Röde Orm – Sjöfarare i västerled (1941)

Den högt bildade Frans G. Bengtsson (som jag i min ungdom trodde hette “Franske Bengtsson”) fick på 40-talet till en riktig hit med denna vikingaskröna, som lästs och uppskattats alltsedan dess.

“En berättelse från okristen tid”, lyder undertiteln på bok ett, “Sjöfarare i västerled”, vilket är en sanning med modifikation. Ironiskt och torrt, kanske övermåttan så, sammanfattar prologen läget vid tiden för bokens äventyr; kristnandet i Norden är faktiskt påbörjat men det går knackigt. Vikingarnas väg är fortfarande den utbredda.

Unge Orm tvingas med på plundringståg i västerled, alltså till de brittiska öarna, när han förföljer ett anhang lycksökare som stulit familjens får som färdkost. Efter att själv ha dräpt en av dem slås han medvetslös och tas med som roddare för att kompensera. Ledare för företaget, som inbegriper tre skepp, är den skrävlande men inte överdrivet erfarne Krok. Resan västerut är deras sista chans efter en serie misslyckanden i härnadsbranschen. Stursk som han är blir Orm snart en i gänget och får tillbaka sitt svärd. Rödhårig och kapabel att sätta “skarpt mot skarpt” får han namnet Röde Orm.

Det blir ett våldsamt och knastertorrt berättat äventyr, i tonen mer likt en komedi än ett historiskt drama, men med stora segrar och tunga vedermödor om vartannat. Nyttan av att skaffa rätt vänner inpräntas med kraft. Det är lite barnsligt och barnförbjudet på samma gång i det svåra ämnet Hur Kvinnor Behandlades. Givetvis är de skönheter som tas eller fås mestadels glada åt sina råbarkade män, som å sin sida verkar något mer gentlemannamässiga än ordet viking ger associationer om. Men i största allmänhet lägger Bengtsson inte fingrarna emellan. Med sitt lakoniska tonfall kan han förtälja om de grymmaste ting på ett sätt som väcker skratt utan att man med säkerhet kan beslå honom med lättsinne. I sekvensen om livet som roddarslav är skratten dock få.

Orm och hans kamrater möter många människor på sina resor och hör utan större oro många anmärkningsvärda ting, som de irländska munkarnas utsagor om den snara domen och kung Harald Blåtands omvändelse. Till den sistnämnde far de med en passande gåva som de plockat med sig i fjärran land: en enorm kyrkklocka vid namn Jakob. Här samlas många morske män och det blir både julmiddag och dödliga envigar till allmän förnöjelse. Men inte förrän klockan använts till att bota kungens tandvärk. Här finner också Orm kärleken, men förstås inte utan bekymmer.

I England, dit han sedermera far, fortsätter temat om kristnande, med ett typiskt ironiskt anslag. Dividerandet mellan krassa vikingar och de pragmatiska biskopar och präster som försöker få dem ‘någorlunda’ frälsta känns på sätt och vis rätt trovärdigt.

Det man lär sig om forna dagar är nog i mångt och mycket riktigt, även om det förtäljs som en mustig skröna. Viktiga platser och personer är hämtade från historien, som Ethelred, Sven Tveskägg, Erik Segersäll och andra forntida kändisar.

Bengtsson verkar också ta tillfället i akt att settla några scores mot landskap han ogillar.

– Du ser ju värre ut än en smålänning:

Å andra sidan skriver han också, så Lundsbo han var:

“… med hänsyn till skåningars allmänna trovärdighet vore det kanske klokt att draga av vid pass hälften.”

Roligt är det, och stilmässigt klockrent är det också. Möjligen kunde man sakna det minsta ställningstagande från författaren, med tanke på hur våra hjältar faktiskt beter sig, men det vete tusan hur det skulle ha gått till utan att inverka menligt på berättelsen. Och författaren lär ha närt en del åsikter av det mindre demokratiska slaget, så kanske är även elegant formulerad etik för mycket begärt.

En bok att roas och imponeras av men med en nypa salt, sålunda.