Cirkeln (2011)

Det här är bättre än receptet “ungdomar och övernaturligheter på svenska” ger farhågor om.

Duon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lagt sig vinn om att alla typer – om än inte härkomstmässigt – ska representeras. Den tjocka, mobbade bondtjejen, den översmarta bruden som inte förstår hur lyckad andra tycker att hon är, emotjejen med egen lägenhet och alkoholiserad far, snyggetjejen som har haft ätstörningar, tjejen som söker bekräftelse genom sex samt bitchen.

Berättelsen är en blandning av “Eldfödd”, “Carrie” och andra Kingklassiker, uppdaterad för dagens tonåringar eller de som önskar att de  fortfarande tillhörde den kategorin.

Korta kapitel – där det ofta lika gärna kunde varit nytt stycke – ger känsla av att man snabbt rör sig genom handlingen. Som en detalj kan nämnas att det är typografiskt snyggt och tilltalande. Liten text men generösa marginaler och radavstånd inbjuder till läsning.

Det är också smart att låta karaktärerna “beskriva varandra” – med fokus på de saker som just den aktuella personen noterar, beundrar eller stör sig på. De skriver i presensform med odiskutabelt lyckad effekt. Om man ska drista sig till en analys kan man kanske säga att det passar extra bra när man skriver om en ålderskategori som lever i nuet. En bra presentation av karaktärerna men med de klassiska hämndfantasierna som huvudsaklig action i början.

Vid hundrasidorsstrecket ungefär kommer det stora testet. Kan de hålla storyn intressant när de väl presenterat sextetten som Utvald? Svaret är, med vissa förbehåll, ja.

Språkligt är det mer “korrekt” än exempelvis “Snabba Cash“, med sin troligen äldre avsedda målgrupp. Även om de vänder sig till ungdomar har de inte gått loss totalt med slanguttryck eller experimentellt språk. Vare sig den aktuella personen är smart eller en “problemunge” är prosan ungefär densamma, med en direkttillgång till dennes tankar som huvudsakliga medel för förståelse.

Ibland utbryter plötsligt skoluppsatsspråk utan tanke: ‘krälande, onämnbara former’ och ‘en sinnrikt utsnidad stad med underlig arkitektur …’ Scenen i rektorns hus är överlag amatörmässigt skriven. Man kan få för sig att den ena författaren försöker beskriva medan den andra försöker skriva “skräckigt”, men gissningsvis är det inte så enkelt.

Andra scener är överraskande tarvliga, som om de ‘insett’ att det är det dags för något ‘riktigt läskigt’ – som Minoos dröm om Rebecka. Den inledande scenen är kuslig, många andra sekvenser känns tillgjorda. Ironin, där de ska visa att de är medvetna om föregångarna i genren, faller ibland platt.

Trots allt gillar jag “Cirkeln” mycket mer än jag hade kunnat gissa. Den är överlag vitalt skriven och har en viss respekt för läsaren. Mer än jag väntat mig, i alla fall.

Trälarna (1973)

Författare: Sven Wernström

Sven Wernströms bokserie om (alltmer metaforiska) trälar under nästan tusen år av svensk historia kan tjäna som en läxa för de flesta författare av böcker för vuxna. Det är lakoniskt, kärvt, kraftfullt, allvarsamt ironiskt och – känns det som, i alla fall – undervisande. Bland de stilistiska inspirationskällorna finns, gissar jag, “Röde orm”. Inte minst för den första delen, som utspelar sig mellan tusentalet och trettonhundratalet.

Är det verkligen ungdomsböcker, kan man ibland skärrat undra. Slutet på första berättelsen (för det hela är uppbyggt av noveller) är sannerligen chockerande, inte minst mot bakgrund av uppbyggnaden – där en karaktär formas som verkar ämnad för något stort.

Vadstället (noret) som blir köping och ska bli Norrköping är navet. Människor och makt är temat. Människor utan något att säga till om utgör huvudpersonerna. De stora skeendena är rykten, förbiflygande kommentarer eller rena föreläsningar. De vi träffar är de små. De som påverkas men inte styr.

Parallellt med temat om träldom löper i de tidiga berättelserna det om Sveriges kristnande. ‘Blotvägrare’ kallas i början de märkliga män i bruna särkar som kan väcka både förundran och agg. De rika och mäktiga är först att anamma Vite Krist medan vanligt folk hänger kvar vid de gamla sedvänjorna.

Wernström, en övertygad socialist, är knappast subtil i sitt budskap utan säger föreläsande att religion inte har något med gudar att göra, utan med “människor och makt”. Mästrandet direkt till läsaren i detta ämne ökar allt eftersom boken fortskrider, ibland på bekostnad av elegantare berättarlösningar. Bland bovarna finns folket i “Askaby kloster”, resterna av vilket finns i min barndoms hemby Askeby.

Men ett simpelt svartmålande är det ändå inte. Munken Andreas i Mannen från Varnhem är till exempel, trots sina brister, en levande och respektingivande karaktär. De gamla sedvänjorna framstår inte heller nödvändigtvis som något särskilt vackert.

Det är stora teman, kompakt avhandlade. “Trälarna” är en episodisk men fängslande bok. Den gör det förflutna levande, hemskt, ibland vackert och alltid intressant.

Vi ses vid Röda Sten (2004)

Fyra personer i Götet i en kort roman om livet och jakten på lycka, typ.

Viveca Lärn gör inte direkt någon hemlighet av att hon gillar Göteborg. Judit och Maud bor i landshövdingehus i Majorna, Dennis bor i Haga och Love har villa i Särö. Lärn droppar kända geografiska namn och typiskheter i parti och minut. Judit har inte bara ramlat ur en rutschkana som barn, det hände på Plikta. Hon tar trean från Jaegerdorffsplatsen, inte bara en spårvagn.

Det är kärnfullt och enkelt skrivet i lättlästa och ofta lekfulla meningar. Tätt mellan de roliga formuleringarna, men kanske inte direkt skratta högt-kul. Harmlöst ironiskt, med tydlig författarnärvaro: ” … som alla vet …”

Lugn lunk men snabba hopp mellan personerna med direkt tillgång till deras ganska torrt presenterade tankar som röjer alla deras löjligheter och brister. Lärn använder dem för att göra sig lustig över mänskliga fenomen och småaktigheter, men med ett ganska vänligt leende snarare än ett hånflin.

Cirka 60 sidor in ger sig verkligt allvar till känna, när Dennis hälsar på en före detta i skärgården. Nästan lömskt dyker det upp. Efter det känns hela boken lite mer seriös, mitt ibland de fortsatt finurliga formuleringarna och lakoniska underdrifterna.

Lärn redogör för deras tankar och känslor utan att värdera. I den mån det döms är det när karaktärerna själva ursäktar sig för sig själva och man anar att de inte är så nonchalanta om allt. Love framstår mer eller mindre som en harmlös psykopat, en som valt arkitekturen istället för mord.

Judit och Dennis framstår som förvuxna barn, lagda åt grovt självbedrägeri. Särskilt Judit skyndar in i långsiktiga drömmar på lösa grunder, som ett barn som ska ‘bli prinsessa’ när hon blir stor.

Det är en bok där man undrar ‘vart är det på väg’ snarare än ‘hur ska det gå’. Det kan ju också vara roligt ibland.

Sven Nordqvist

Sven Nordqvist, som både skriver och illustrerar själv och särdeles skickligt, är en skatt som vi ska vara riktigt glada över. Han skriver med respekt för både småttingar och gamlingar och “barnslar” inte till det för att ställa sig in, utan verkar istället besitta en genuin barnslighet av klokaste sort. Pettson och Findus-böckerna, som utspelar sig i lantlig miljö någon gång på 50- eller 60-talet, kan man läsa för en tvååring och en sjuåring och samtidigt ha lika stort utbyte av själv. Varje bok om den pratsamma katten och den excentriske gubben är värd att läsa. Stackars Pettson skildrar till exempel en dag med dåligt humör och hur den kan räddas av en tjatig katt och en fisketur i senhösten, underbart fångad i dämpade färgskalor. Allt berättat på ett sätt som gör det irrelevant att tala i termer om barn- eller vuxenböcker. Det är jättebra, kort och gott.

Hattjakten är skriven och illustrerad i samma anda, men är ett fristående verk om en gubbe som letar efter sin hatt och istället hittar minnen från sin barndom. Väldigt fint.

2007 gav han ut något av sitt magnum opus i form av Var är min syster, en överdådigt, galet kreativt illustrerad liten historia där man kan titta på varje uppslag i en timme. De korta texterna är begripliga men också skönt poetiska, men det är helt klart bilderna som är huvudlockelsen. Vissa av dem sträcker sig över flera uppslag, med fantastiska övergångar mellan de fantastiska världarna. Magnifikt.

Snabba Cash (2006)

Stilmässigt är Jens Lapidus debutroman en total kontrast till ungefärligen jämnåriga supersuccén “Män som hatar kvinnor”. Hemlagad prosa med slanguttryck, telegramavkortade meningar och betonande stavningar. “Gryyyymt långsamt”. Ibland känns det snarare taffligt än naturligt: “Helt klart en ultimat kombination.” Men skickligt, oftast.

Boken verkar ha föregåtts av mycket research för att på American Psycho-vis kunna detaljspecificera det “goda livet” såväl som det kriminella. Den känns ofta onödigt specifik på rena Dan Brown-nivån. En Gainomax Powerbar, säger du? Klar utfyllnadsvarning.

Folk tenderar också att hålla föredrag för varandra för läsarens skull. Ibland ursäktar sig Lapidus indirekt över detta med någon kommentar om att någon gillade ljudet av sin egen röst, vilket bara drar uppmärksamheten till otyget ännu mer. Utdragen ur rättshandlingar och polisiär kommunikation fungerar bättre.

Trots sådana invändningar är det en vinnare och försäljningssiffrorna inget att förundras över. Berättelsen om den smått plågade livslögnaren JW, som finansierar sitt lyxliv med knarkaffärer, den förrymde brottslingen Jorge och den stenhårde Mrado håller intresset uppe hela vägen, men serverar inte självklara payoffs för att lisma för läsaren.

Slutsats: feeett underhållande och läsvärd ändå. Om man står ut med blessyrerna.

Barbro Lindgren

En produktiv och rent ut sagt ojämn veteran, vars bästa böcker är självklara klassiker. Bland de mindre bra måste den ocharmigt illustrerade och allmänt stissiga Svempa vill ha många nappar nämnas och varnas för. Nåde dig om ditt barn fattar tycker för den.

I böckerna om den vilda bebin, däremot, finns det något för alla åldrar. Mamman och den vilda bebin presenterar en ensamstående mamma och ett barn som inte lyssnar ett dyft på hennes varnande ord, som konstant slår sig eller försvinner men som också alltid kommer tillbaka på något sätt. En underbar betraktelse över föräldraskapets konstanta skräck med både humor och hjärta. Kanske känns det opedagogiskt att berätta för ett barn om ett barn som gör farliga saker, men samtidigt får kanske din illbatting en större förståelse för hur utsjasat skräckslagen en vuxen kan bli av alla de där påhitten.

I Vilda bebin får en hund ger sig ungen och hans nya tyghund ut på äventyr i rymden, eller i drömmen, eller både och. Härligt och lite filosofiskt. Roligast är när bebin i besvikelse över att han bara fått en leksakshund ska “skjuta den med mitt gevär”.

Böckerna om grisen Benny är skrivna med ungefär samma kloka humor som de om vilda bebin. I Nämen Benny! rymmer huvudpersonen exempelvis hemifrån för att slippa bada.

Axel Scheffler och Julia Donaldson

Denna författar/illustratörsduo brukar på bokomslagen presenteras som “de bakom Gruffalon”. Och visst är den finurlig och läsvärd, berättelsen om den lilla musen som skrämmer de farliga djuren med myten om Gruffalon, tills han själv träffar på detta vidunder. Det finns också en uppföljare vid namn  “Lill-Gruffalon”

Även dessa är läsvärda, med mysiga, färggranna illustrationer och ganska påhittiga berättelser. Nämnas bör att det är Lennart Hellsing som brukar stå för den svenska översättningen, vilket borgar för musikalisk känsla för språket, charm och en del låtsasord.

Zog, den lilla draken

Zog har problem med alla de moment som en ung drake ska lära sig i drakskolan, men en snäll tjej lyckas alltid dyka upp vid rätt tillfälle och hjälpa honom. Att drakar förväntas röva bort ungmör och sätta eld på saker är koncept som de hanterar på ett påfallande oläskigt sätt, i en bok med ett fint och sympatiskt slut.

Lille Spigg

Kanske den bästa historien, rent narrativt. Spigg berättar gärna om fantastiska saker som han kanske egentligen inte varit med om. När han råkar hamna i ett riktigt äventyr är det dock hans skrönor som hjälper honom att hitta hem.

Var är min mamma?

En söt och rörande liten historia med två roliga “twistar” på slutet om en fjäril som försöker hjälpa en apunge att hitta sin, just det, mamma.

Pinneman

Om de oönskade äventyr och faror som upplevs av en familjefar som råkar se ut som en pinne.