Sandmanserierna har getts ut i samlad form förut men “deluxe”-utgåvorna är nog de finaste hittills.
Här, tidigt 90-tal, har Neil Gaiman hunnit bli varm i kläderna, och läsarna har hunnit lära känna Dream (någotsånär) och de märkliga karaktärerna runt honom. Nu är det bara att låta fantasin flöda, i vackra eller hemska historier. Eller både och.
Vi får veta vad drömmar kan leda till om tillräckligt många drömmer tillsammans, och ser kanske med andra ögon på katter efter detta. Prisbelönta A midsummer night’s dream berättar om uruppförandet av Shakespeares pjäs på uppdrag av Dream som en avskedsgåva till älvorna.
Death träffar en kvinna som inte vet hur hon ska kunna dö men verkligen, verkligen vill det.
A Season of Mists är en historia i flera delar om hur Lucifer tar ett drastiskt beslut när Dream, påmanad av sina syskon och med stor bävan återvänder till helvetet för att rätta till ett av sina grymmaste misstag. Snart samlas allsköns gudar, väsen och demoner för att kräva, köpa eller hota till sig ägarskapet över den oönskade gåva som Dream fått. Dream välkomnar hövligt hela den märkliga skaran till den plats där han bestämmer över verkligheten. Del fyra är ren skräck, förlagd till en nästan folktom internatskola. Tills de döda återvänder. Nej, det är ingen zombiehistoria, utan något betydligt kusligare än så. Och på något sätt komiskt och nästan optimistiskt.
Gaimans fokus på evighetslångt lidande är fortfarande något överdrivet, men ibland ser han till att ordna upp saker på ett sätt som känns relativt acceptabelt. Hans tanke om människor skapar sitt eget lidande även i helvetet är också intressant, om än kanske inte unik.
Men jag föredrar när han är bildad och bara sugen på att berätta historier. Thermidal vittnar om historiskt intresse där skräckväldet efter franska revolutionen blir skådeplats för en märklig historia med John Constantines förfader Johanna och gästspel av Thomas Paine. I August reser vi ännu längre tillbaka i tiden och ser kejsar Augustus spela tiggare tillsammans med en dvärg, inför vilken han är öppenhjärtig om allt.
”When I am a God, I will no longer be scared.”
Nästan allt, i alla fall. Nästa berättelse följer månadstemat namnmässigt och kejsartemat i sin berättelse om Joshua Norton som utropade sig till Kejsare av USA. En berättelse som är helt sann men här vävs in i en ramhandling med ev vadslagning mellan Dream och två av hans syskon: Desire och Despair.
Orpheus, Dreams son som är med redan i berättelsen från franska revolution, återses i The Song of Orpheus, denna som sig bör förlagd till gamla Grekland. Det stundar bröllop och hela släkten är där. Olycksbådande nog dröjer sig en viss syster kvar.
Det känns inte alltid helt uppenbart huruvida Gaiman förlitar sig på läsarens bildning för att till fullo uppskatta berättelserna eller om han snarare gläds i rollen som lärare, den som får upp läsarens ögon inför de myter, dramer och intressanta historiska detaljer serierna baserar sig på eller snuddar vid i förbigående. Oviktigt, kanske. De funkar ju på båda sätten.
Efter det flerdelade återberättandet av Orpheus öde avrundas samlingen med några kortare historier, gjorda några år senare. Stilen skiftar, från satyrhistoriens akvareller (?) till den mer skissartade berättelsen om Death. Som är rätt fin och vars slutreplik faktiskt inte känns så tung:
”So, I’ll be seeing you.”