Oändlig är den inte, men Michael Endes klassiker är onekligen ganska lång. Och känns längre än många böcker med fler ord och sidor. Den har helt enkelt inte alltid den där bladvändarförmågan att rycka med läsaren alla gånger och kan kräva sin lilla tid att ta sig igenom.
Men det är en ovanlig och ofta klok bok vars mest minnesvärda delar verkligen är svårförglömliga. Detta inkluderar både början och slutet, vilka visar sig vara ungefär det enda jag minns från barndomens bokmalande. Däremellan finns det en uppsjö av svåruttalade hittepå-namn (’Graógramán’, ’Querquobad’ …) och ofärdiga historier som helt klart är en del av poängen men inte alltid fullt så intressanta som man kunde önska.
Bastian Balthasar Bux flyr från några plågoandar in i en bokhandel. Där finner (och stjäl) han en bok som han tar med sig upp på skolans vind, varifrån han flyr den bistra verkligheten. Först genom att läsa berättelsen om Fantasien, ett magiskt rike som riskerar att uppslukas av Ingenting, sedan genom att bli en del av berättelsen, och dess berättare.
Hjälten Atreju och lyckodraken Fuchur hör till vad folk minns från 80-talsfilmen (där draken dock hette Falkor). I boken är de nog så viktiga men det är framförallt Bastians berättelse. Och det artar sig efter hand till berättelsen om någon så missnöjd med sig själv att han vid möjligheten att uppfylla alla sina önskemål försvinner allt längre bort från sig själv. När vad som kunde ha varit finalen på en enklare barnbok har utspelat sig återstår vad man får förmoda är berättelsens hjärta, enligt Ende. Här häller han in teman, karaktärer, platser och konflikter i sånt överflöd att själva historien riskerar att drunkna. Och så oerhört påhittiga är inte alltid dessa påhitt.
Det är insiktsfullt, mysigt och rent ut sagt småtråkigt om vartannat. Fantasy som aldrig landar, som ständigt introducerar nya karaktärer och platser utan att verkligen utforska någon av dem på djupet, hör inte till mina favoriter och här finns lite för mycket av den varan. Å andra sidan bidrar floran av faktiska men mer sällan använda ord till läsarens bildning. Och visst gjorde boken ett djupt intryck på mig som barn (och har helt klart satt sin prägel på Annanvärld, tillsammans med Talismanen och Narnia-böckerna).
Och det finns som sagt en poäng med alltihop. När hela berättelsen är berättad (för att tillåta sig lite allvarsam ironi) känns den poängen väldigt tydlig, och fin. Mitt i historien känns detta ofta mindre uppenbart.
Läsvärd? Ja, men ha realistiska förväntningar på Fantasien. Om skämtet tillåts.