Kategori: Svenska böcker

Fredrik Backlunds romandebut påminner om hans hyllade krönikor i Café (den om att skjutsa sitt barn i bilen när någon gör en farlig omkörning är ju en modern klassiker). Igenkännandets skratt och allvar och en lika sympatisk som ironisk ton. 

Ove, som i bokens början ska köpa en “data”, är en uppskruvad variant av den sortens åldrade korridorspolis som verkar finnas överallt. I villasamhällen såväl som innergårdar vid hyreshus. En sorg först anas och sedan förklaras som mänskliggör det principfasta skalet av “allt ska vara rätt”. I flashbacks följer vi honom genom viktiga milstolpar i livet och det dröjer inte länge innan vi förstår honom mycket bättre. Men nu har han egentligen bara ett mål: att ta livet av sig och göra sin älskade hustru sällskap. Det är bara det att en massa saker kommer emellan. Nya och gamla grannar som envisas med att behöva hjälp. Buttert och inte sällan med en svordom eller en avfärdande kommentar om hur folk hur är skjutsar han folk, lagar saker, agerar hjälte på låg volym. Frun får vänta lite till. 

Det finns utrymme för smärre klagomål på denna bestseller. Redan i första kapitlet väcks en oro att Backlund helt enkelt inte kan beskriva någonting utan att också göra en lustig liknelse. “Som …”, “Som om …” Ta paus och bara redogör ibland! Finalen är också alldeles för mättad med små stordåd och rörande upplösningar för att jag riktigt ska kunna ta till mig den. Less is more. Men innan dess har Backlund hunnit leverera så många levande, träffande formuleringar, tillsammans med en rad minnesvärda personporträtt, att det vore rent ogint att fokusera på bristerna. Det är en utmärkt bok.

(Inläst av den briljante Torsten Wahlund som ljudbok blir den rentav ännu bättre.)

Lars Wilderäng är en väletablerad bloggare, tillika föreläsare i ämnet “prepping”, som 2012 romandebuterade med en berättelse om hur ryssen faktiskt anfaller.

Aningslöshet är ledordet i beskrivningen av hur landet tas på sängen av väl förberedda inkräktare som slår till simultant, i smått och stort. Samtidigt går det ett löpande tema av handlingskraft hos folk. De gnäller föga, mumlar inte paralyserat “det här måste vara en dröm” utan accepterar situationen rätt raskt.

Informativt är det också. Wilderängs husgudar verkar heta Guillou och Clancy snarare än Gaiman och King. Det är torrt, faktaspäckat och ofta militäriskt opersonligt. Vi ska veta exakt hur många, vilket märke/modell, precis när, just var. Istället för bilder ser man ofta tabeller framför sin inre blick. Men det är relativt välskrivet och fritt från löjlig slang. Och visst serveras det också mer lättillgängliga och intressanta kunskaper om det militära.

Lustigt nog avstår han däremot oftast från att redovisa personernas ålder och utseende, och egentligen allt annat som hade gjort dem intressanta i en mindre extrem situation.

Tidsspannet är kompakt; efter 150 sidor är det fortfarande lunchtid första dagen. Perspektivet är hyperepiskt med sekundsnabba sjumilakliv mellan olika stationer och personer. Vid enstaka tillfällen är det rentav genom ryska ögon vi får se händelseförloppen. Karaktärernas status, jobb, egenskaper och ibland privatliv redovisas på det sätt dramaturger fördömer men många storsäljande författare ändå föredrar, alltså rakt upp och ner, finesslöst och utan något uppriktigt försök att göra det till en naturlig del av händelser eller dialog. Hon var si, han var sån, detta hade hänt tidigare. Hälften verkar dö strax efter att de introducerats och hunnit ge oss ett av de snäva perspektiv på anfallet som inleder boken, vilket trots allt resulterar i ett ganska effektfullt kaos.

FRA-operatören Martin som detaljpresenteras i första kapitlet, stationerad söder om Göteborg, överlever dock introfasen. Så gör även polisen Mia Svensson i Malmö, Gerd Olsson, vice statsminister och kapabel att hantera en “hagelbock”, och kapten Segerfäldt (jo, han heter så, och Wilderäng förklarar lite senare att militärer gärna tar ett nytt namn för att förenkla kommunikationen) på övning på Gotland, samt njurstensdrabbade kommendörkaptenen Anton Sjöwall som ska observera en rysk flottövning å Sveriges vägnar men får se mycket mer än så.

När ett sönderskjutet, yrvaket kompani på Gotland samlar sig för att försöka göra sitt jobb piggnar det till, likaså när två hypereffektiva SOG-militärer plötsligt anländer hos vice statsministern. Sedan är det “plattan i mattan”. Större landstigning sker bara på Gotland och det är där som Wilderäng och resterna av försvaret koncentrerar mycket av sin uppmärksamhet. Vi följer några morske män och kvinnor som från olika håll ger lede fi ett barskare mottagande än väntat. Det är oerhört dramatiskt men någon helhetsbild söker man ofta förgäves efter, eftersom det kronologiska berättandet huvudsakligen presenterar en serie med- och motgångar kring tesen “krig är en materialsport”.

Domen mot ett nerskalat försvar och stängda bergrum är hård. Som inlägg i försvarsdebatten är boken tydlig och, ska medges, smittande. Wilderäng framstår, åtminstone för en lekman som jag, som väldigt påläst. Han har uppenbart ägnat en hel del tankekraft och research åt sitt scenario och det känns övertygande frånsett tanken “men inte skulle de väl …”

Idén att basera en krisregering i Karlsborg är inte så dum. Och när ryssarna kör igång en förljugen presskonferens och vidden av deras handlingar framgår tar det effektivt skruv hos läsaren och man blir benägen att instämma i körerna om förstärkt försvar. Faktum är att man går omkring och är lite extra arg på Ryssland, trots att det bara är på låts. På motsvarande sätt värms man av grannlandet Norges resoluta reaktion istället för att tänka på deras usla laxodlingar och irriterande skidåkare.

Jargongen och militärterminologin är sannolikt solid men det är bara för mycket av det. Dialogen är bitvis skrattretande. Vid ett tillfälle håller “Bob” föredrag i två och en halv sida, i vad som mer känns som en artikel än mänskligt tal. Somliga figurer känns som stigna rakt ur en värvningspamflett.

Med det sagt visar han också prov på just den sortens mer målande beskrivning och personnära iakttagelser som en sådan här berättelse behöver. Bland många exempel sticker en scen från Visby sjukhus ut. Kanske är det bara en beslutsam redaktör som fattas? “Bort med detta, mer av detta.” Eller “nu när du visat att du kan jargongen kan du beskriva liknande scener på ett mer komprimerat och berättande vis”. Och inte minst rensa bort eller byta ut upprepade ord i samma stycke eller rentav mening för bättre flyt.

(Sen insikt: ironiskt nog är det faktiskt en omarbetad version jag har läst, inte den första som tydligen gavs ut på eget förlag. Hmm. Kunde de inte ha gjort mer när de ändå höll på…)

Skendränkning och andra saker som inte hör “fint krig” till förekommer på båda sidor. Sverige verkar ha ett hemligt förråd av folk beredda att handla resolut och grymt om läget kräver det. I form av bland annat Mia ser dock Wilderäng till att det finns reaktioner på det också.

Ett flertal dramatiska svängar ända in på slutrakan lämnar av med en kluven känsla och en odiskutabel nyfikenhet på uppföljaren, som heter “Midsommargryning”.

Sammanfattning: Wilderängs främsta mål utöver att väcka debatt verkar vara att inte kunna beslås med några felaktigheter av militärt utbildade läsare. Det är begripligt hos en självutnämnd MÖP (militärt överintresserad person) men drabbar lika mycket som berikar berättelsen. Som trots allt är ganska smittande och engagerade.

Det här är bättre än receptet “ungdomar och övernaturligheter på svenska” ger farhågor om.

Duon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lagt sig vinn om att alla typer – om än inte härkomstmässigt – ska representeras. Den tjocka, mobbade bondtjejen, den översmarta bruden som inte förstår hur lyckad andra tycker att hon är, emotjejen med egen lägenhet och alkoholiserad far, snyggetjejen som har haft ätstörningar, tjejen som söker bekräftelse genom sex samt bitchen.

Berättelsen är en blandning av “Eldfödd”, “Carrie” och andra Kingklassiker, uppdaterad för dagens tonåringar eller de som önskar att de  fortfarande tillhörde den kategorin.

Korta kapitel – där det ofta lika gärna kunde varit nytt stycke – ger känsla av att man snabbt rör sig genom handlingen. Som en detalj kan nämnas att det är typografiskt snyggt och tilltalande. Liten text men generösa marginaler och radavstånd inbjuder till läsning.

Det är också smart att låta karaktärerna “beskriva varandra” – med fokus på de saker som just den aktuella personen noterar, beundrar eller stör sig på. De skriver i presensform med odiskutabelt lyckad effekt. Om man ska drista sig till en analys kan man kanske säga att det passar extra bra när man skriver om en ålderskategori som lever i nuet. En bra presentation av karaktärerna men med de klassiska hämndfantasierna som huvudsaklig action i början.

Vid hundrasidorsstrecket ungefär kommer det stora testet. Kan de hålla storyn intressant när de väl presenterat sextetten som Utvald? Svaret är, med vissa förbehåll, ja.

Språkligt är det mer “korrekt” än exempelvis “Snabba Cash“, med sin troligen äldre avsedda målgrupp. Även om de vänder sig till ungdomar har de inte gått loss totalt med slanguttryck eller experimentellt språk. Vare sig den aktuella personen är smart eller en “problemunge” är prosan ungefär densamma, med en direkttillgång till dennes tankar som huvudsakliga medel för förståelse.

Ibland utbryter plötsligt skoluppsatsspråk utan tanke: ‘krälande, onämnbara former’ och ‘en sinnrikt utsnidad stad med underlig arkitektur …’ Scenen i rektorns hus är överlag amatörmässigt skriven. Man kan få för sig att den ena författaren försöker beskriva medan den andra försöker skriva “skräckigt”, men gissningsvis är det inte så enkelt.

Andra scener är överraskande tarvliga, som om de ‘insett’ att det är det dags för något ‘riktigt läskigt’ – som Minoos dröm om Rebecka. Den inledande scenen är kuslig, många andra sekvenser känns tillgjorda. Ironin, där de ska visa att de är medvetna om föregångarna i genren, faller ibland platt.

Trots allt gillar jag “Cirkeln” mycket mer än jag hade kunnat gissa. Den är överlag vitalt skriven och har en viss respekt för läsaren. Mer än jag väntat mig, i alla fall.

Författare: Sven Wernström

Sven Wernströms bokserie om (alltmer metaforiska) trälar under nästan tusen år av svensk historia kan tjäna som en läxa för de flesta författare av böcker för vuxna. Det är lakoniskt, kärvt, kraftfullt, allvarsamt ironiskt och – känns det som, i alla fall – undervisande. Bland de stilistiska inspirationskällorna finns, gissar jag, “Röde orm”. Inte minst för den första delen, som utspelar sig mellan tusentalet och trettonhundratalet.

Är det verkligen ungdomsböcker, kan man ibland skärrat undra. Slutet på första berättelsen (för det hela är uppbyggt av noveller) är sannerligen chockerande, inte minst mot bakgrund av uppbyggnaden – där en karaktär formas som verkar ämnad för något stort.

Vadstället (noret) som blir köping och ska bli Norrköping är navet. Människor och makt är temat. Människor utan något att säga till om utgör huvudpersonerna. De stora skeendena är rykten, förbiflygande kommentarer eller rena föreläsningar. De vi träffar är de små. De som påverkas men inte styr.

Parallellt med temat om träldom löper i de tidiga berättelserna det om Sveriges kristnande. ‘Blotvägrare’ kallas i början de märkliga män i bruna särkar som kan väcka både förundran och agg. De rika och mäktiga är först att anamma Vite Krist medan vanligt folk hänger kvar vid de gamla sedvänjorna.

Wernström, en övertygad socialist, är knappast subtil i sitt budskap utan säger föreläsande att religion inte har något med gudar att göra, utan med “människor och makt”. Mästrandet direkt till läsaren i detta ämne ökar allt eftersom boken fortskrider, ibland på bekostnad av elegantare berättarlösningar. Bland bovarna finns folket i “Askaby kloster”, resterna av vilket finns i min barndoms hemby Askeby.

Men ett simpelt svartmålande är det ändå inte. Munken Andreas i Mannen från Varnhem är till exempel, trots sina brister, en levande och respektingivande karaktär. De gamla sedvänjorna framstår inte heller nödvändigtvis som något särskilt vackert.

Det är stora teman, kompakt avhandlade. “Trälarna” är en episodisk men fängslande bok. Den gör det förflutna levande, hemskt, ibland vackert och alltid intressant.

Stilmässigt är Jens Lapidus debutroman en total kontrast till ungefärligen jämnåriga supersuccén “Män som hatar kvinnor”. Hemlagad prosa med slanguttryck, telegramavkortade meningar och betonande stavningar. “Gryyyymt långsamt”. Ibland känns det snarare taffligt än naturligt: “Helt klart en ultimat kombination.” Men skickligt, oftast.

Boken verkar ha föregåtts av mycket research för att på American Psycho-vis kunna detaljspecificera det “goda livet” såväl som det kriminella. Den känns ofta onödigt specifik på rena Dan Brown-nivån. En Gainomax Powerbar, säger du? Klar utfyllnadsvarning.

Folk tenderar också att hålla föredrag för varandra för läsarens skull. Ibland ursäktar sig Lapidus indirekt över detta med någon kommentar om att någon gillade ljudet av sin egen röst, vilket bara drar uppmärksamheten till otyget ännu mer. Utdragen ur rättshandlingar och polisiär kommunikation fungerar bättre.

Trots sådana invändningar är det en vinnare och försäljningssiffrorna inget att förundras över. Berättelsen om den smått plågade livslögnaren JW, som finansierar sitt lyxliv med knarkaffärer, den förrymde brottslingen Jorge och den stenhårde Mrado håller intresset uppe hela vägen, men serverar inte självklara payoffs för att lisma för läsaren.

Slutsats: feeett underhållande och läsvärd ändå. Om man står ut med blessyrerna.