Hypnotisören (2009/2019)

”Jag har lovat mig själv att aldrig hålla på med hypnos igen”, säger Erik. 

Trots de synnerligen allvarliga omständigheterna blir repliken nästan komisk i sin klyschighet. Allt är väldigt bekant från den mörkare delen av kriminalgenren, fast kanske lite extra tillspetsat, när en läkare och psykolog vid namn Erik Maria Bark kallas till Karolinska för att på kommissarie Joona Linnas begäran via hypnos få information ur en svårt skadad yngling. Varför har nästan hela hans familj bestialiskt mördats och var är hans syster?

Det jag har läst/lyssnat på är ”Black Edition” från 2019, vilken ska spegla hur mycket författarparet som kallar sig Lars Kepler utvecklats sedan debuten med samma bok 2009. Jag kan inte jämföra med originalet, men blir lite förvånad när jag bland annat läser att ”tempot har pressats upp”.

Hypnotisören är en thriller av den lika pedagogiska som groteska arten, lika lättläst som svårsmält. Generösa upprepningar ser till att ingen tappar bort sig, samma händelseförlopp presenteras ofta två gånger, dels som narrativ, dels som redogörelse i dialogform. Inget sägs mellan raderna. Korta meningar i korta kapitel, döpta efter datum och tid på dagen. Flera perspektiv så man vet vad alla tänker. Och i presens, så man får den där filmiska här-och-nu-känslan. Om jag inte verkar helt salig så tolkar du rätt. Måste det vara så här? Men med tanke på försäljningssiffrorna och böckernas segertåg (för det har ju blivit ganska många nu) vore det löjligt att kalla tillvägagångssättet ’fel’. Själv saknar jag något, men måste medge att man efter ett tag känner ett ganska starkt behov av att veta hur det slutar. Även om karaktärerna kan kännas mer strategiskt konstruerade än kreativt framdrömda. 

”Jag är färdig med alla drömmar”, svarar Linna när en polis varnar för att en brottsplats kan ge mardrömmar. Han har bidragit till att lösa fler fall än någon annan kommissarie i Skandinavien, upplyses  läsaren i ett perfekt exempel på hur man kan berätta på enklast möjliga vis. Vi får inte ens den trygga lösningen att låta bifigur A berätta detta för bifigur B, de bara föreläser som vore det ett reportage i Svenska Dagbladet, om än med tillgång till hans egna innersta hemligheter. Han är en milt envis och trasig man som aldrig släpper ett fall, driven av skuld. Han är bäst på allt och har varit i SOG. Det är effektivt men kunde ha presenterats så mycket mer … hypnotiskt. 

Efter hand som plotten tjocknar i ett vintrigt Stockholm vänjer man sig. Allt är bekant men kan ändå intressera. Från hypnotisören Eriks vardag med sjuklig tonårsson och spänd relation med frun till Joona Linnas tystlåtna visshet om att han ”har rätt”. Det känns påläst i detaljer, platser och yrkesrutiner. Lite Thomas Harris men utan briljansen och skärpan. Man får förstås lära sig en del om hypnos, specifikt heterohypnos – när någon hypnotiserar en annan. Som att det kan användas som bedövning vid kirurgi. För Bark, som alltså motvilligt brukar detta redskap i hopp om att rädda ett liv, är det en process som verkar lite som en drog eller ett beroende. 

Exposition må levereras i form av föreläsningar utan dramaturgiskt invävd avsändare eller mottagare men Eriks start inom hypnos som hjälp vid trauma är inte ointressant. När det blir mediedrev och Erik hamnar i rampljuset är det synd om honom, och äktenskapet får allvarliga törnar av allt som händer. Ja, det är ofta fängslande, efter en svag start. Presensformen ger onekligen driv åt vissa mer actionbetonade scener, som en nattlig jakt på en kyrkogård. Och redan någon tredjedel in ökar dramatiken ytterligare för stackars Eriks familj i en ärligt talat riktigt kuslig scen. En kamp mot klockan vidtar, men vem som ligger bakom kidnappningen är länge långt ifrån självklart. 

Jonas Malmsjös inläsning är bra. Trygg och stabil med lite lagom betoning på vissa repliker men inget överdrivet röstskådespelande. Han läser dock som om han har all tid i världen och kan låta lite trött ibland. Vilket i och för sig passar bra till just hypnosscenerna. Mindre bra till actionsekvenserna. 

Om Simone, Barks hustru, får man blandade intryck. Ömsom helt begriplig, ömsom nästan märkligt benägen att göra en hemsk situation ännu värre. Hennes pensionerade polispappa som hon kallar in i nödens stund är ömsom rationell, ömsom nästan underlig. 

Det är en blandning av utstuderad grymhet (”två av de mest nådlösa (sic) morden i landets historia.”) och nästan komiskt torr information. 

”Hon öppnar programmet för hanteringen av e-post.”

Att inkludera helt normala detaljer och ljud i beskrivningarna tillsammans med det som är mer relevant för dramat kan förstås skapa närvaro, men ibland blir det lite konstigt. Att det finns flera brandsläckare i en korridor, att hissvajern dånar, är det inplanteringar eller bara slumpmässig miljöskildring, undrar man ibland. Ibland beskriver de riktigt insiktsfullt hur Erik och Simone hanterar den situation de kastats in i, ibland känns grälen konstlade. Det detaljrika berättandet skapar ibland stämningsfulla ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, ibland känns det som ren utfyllnad. 

Eriks pillerknaprande och den smått mardrömslika känslan som sveper sig runt honom med ständigt nya kriser som han försöker hantera är ändå något som fungerar och engagerar. Och fungerar bättre än det rimligen borde är att Pokémon något oväntat introduceras som ett inslag i handlingen, tillsammans med några elaka barn. 

Titelns hypnos blir ganska länge ett perifert ämne, bara en katalysator, men temat om hemligheter dolda i minnet plockas tids nog upp igen och blir centralt. Strax förbi mitten kommer Erik ihåg något viktigt ur sitt förflutna. Något om ”kråkslottet”. Och så blir det en mycket lång tillbakablick kring tidigare patienter såväl som en tidigare assistent, skriven i imperfekt och första person. I form av en terapigrupps förträngda minnen adderas allsköns trauma, inklusive krigsbrott, till grymheterna som redan ingår inhandlingen. Och kanske också en förklaring? Men vägen till de sista svaren, med stickspår och fruktlösa försök i fel riktning, är fortfarande lång. 

Det eskalerar förstås mot slutet, och trådarna verkar både spreta åt olika håll och vävas ihop igen. Det är en jobbig bok på flera vis, där barn far illa och oskyldiga drabbas. Törs man hoppas på ett lyckligt slut för åtminstone några? 

Det blir inte riktigt som jag tror. Och de avstår helt från den självklara slutknorr som jag trodde att de hade aviserat. Men faktum är att jag föredrar den betydligt mer sansade epilog som de istället bjuder på.