Dmitri Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas tunnelbana efter tredje världskriget präglas, utöver filosofiska grubblerier, av ständiga miljöbyten, överraskningar och kriser. Den avslutande, och längsta, delen är inget undantag men med den skillnaden att vi nu delvis återbesöker kända stationer. Det innebär dock inte att det blir förutsägbart.
Artiom lever än. Han är tillbaka på VDNch, stationen varifrån han inledde sin odyssé i bok ett. Och hjälte som han är verkar han särbehandlas. Han har till och med en tjej. Men han är besatt av att ta sig ut. Upp till ytan. Han vägrar tro att det bara är i Moskva som människor överlevt och han är beredd att ta stora risker för att bevisa sin tes. Och kanske skapa en framtid ovan jord. Detta kommer bli bokens stora tema: lever de sina myrliv därnere för att det inte finns något annat? Eller har någon eller några dolt något för dem?
Efter ännu ett misslyckat försök att få radiokontakt med någon därute återvänder han till beskedet att någon sökt honom. En gamling vid namn Homeros. Han letar fortfarande efter stoff och hjältar till sin bok. Men han har också något att berätta för Artiom. Det formas inte direkt någon vänskap mellan dem men de har något gemensamt och snart nog ger de sig av tillsammans.
Stationen VDNch och dess filosofi hinner innan dess presenteras lite mer ingående den här gången. Hur de knappt 200 lyckas samexistera i sina militärtält, vars tunna väggar inte ger plats åt några hemligheter. Andra, ännu mindre glamorösa, stationer längs vägen som inte beskrivits förut presenteras nu också, däribland den outsägligt eländiga Mendelejevskaja. Gluchovskijs genuina försök att förstå och förklara en tillvaro i tunnelbanan, i dess olika skepnader, är en av böckernas många styrkor, med detaljer som hur vana vandrare lär sig att gå på syllarna utan att snubbla. Han förklarar eller påminner också om begrepp som ’Hansan’ och den patronbaserade ekonomin för nytillkomna eller glömska läsare. Gluchovskij sätter ingen ära i att vara dunkel. Det är inte lättuggat men visst vill han att läsaren ska hänga med. Vi får också veta mer om Orden, den som skapades för att skydda alla i metron, ibland med drastiska medel.
Och det handlar fortfarande om Allt, i annan kostym. Ryktesspridningen och myterna, alla de olika sanningar som slåss om troende i en värld utan enkla informationsvägar. Hos Hansan oroar sig folket över den röda faran och undrar var deras skattepengar tar vägen. Fjärde riket mobiliserar med skrämselpropaganda om de ’degenererade’ men har också genomfört stora ’reformer’ och försöker bli mer rumsrena. När det pratas om ’de osynliga observeratörerna’ i Metro-2 anas rent teologiska funderingar. Tidigt i boken undrar någon om folk verkligen skulle lämna metron om det visade sig att jorden var beboelig däruppe.
”Här finns ju allt.”
Ibland drömsk/mardrömsk, ibland pendlande mellan imperfekt och presens är boken bitvis mer formmässigt experimentell än föregångarna. Men mestadels känner man igen sig. Och fortfarande målar Gluchovskij snillrikt slående bilder:
”Likt spöklika gengångare rusade satelliterna fram i sina omloppsbanor: ingen anropade dem, och en dag, vansinniga av ensamhet, störtade de mot jorden – de brann hellre upp i atmosfären än fortsatte existera.”
Det är lika snöpligt som extremt och dramatiskt. Ibland verkar ödet gripa in och styra händelsernas gång, och somliga människor väcker hopp, men vanligare är ironiska motgångar och möten med motbjudande, desperata eller bara uppgivna människor.
När Teatern, en av få stationer där en annan sorts inställning till livet fortfarande är möjligt, hamnar i skärningspunkten för en konflikt spetsas spänningen till. Och när sanningen om Fjärde riket och deras satsning för att skapa livsrum presenteras blir man mer chockad än de avtrubbande omgivningarna borde medge. Och samtidigt finns det plats för det mystiska, rentav lite skönhet. Scenen där en person uppe på ytan tillfälligt släpper allt, struntar i strålningen och njuter av regnet är fantastisk.
Cirka halvvägs igenom är man redan känslomässigt utmattad, av alla grymheter och nära döden-upplevelser men också möten med människor varav Artiom försöker hjälpa en del och rentav blir vän med somliga. Han försöker sona det som han nästan inte berättat för någon och är plågsamt medveten om när han tvingas att se bort från en hemskhet, eller kanske råkar orsaka en tragedi. Men metron är full av tragedier och ett enda mål har han kvar: att hitta något däruppe. Något som ger hopp om ett riktigt liv.
Ett möte är lika dramaturgiskt väntat som överraskande och ’omöjligt’. Hennes situation må vara deppig men bok två knyts här ihop med trean och mystikens dimma lättar på ett förlösande vis, i ett kapitel som helt består av dialog utan andra beskrivningar eller anvisningar. Med plats för teologiska funderingar.
”Gud Fader förlåter ingen. Hela Gamla testamentet består ju bara av krig och specialinsatser. Men Jesus däremot, han förlät alla.”
Och:
”Bibeln är för dem som inte tror. För att övertyga dem.”
I likhet med exempelvis GRR Martin envisas Gluchovskij med att utsätta sina karaktärer för lidande och motgång långt efter att många hade tyckt att det ’räcker’. Lidande är en självklar del av deras värld, inte något som man tillfälligtvis genomgår för att danas som karaktär. Förutom de priviligierade, förstås.
Det grovkorniga och det kloka ryms så bekvämt i samma mening hos Gluchovskij. En stalker har sedan länge förberett sig för att lämna ruinerna av Moskva på vinst och förlust. Men han kommer inte iväg.
”Varför sticker du inte?”
”Säg det … Kanske för att människan är ängslig och sorgsen. Tanken är lätt, men arslet är tungt.”
”Sant.”
Väldigt spännande blir det också, men ständigt med den där osäkerheten. Satsar Artiom åter allt på fel mål? Hemliga master leder till en serie twistar och stora avslöjanden. Men kan man kan lita på något av dem? Även, eller särskilt, när förklaringarna radas upp och på sitt sätt verkar rimliga så tvivlar man. För det är ju det som är så häftigt med Metro-världen. Allt kan vara sant eller osant. Det är väl det hela serien handlar om: att leta efter och förhålla sig till sanningen. Eller dölja eller välja bort den.
Apropå rimliga, här finns platser som vid första ögonkastet kan tyckas mirakulösa men vars förklaring visar sig synnerligen trovärdig, rentav pragmatisk. Som en privatägd bunker som åter blivit Statligt Objekt.
Flackande turer ovan och under jord. Mardrömslika kravaller där svältande mejas ner i hundratal. Febervandringar fyllda av människomöten och ordväxlingar med äkta Dostojevskij-känsla, följda av Orwellska insikter. När Artiom, allt sjukare, kastats ur askan i elden oräkneliga gånger, mellan fler människoskapade helveten än man vill minnas, är frågan om det slutligen ges lite äkta hopp? Eller åtminstone lite bra stoff till Homeros bok …
Jag avslöjar bara att Gluchovskij avslöjar mer i den här boken än i de två tidigare tillsammans, särskilt i en lång sekvens som starkt ekar vad många tänker om vår samtida verklighet här ovan jord. Och det sker förstås delvis på bekostnad av mystiken han tidigare byggt upp. Men han gör det så bra.
Och till slut är det han som lika ovetande lånar ett begrepp från min bok.
”Ni är ett folk av dagsländor.”
Den här arkiverade reddit-tråden där Gluchovskij svarar på läsarfrågor är synnerligen intressant.
I’m Dmitry Glukhovsky, the author of Metro 2033, base of the Metro video games. My new novel Metro 2035 has just come out. AMA!
byu/DmitryGlukhovsky inbooks