beskrivs senare, på ett sätt som förutser alla ens eventuella invändningar, mycket genom att författaren själv har delat dem under sin tid som ”vegetarian med musarm”. Det betyder inte att han försöker odla (pun intended) en macho-persona. Det är bildat och välformulerat, ofta fyndigt, med utströdda citat från klassiska och modernare filosofer och ett historiskt perspektiv. Det är också personligt och relaterbart. Även om han inte bara har tänkt alla de här tankarna utan faktiskt också implementerat. 

En ganska kort men utmärkt bok, som fungerar utmärkt som ljudbok inläst av författaren själv. 

The Invisible Man: Diaries 1991–1997 (2014)

Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning. 

Bild.jpegDet finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.  

Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader  över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’. 

Några andra nedslag:

Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne. 

Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten. 

Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’. 

”This is Italy. In the end you give up.”

Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):

“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)

Att nå fram i media är inte alltid så lätt: 

“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)

Lite senare: 

”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”

Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik. 

”There’s more to all this than selling records.”

Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt. 

Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).

Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare. 

”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”

Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen. 

Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring. 

1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen. 

1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet. 

I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut. 

Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat. 

Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:

”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen. 

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad. 

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka. 

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull  självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi. 

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak. 

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men: 

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser. 

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd. 

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter.  Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd. 

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor. 

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp. 

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten. 

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga. 

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han: 

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.  

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld. 

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång. 

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem. 

Natten (1955)

Elie Wiesel, som bland annat mottog Nobels fredspris, gav sin överlevnad mening genom att vara vittne till Förintelsen. Natten är hans första bok, utgiven innan nazisternas värsta brott hade etablerats som ’genre’. Det är en kort, självbiografisk redogörelse för livet som jude under krigsåren, först i staden Sighet i Transsylvanien och sedan i nazisternas läger. Det är också en betraktelse över förlorad tro där en ung pojke som fascineras av kabbalistisk mysticism möter nazisternas pragmatiska ondska och Guds tystnad. 

Boken är med sina knappt 150 sidor synnerligen ekonomiskt berättad, men med stor slagkraft. Moshie, som återvänder till byn med hemska ting att berätta men ignoreras. Den inledningsvis uthärdliga tiden efter att fascisterna tagit makten i Ungern och sedan den hastiga förändringen. Scenerna från gettots tömning är lika kortfattade som förkrossande, med det i efterhand förbluffade konstaterandet att alla gladdes när det blev dags att resa efter den långa väntan i stekande sol. Ingen anar. Även efter detta finns chans att fly men familjen vill inte skiljas åt. De vet inte vad som väntar. Tyskarna vill bara skicka bort dem för att kunna gräva upp deras gömda värdesaker, säger någon, utan att tro det själv. Efter en sista natt i den vandaliserade synagogan trängs de in i boskapsvagnar. En person i varje vagn utses till ”ansvarig”. Om någon rymmer är det han som kommer skjutas. 

”Vi var på väg”

Tågresan är en försmak av helvetet som väntar. Värst är kanske skriken från en kvinna som förlorat vettet och ges munkavle och misshandlas utan protester från någon. Avhumaniseringen har börjat. I Birkenau, där de möts av rykande skorstenar och kulsprutor, skiljs far och son omedelbart från mor och systrar. Alla de sista illusionerna är nu snart borta. En främling på plats berättar hjälpsamt hur gamla de ska säga att de är: 18, respektive 40. En annan främling berättar argt om skorstenarna och undrar hur de inte kunde veta vad som väntade. Några unga samlar sig inför ett desperat uppror men de ”vise” manar till besinning. Kanske finns det ännu hopp … Men snart följer ohyggliga syner och oväntad (nästan oönskad) överlevnad i en natt som tar ifrån Elie allt. Hans tro, hans själ. 

Lägren är bekanta efter alla filmer och andra skildringar. Wiesels beskrivning får en att se dem som för första gången: så omöjligt hemska att man liksom han tänker att det måste vara en mardröm. 

Efter att de överlevt första gallringen och alltså anses arbetsföra förs far och son till grannlägret Auschwitz där den ansvarige för deras ’block’ försöker påminna dem om deras gemensamma mänsklighet. 

”Det är samma rök som stiger över våra huvuden. Hjälp varandra.”

Det finns olika synsätt bland judarna på deras situation. Enligt någon är Guds straff ett tecken på hur mycket han älskar dem. Eli själv tvivlar inte på Guds existens men tror inte längre på hans rättvisa. Efter en märkligt uthärdlig period där förs de till lägret Buna. Arbetet på elektroniklagret är att betrakta som en vinstlott, förutom när förmannen får utbrott. En episod med en vänlig gest från en fransyska (som rentav visar sig överleva lägret) skickar en liten stråle ljus ner i en bok som även i sina mildare partier kretsar kring stigande avhumanisering även fångarna emellan, värdet av en guldkrona i en tand eller ett par skor. 

Bombanfall från de allierade och hängningar av rymlingar, tecken på hjältemod som inte gör någon skillnad, gallring under Dr Mengeles överinseende för att avgöra vilka som ska leva – livet går sin gång. Sonen och pappan överlever envist men barnet med sin mystiska tro är borta; hans ilska mot Gud får honom att känna sig både stark och tom. Att inte fasta på Jom Kippur blir en protest mot Honom. 

Något överraskande kan en arbetsför fånge få tillbringa tid på sjukan. Där hör han en medfånge kallt konstatera:

”Jag litar mer på Hitler än på någon annan. Han är den ende som hållit alla sina löften mot det judiska folket.”

När ryssarna närmar sig evakueras lägret. Till fots i vinterkylan. De som inte kan hålla takten skjuts av SS-vakter och lämnas vid vägkanten. Wiesel stannar längre i denna språngmarsch än i kanske någon annan händelse eller period. Juliek och hans fiol, den respekterade rabbinen som söker en son som kanske har övergivit honom. När de till slut får åka tåg är de så magra att de ryms hundra i en vagn. Tolv kommer sedermera kliva av Elies vagn i Buchenwald. Kampen om brödsmulor som tyska arbetare (som en sadistisk lek) kastar till de utsvultna i vagnarna korsklipps oförglömligt med en fransk kvinna som han senare i livet ser kasta mynt till jemenitiska barn i Aden. 

Mot slutet av boken, efter mindre än ett år i olika läger, ser man författaren som en nedbruten vuxen. Med häpnad påminns man vid något tillfälle om att han är sexton. Som överlever allt men till slut får se sin far duka under. 

Natten innehåller fler oförglömliga scener av den arten än man kanske tycker sig mäkta med. Men om Wiesel såg det som sin plikt att vittna kanske det är vår plikt att åtminstone läsa.

Zen och konsten att sköta en motorcykel (1974)

”Om så världens allra största idiot hävdar att solen skiner, blir det inte mörkt ute för det.”

Något överraskad konstaterar jag att detta är berättelsen om en man som offrade allt för att finna en sanning som han till slut också förlorade. Fast den handlar förstås om mycket mer. 

I en form inspirerad av gamla tiders kringresande föreläsare (”Chautauqua”) avhandlar Robert M. Pirsig i klok men inledningsvis vardaglig samtalston olika ting. Det börjar med ett smittande företal för att åka motorcykel på slingrande landsvägar. De andra rör sig snabbt (eller sitter fast i köer) på breda motorvägar, men man kan välja något bättre. Författaren är över huvud taget övertygad om att han förstått ett och annat och räds inte att berätta det. Om Unabombaren varit en vettig person kunde han kanske ha skrivit något sånt här. 

Fast den jämförelsen stupar rätt snart. Snarare är det även överdriven teknikfientlighet som raskt ifrågasätts. Vännerna Sylvia och John som också åker båge men inte vill lära sig titelns konst, den att sköta en motorcykel, får representera de som ogillar att förstå teknik. Men:

”Buddha, den högste guden, kan trivas lika bra bland strömkretsarna i en dator eller i en växellåda som på toppen av ett berg eller bland kronbladen i en blomma.”

Likheterna med ”Generation X” är intressanta. Tröttheten på en modern tid som i sin tur, med dagens ögon, väcker nostalgi. Men ambitionen här är egentligen väsensskild. Handlar det helt enkelt om en person som tänker för mycket?

Pirsig avhandlar en hel del inom ramhandlingen, som utgörs av en resa med de två vännerna och 11-årige sonen Chris. Egna och andras tankar paraderar förbi. Gränsen är inte alltid klar. Tanken att våra moderna föreställningar kan ses som spöken (inte så enkelt uttryckt, förstås). Hur man kan se helt annorlunda på samma sak och länge inte förstå varför. Lämplig utrustning för långresor på mc. Jag vet inte om jag övertygas helt av allt, och han räds verkligen inte pedagogiska upprepningar, men det är behagligt att följa någons tankegångar på dess egna villkor och plocka åt sig guldkornen. Och framför allt är det något meditativt över hela läsupplevelsen. Att blanda motorcykelns inbyggda äventyrsfaktor med tankegods och filosofi är ett drag som känns rimligt, inte krystat. 

Själva landskapet beskrivs förstås också. Central Plains och Great Plains, solsken och oväder. De korsar Missouri-floden på vars andra sida de inte längre kan förlita sig på mackar och mekaniker. Det känns som ett djärvt äventyr med en 11-åring med, även om han är van passagerare. Och Chris är inte helt i balans. Faktum är att resan delvis verkar tänkt att hantera en strulig tid i sonens liv. En märklig, mänsklig och lite kuslig sekvens kretsar kring en konflikt i mörkret på en ogästvänlig lägerplats. Och även Pirsig själv har sina irrationella drag. Den berättare som inledningsvis känns så klok har sina orimliga stunder. 

Faidros är en mystisk ”figur” som gradvis presenteras. När det är dags för honom att introduceras ordentligt lägger Pirsig in en högre intellektuell växel och det blir kanske lite svårtuggat. Eller är det bara vissa ord och termer som sinnet studsar emot? Det klassiska och det romantiska framställs som en skarp dikotomi, som sägs prägla såväl bokens nutid som den mänskliga naturen genom historien. Pirsig för en diskurs mot den etablerade ’romantiska’ tanken att för mycket analys och förståelse är dödande (exemplifierad av Mark Twains erfarenheter av att lära sig allt om Mississippifloden för att kunna bli lots, vilket sägs ha berövat honom förmågan att uppskatta dess skönhet). Han vill gärna, om jag inte missat något, förstå allt och förklara det fina i det. Det handlar mycket om logik, den vetenskapliga metoden och människors attityd till den. Pirsig delar binärt upp människor i klassiska och romantiska och är inte alltför subtil i sitt budskap att den senare kategorin helt enkelt inte vill förstå saker som de borde förstå. Det är ofta avancerade och förenklade tankefigurer exakt samtidigt. 

Runt 80 sidor in förstår plötsligt läsaren någonting väldigt anmärkningsvärt i en twist värd att hållas på till slutet i en mer ’normal’ bok. Pirsig väljer istället det tillfälle då han känner att läsaren är redo att förstå att Faidros är han själv, eller snarare en person han en gång var och inte minns allt om. Det är snyggt och lite kusligt. En modern läsare kan lätt dra slutsatsen att Pirsig också har autistiska drag. Hans förra jag, ämnet för den där twisten, inbjuder förstås också till psykologiska termer. Pirsig själv kallar honom rätt och slätt ’galen’. Men inte på ett avfärdande sätt.

Densiteten på matnyttiga stycken är hög.  Kloka citat från Einstein om sökandet efter kunskap och människans natur. Hume, Kant och ”kopernikanska revolutioner”.  Det är inte alltid lättuggat men insikten om vilka komplexa tankefigurer som avhandlats för hundratals år sedan och överlevt till vår tid är alltid fascinerande. Och väcker ödmjukhet. Hur många kan i vår tid fokuserat följa en filosofisk gåta på detta vis?

Boken ger också intressanta tidsinblickar som serveras helt utan reflektion och analys. En lunch på vägen inbegriper oftast öl, sedan kör de vidare. Inget konstigt med det. 

Faidros kommer allt närmare läsaren allt eftersom de närmar sig bergen, som beskrivs rent naturlyriskt. En person som omständigheterna gav möjligheten att tänka annorlunda och längre än de flesta. Möten med folk som kände honom ’då’ blir både ett problem och en möjlighet. På skolan där han en gång undervisade minns han lokalerna men inte kvinnan som så tydligt känner igen honom.  

Vad menas med ’kvalitet’? Besattheten att finna svaret på sådana frågor kostade honom allt. Och svaret gick också förlorat när hans mentala resa leder till omyndighetsförklaring och elchocker. Tunga puckar. Men boken handlar delvis om att återskapa hans förra jags tankebyggnad, från ett själsligt stabilare perspektiv. Hitta brottstyckena och se var de passar in. 

Men boken, som är ourskuldande intellektuell, rör sig hela tiden genom verkligheten, med de utmaningar som en lite mer äventyrlig resenär kan ställas inför. Som bergsbestigning med en allt surare son, där man gradvis inser att det kanske inte är sonen som har de största problemen. 

”Man bestiger berg i ett jämviktsförhållande mellan rastlöshet och utmattning.”

Banalt eller briljant? Rent praktiskt har han i alla fall koll och råd även om detta, framgår det. En tänkare som kan handskas med vildmarken. Och kommer till en punkt när Thoreau inte längre  ”har något att säga”.  

Tonvikten på begreppet Kvalitet smyger sig nästan på, till att slutligen innefatta Allt. Pirsig uppvisar även här ett nästan rörande stort förtroende för läsarens förmåga (och vilja) att ta till sig de vindlande resonemangen, ett förtroende som bokens bestsellerstatus bekräftat som motiverat (å andra sidan blev den tydligen refuserad 120 gånger innan den hittade rätt förläggare). Men ibland är jag inte säker på att han lagt fram en tes lika tydligt som den framstår för honom själv. Man måste hamna i ett visst fokusläge för att hänga med, annars finns en risk att det bara blir förbiparaderande ord, som när man slår upp ett filosofilexikon på måfå och motvilligt inser att man inte förstår någonting. 

Drygt två tredjedelar in nås ännu ett nyckelögonblick när allt som Pirsig preppat för att försöka förklara till slut serveras i sin helhet, och därmed också förklaringen till Faidros sammanbrott. Även denna passage är fullt möjlig att läsa utan att riktigt ta in, och raden ”Alltsammans gav vika under honom” kan då blott frammana ett förbryllat ”… varför det?” 

Men jag tror att jag förstår. Vilket väl är mitt samlade intryck av det mesta i boken. 

Nere från berget övergår Pirsig till euklidiska postulat, Pointcaréts läror och annat skoj. Men begreppet Kvalitet och allt Pirsig lägger i det (vilket är mycket) förblir centralt i allt han sedan tar upp, och återkommer till. Det kan ibland bli repetitivt och dunkelt om vartannat, måste jag säga. Men givetvis bör man följa resan, både den bokstavliga och den filosofiska, till slutet. Genom skiftande natur och skiftande sinnesstämningar, båda livfullt beskrivna. Och på vägen mötas av iakttagelser såsom:

”För närvarande formligen dränks vi en i irrationell expansion av blint datasamlande inom vetenskapen.”

Och:

”Vi har konstnärer utan vetenskapligt kunnande och vetenskapsmän utan konstnärligt kunnande och båda parter saknar de helt all andlig tyngd och värdighet, och resultaten är inte bara dåliga, de är hemska.”

Eller: 

”(inre sinnesfrid) inbegriper glömska av det egna jaget, vilket skapar en fullständig identifiering med omständigheterna.”

Eller:

”Andra må tala om hur man ska göra mänsklighetens öde större. Jag föredrar att tala om hur man sköter en motorcykel. Och jag tror att det jag har att säga har ett mer förblivande värde.”

Tids nog kommer också en del väldigt konkreta ord om hur man sköter en motorcykel, och undviker ”gumptionfällor”. Men med en baktanke:

”Den motorcykel ni verkligen mekar med är en motorcykel som är ni själv.”

Att måna om kvalitet i ett specifikt arbete kan få dig att tänka annorlunda även i vardagen. 

Del 4, där de närmare sig västkusten och en slags modern civilisation Pirsig på många sätt ogillar, inleds känslomässigt starkt med en tillbakablick till en mörk tid och oro inför framtiden. Allt han egentligen velat prata om får stå tillbaka och det är dags att berätta mer om Faidros. Och gärna det. Här finns ju bokens dramatiska motor, som i en minnesbild från ett tidigare liv av att leta efter en våningssäng med sonen och plötsligt undra var man är. Det är kusligt och väl berättat med en smittande känsla av deprimerad desperation. I nuet oroar han sig för att det är ”dags” igen men håller kvar vid tanken att sonen i alla fall kommer ha några fina minnen av sin pappa när resan är över. Medan sonen rent ut undrar varför de ”bara åker och åker”. 

Mot slutet, när de närmar sig det ”primära Amerika”, serverar han en hel del riktigt lättillgängliga tankar om ensamhet och individens värde som mot bakgrund av den föregående hjärngympan känns desto mer tillfredsställande och Kvalitativa. Här finns jordnära halv-romantiseringar av glesbygdens folk i den där genuint amerikanska stilen som här känns rätt och slätt sanna. Det gör även hans avfärdande av ”tendensen att göra vad som verkar förnuftigt även om det inte är gott”. 

Faidros krig mot Aristoteles på Chicagos universitet, mot tomt namngivande och klassificerande utan djup, blir ingången till en lång utläggning om de tre kända grekiska filosofernas plats i hans tankevärld. Som slutraka betraktad är den ganska krokig. Men beskrivningen av kursen i retorik som han/Faidros bevistade innan sammanbrottet är också fylld av mättad dramatik, som kanske är tecken på extrem uppmärksamhet (nästan paranoia) från berättarens sida eller kanske snarare kolossala överdrifter. Här utspelar sig antingen hätska dueller kring de stora sanningarna eller bara nästan helt vanliga lektioner med inslag av irritation och prestigetänkande. 

Det är en bok som tillåter sig att ta på blodigt allvar frågor som för somliga framstår som futtigt hårklyveri. Det är inte semantik, det är Allt. Faidros är inte en nörd som såsat in sig på detaljer, han är en rebell i ordets tyngsta bemärkelse. 

Färden går mot sammanbrottet, livfullt påat av en förintande bild av staden och dess människor, såsom Faidros såg dem mot slutet. Det är smittande och mörkt poetiskt. Samtidigt som detta berättas närmar sig far och son västkusten i alltmer glädjelösa etapper. 

Och här utspelar sig bokens kanske mest spännande partier, när bitarna faller på plats och Pirsigs egen kluvenhet kommer i skarp dager, belyst av en besviken son. En sedan länge oundviklig konfrontation med förlösande ärlighet blir kronan på verket. Efter det känns det rent ut sagt lyckliga slutet inte det minsta lättköpt. Det har integritet. 

Det här är alltså ett psykologiskt drama och ett filosofiskt verk. Och vid vägs ände känns det som om helheten finns där, en filosofi rentav: ett sätt att tänka och förhålla sig till saker och ting med klara poänger. Som kanske kunde ha presenterats tydligare, eller helt annorlunda. Men vore det lika intressant då? 

Fotnot 

Ska man avråda från att läsa efterskriften  från 1984 om denna råkar ingå i den utgåva du läser? Nej, det är en viktig, senkommen del av berättelsen, hur sorglig den än är. 

What does this button do? (2017)

Bruce Dickinson berättar sitt livs historia med en formuleringskonst som hade kunnat förvandla Iron Maiden till ett slags hårdrockens Jethro Tull om han hade applicerat den flitigare i deras texter (som är mysiga men sällan såhär fyndiga). 

Det är en kronologisk samling nedslag som tillsammans berättar väldigt mycket, men absolut inte allt. Efter en prologanekdot från sin extrakarriär som pilot går han direkt till barndomen och sätter tonen från start: beskrivande, rolig och varmt ironisk. En procession av färgstarka släktingar och omtumlande flyttar utgör en barndom som känns perfekt för att forma en historieintresserad scenpersonlighet. Studietiden (med både ilska och glädje) och upptäckten av musik avhandlas livfullt. Karriären som sångare må inledas blygsamt men man anar ambitionen och när han väl fått gigget som sångare i Iron Maiden går allt väldigt fort. 

Boken är väldigt välskriven på ett väldigt brittiskt sätt och, levererad i Dickinsons ständigt muntra röst, dubbelt underhållande i ljudboksform. Det är klarsynta sammanfattningar, kloka insikter och roliga anekdoter om vartannat i en lättläst bok som möjligen ibland kunde klassas som lite ytlig. Det handlar verkligen inte om hans djupare känslor och relationer till andra, och övriga bandmedlemmar presenteras sannerligen inte på djupet. Det handlar om Bruce, och bara exakt det han känner för att berätta. En mentalt stark person med en ospecificerad drivkraft som tar honom längre än de flesta. Det är inte alltid särskilt dramaturgiskt spännande, det finns sällan några stora hinder att övervinna, saker bara skenar på. Men det är en enormt underhållande och upplysande titt in i en lång och spännande karriär. Med fakta om såväl fäktning som röstvård och flygning utöver livet i studion och på turné.  

Det är en insiktsfull, nyfiken och smart person som berättar. Som gärna ger sig in i konversationer med främlingar och återberättar dem som färgstarka anekdoter. En genuint vettig men påfallande orädd person, extremt ambitiös och energisk. Faktum är att det ofta är oväntade saker som erbjuder de största aha-upplevelserna. Som hans omställning från högerhänt fäktare till vänsterhänt och den mentala revolutionen däri. 

Några nedslag:

En inspirerande och livsfarlig flygtur med Nicko väcker tanken om en ny, eller parallell karriär. Kioskskräckförfattaren Shaun Hutson ger kloka råd inför författandet av böckerna om Lord Iffy Boatrace. Mac Portables brister beskrivs i komisk detalj. En spontanflykt från ett amerikanskt tåg för att hinna till en show. Det långa kapitlet om ett gig i Sarajevo under brinnande krig, kaotiska omständigheter och direkt livsfara sticker ut lite extra i en bok där varenda kapitel förtjänar att läsas (eller lyssnas) om.