Fredrik Backlunds romandebut påminner om hans hyllade krönikor i Café (den om att skjutsa sitt barn i bilen när någon gör en farlig omkörning är ju en modern klassiker). Igenkännandets skratt och allvar och en lika sympatisk som ironisk ton.
Ove, som i bokens början ska köpa en ”data”, är en uppskruvad variant av den sortens åldrade korridorspolis som verkar finnas överallt. I villasamhällen såväl som innergårdar vid hyreshus. En sorg först anas och sedan förklaras som mänskliggör det principfasta skalet av ”allt ska vara rätt”. I flashbacks följer vi honom genom viktiga milstolpar i livet och det dröjer inte länge innan vi förstår honom mycket bättre. Men nu har han egentligen bara ett mål: att ta livet av sig och göra sin älskade hustru sällskap. Det är bara det att en massa saker kommer emellan. Nya och gamla grannar som envisas med att behöva hjälp. Buttert och inte sällan med en svordom eller en avfärdande kommentar om hur folk hur är skjutsar han folk, lagar saker, agerar hjälte på låg volym. Frun får vänta lite till.
Det finns utrymme för smärre klagomål på denna bestseller. Redan i första kapitlet väcks en oro att Backlund helt enkelt inte kan beskriva någonting utan att också göra en lustig liknelse. ”Som …”, ”Som om …” Ta paus och bara redogör ibland! Finalen är också alldeles för mättad med små stordåd och rörande upplösningar för att jag riktigt ska kunna ta till mig den. Less is more. Men innan dess har Backlund hunnit leverera så många levande, träffande formuleringar, tillsammans med en rad minnesvärda personporträtt, att det vore rent ogint att fokusera på bristerna. Det är en utmärkt bok.
(Inläst av den briljante Torsten Wahlund som ljudbok blir den rentav ännu bättre.)