Författare: palaver

Ur varselklotet (2015)

I ett alternativ svenskt 1900-tal byggdes världens största partikelaccelerator i Mälartrakten. Magnetrindrivna svävande skepp och enorma arbetsrobotar var självklara inslag i landskapet i den barndom som beskrivs här och i uppföljaren Flodskörden. Somligt är redan på den här tiden kasserat och övergivet och en företagsam ung grabb kan komma nära de tekniska underverken. 

ur_varselklotetOch samtidigt känns allt bekant, särskilt för en som växte upp på 70- och 80-talet. Bilarna, täckjackorna, spelen, att gå i mellanstadiet i en småstad. Exkursionerna till mystiska platser, som görs än mer mystiska av barns fantasi. 

Texterna är korta men kloka, torrt humoristiska och djupt stämningsfulla även på egen hand (och förvisso behäftade med vissa anglicismer) men det är förstås bilderna som gjort Simon Stålenhags konstböcker till ett fenomen, även utomlands. Det är digitalt skapade verk med samma konstnärliga höjd som oljemålningar, fängslande vyer med kraftfulla blickfång och diskreta detaljer. 

En skröna från en av huvudpersonens skolkamrater, involverande ett av boktitelns “varselklot”, ger Stålenhag en ursäkt att också illustrera amerikanska landskap som en tillfällig kontrast till höstdisiga svenska skogar, snötäckta åkrar och faluröda ladugårdar mot granskog. Korta anekdoter, somliga kusliga, vissa tragiska, en del spännande, gläntar på dörren till potentiellt mycket längre historier. Kanske är det sådana historier som kommer byggas ut i den tv-serie från Amazon som nyligen aviserats (!). 

Det är helt fantastiskt att de här böckerna finns. Det är unikt och magiskt och samtidigt så nedslående alldagligt. Världsklass. 

Kallocain (1940)

Forskaren Leo Kall berättar från vad han beskriver som ett relativt trevligt fängelse om hur han hamnade där. Tiden är en tänkbar framtid (sett från 1940) där en allsmäktig Världsstat har skrivit om reglerna för både känsloliv och familjeliv. 

Kall har just fått tillåtelse att testa sin sanningsdrog på mänskliga försöksobjekt när han börjar störas av okorrekta reaktioner till saker han ser omkring sig. Han börjar helt enkelt tänka lite mer som vi tycker är rimligt. Han hemsöks till exempel av kärleksliknande känslor för sin fru trots att äktenskapet ju bara är till för att alstra soldater till staten. 

Formen känns igen. Samhället och dess regler presenteras pö om pö med ett rikligt bruk av dystopikerns favoritord: ”ju”. Men faktum är att Karin Boye var tidigt ute i den här genren. Kallocain publicerades ungefär mitt emellan Du sköna nya värld och 1984 och föreskuggar på många sätt George Orwells i mitt tycke ännu mer slagkraftiga granskning av den totalitära staten.  

Det extrema övervakningssamhället är förstås intressant att läsa om i vår tid. Den ensamme medborgaren som plötsligt börjar ifrågasätta tillvaron och systemet är en hörnsten i massvis med klassisk dystopisk litteratur. Så är även det snustorrt, ironiska tilltalet där läsaren själv får läsa mellan raderna, och Boye behärskar detta mycket väl. 

Men Kallocain kritiserar inte bara den hjärtlösa, iskalla stat den utspelar sig i utan lämnar också dörren på glänt mot ett alternativ. En del förhörsoffer/försöksobjekt tänker annorlunda än de ”borde” och i den totala öppenhjärtighet som drogen skapar berättar de saker som får även Leo att vackla i sin övertygelse, även om han förnekar det för sig själv in i det sista. Det finns en gnutta hopp parallellt med faran för ett samhälle där inte ens tanken är fri. 

Kompakt, stilsäkert, fängslande och fortfarande relevant. 

The Fireman (2016)

Att Joe Hill är Stephen Kings son är knappast en hemlighet. Han säger rakt ut att han “snott allt från pappa” i den inledande tacklistan. Men visst har han något eget att komma med i denna apokalyptiska halvtegelsten om spontan självantändning.

Temat var populärt i forna tiders skrifter om det Oförklarliga, men jag vet inte ifall det bevisligen någonsin har hänt. Här föranleds det av sporer och de smittade känns igen med nästan vackra mönster kallade ‘Dragonscale’. När dessa visar sig är det bara en tidsfråga innan man blossar upp. Föga förvånande har denna farsot en dramatisk effekt på civilisationen.

Redan i det första, korta kapitlet slås tonen an i en skrämmande liten scen på en skola där vi utöver att grafiskt presenteras för Problemet också möter skolsköterskan Harper Grayson. Strax efteråt hjälper hon en främling klädd som brandman.

Kapitlen är korta. Det andra sammanfattar vår tids amerikanska medieklimat med en mörk glimt i ögat. Hill kan kombinera fyndighet med empati. Det visas tydligt redan i kapitlet där Harper jobbar på en sjukavdelning befolkad av de som är dömda att slå ut i lågor när som helst. Han kan också det här med välfunna detaljer mitt i spänningen. Som en fläck Bordeaux på tröjan som troligen är värd en förmögenhet på svarta marknaden eftersom de franska vindistrikten har reducerats till aska.

“She had never worn anything so expensive.”

I det livfulla men också konstaterande beskrivandet, både av det groteska och det vardagliga, och den naturliga dialogen tycker man sig också höra ekon av King. Likaså i förkärleken för att föreskugga tragedier. Men varför skriva på något annat sätt än som kungen om man kan? Det blir ju bäst så. Jag klagar i alla fall inte. Därmed inte sagt att Joes stil är en blåkopia av farsgubbens; som för övrigt har testat otaliga stilar själv i sin dag. Men något med hur beskrivningarna flyter fram och sveper läsaren med sig känns väldigt bekant.

När Harper visar sig vara både gravid och smittad samtidigt som världen brinner och rasar samman runt dem blir det för mycket för maken Jacob, vars brister (och värre) plötsligt och skoningslöst kommer i dagen.

Främlingen hon hjälpte, ‘brandmannen’, (boken är i skrivande stund oöversatt) dyker upp vid flera tillfällen, ofta som en mystisk räddare i nöden. Till slut lär hon känna honom på riktigt, och det lilla samhälle av smittade men inte uppbrunna människor han ingår i, dolda i en värld där många aktivt förföljer de drabbade.

Den gode fader Storey, den mystiske John, den arga Allie och den varma Renée. Harper finner nya vänner men inte fullständig lycka i vad som känns som en metafor för sekter. Hon saknar de flestas fullständiga hängivenhet och deras förmåga att göra elden inuti till en vän. Alienationen beskrivs smittande och skickligt och gör vad som borde vara en magisk och upplyftande passage till en smått deprimerande sådan.

Gemenskaper i berättelser undgår sällan att testas och denna är inte undantag. Sprickor uppstår från både inre och yttre påverkan och principer prövas och kolliderar. Lägret antar också gradvis en annan dager och förändras av ett påtvingat ledarbyte, samtidigt som Harper hittar en envishet och självrespekt i sig som hon inte hade tidigare. Det är delvis en psykologisk studie i slutna sällskap, makt och trots. Och det måste väl medges att det är ännu mer fängslande att följa lägrets fördärv än dess finaste period.

Balansen mellan realism och myt är spännande. Idén med ett endorfin (?) som frigörs vid vissa tillfällen är god. Vissa, som titelns brandman, får förmågor som känns mer hemmastadda i magins värld men det presenteras på ett jordnära sätt. Hill bygger något som känns både som en saga och en sansad redogörelse för något anmärkningsvärt men högst verkligt. Det episkt jordnära är förstås också något som känns igen från King. Men med sitt enda perspektiv (nästan) är The Fireman kanske mer besläktad med Cell än Pestens tid.

Ju mer den mystiske titelfiguren presenteras, desto mer ’realistisk’ framstår även han. Apropå karaktärer, här lär man gradvis känna dem och ändrar uppfattning om somliga både en och två gånger, i takt med Harpers insikter och upplevelser. En löpande, inte mordgåta utan överfallsgåta, ger extra bränsle åt den dramaturgiska motorn. Liksom gåtan om vad som hände med Sarah.

Det är en klok, levande, mänsklig och spännande bok. Med ett klokt och levande språk.

… an indulgent murmur of adult laughter.

Det blir förstås lika dramatiskt som mänskligt till slut, med grymma dåd, svek som chockerar och bilder som ber om att filmas. En resa med höga insatser genom ett ödelagt landskap mot slutet gör knappast filmen till mindre tacksamt filmstoff.

Men främst är det nog ändå en berättelse om flockbeteende kontra självständigt tänkande, om trygghet kontra mod och integritet. Med plats både för hopp om mänskligheten och motsatsen.

Midsommargryning (2013)

BildUppföljaren till Lars Wilderängs krigsroman Midvintermörker inleds i den förväntat informativa och torra stilen, när läget ett decennium efter Mellandagskriget sammanfattas med generöst bruk av ordet ’hade’, men också i ett smålustigt, ironiskt tonfall. Den pragmatiske och foglige statsministern Anders Österö verkar inte riktigt förstå vad som är å färde till midsommarhelgen, men läsaren gissar att den unge men krigsärrade överbefälhavaren planerar något mer än bara en övning.

Och tacka tusan för det. Vårt land har uppenbarligen inte rönt någon rättvisa efter det ryska överraskningsanfallet; tvärtom har förnedringen och svårigheterna fortsatt. Gotland är ockuperat (Slitegrad?!) och ryssen använder all sin makt för att hålla Sverige i schack. Vi kräver revansch!

En stor plan just i detta syfte sätts i rörelse nästan från första sidan och vi följer både de insatta och de aningslösa i en lyckad invertering av Midvintermörker.

Bekanta namn från första boken ansluter tidigt. Polisen Mia, till exempel, vars agerande här väcker ungefär samma kluvenhet som det under Mellandagskriget. Är hon en välmenande antagonist, en problematisk protagonist, eller hur ser W själv på henne? Erik Segerstedt, den nye ÖB, var med om striderna på Gotland och både SOG-elitsoldater och JAS-piloter känns igen. Nykomlingarna inkluderar Simon som efter sju år i en jägarbataljon ser fram emot att återgå till det civila. Även lite ryskt perspektiv erbjuds i form av generallöjtnanten i Visby som oklokt nog låtit sig förföras av en svenska med hemligt uppdrag.

Oskicket (eller bonusen, beroende på vem du frågar) att specificera allting av militär natur vid namn och modell är förstås fortfarande ett signum, med den skillnaden att W här får tänka tio år in i framtiden. Jag tycker att informationsöverdosen gör läsupplevelsen trögare, men så är jag inte heller någon möp. Beskrivningar av ambitiösa desinformationskampanjer och hemliga skyddsrum och anläggningar intresserar mer och ger känslan av att bli invigd i spännande hemligheter, sanna eller inte. Framtiden som målas upp är politiskt intressant, inte minst Gotlands nya status, men tekniskt sett är det en försiktig projicering. Att förutse en iPhone kallad “X” är inte direkt visionärt.

Det blir snabbt spännande och känns på många sätt trovärdigt, om än i en värld befolkad av banala arketyper. Här ställs inte bara svensken mot ryssen utan inhemska elitsoldater och nationella insatsstyrkan mot varandra i vad som i praktiken är en statskupp. Statsministern, som påstås ha avgått, envisas med att undgå kuppmakarna och komplicerar läget. Och de inledande överraskningstriumferna förbyts tids nog i motgångar. Iskanderrobotar och störningssändare och en ÖB som uppenbart mår sämre och sämre. En armada stävar snart mot Gotland från Kaliningrad och revanschlusten mattas i insikten om hur höga insatserna är. Allt fler civila såväl som soldater får betala priset för vågspelet. Skickligt.

Likt föregångarboken pendlar denna mellan med- och motgångar under en väldigt kompakt tidsrymd och krig är även här en materialsport. Resurser eller motdrag som motståndarsidan inte räknat med förändrar läget och i den mån man förstår vad som händer noterar man som läsare triumferna med oundviklig belåtenhet – även om det ’egna laget’ agerar synnerligen diskutabelt och ryske ’Vova’ uppvisar klart mänskliga drag medan han försöker organisera sina gotländska styrkor. Komplexa drivkrafter hos karaktärerna är inget som Wilderäng jobbar med men jag tycker att han är duktig på att provocera fram motsägelsefulla reaktioner och lojaliteter hos läsaren.

Klimaxet är dramatiskt så det förslår och knyter ihop säcken på ett passande kluvet och smått ironiskt vis. Efter det tar förstås Wilderäng tillfället i akt att redovisa för sina förslag på hur man ska hantera försvarsfrågan i form av en epilog om de läxor landet lärt sig. Och i visst har han redan blivit sannspådd.

Och den sista lilla knorren är rätt fin.

LW skriver onekligen intressanta böcker. Jag önskar bara att han skrev lite intressantare.

Generation X (1991)

Douglas Couplands stilbildare var gammal redan när jag köpte den runt millennieskiftet. Nu räknas den som en superklassiker.

Ett kapitel in är jag dock inte helt salig, inser jag lite förvånat när jag faktiskt börjar läsa den. Coupland verkar lite för förtjust i sin egen formuleringskonst. Och det äckliga med hundarna som brutit sig in i tunnorna med yuppiefett ligger som ett distraherande gegg över hela första kapitlet.

Men mina små invändningar bleknar snabbt bort. Det är helt enkelt väldigt välskrivet och insiktsfullt i presentationen av tre 30-nåntingar som flyttat till Palm Springs i den kaliforniska öknen och försöker ge sina liv mening utan att behöva känna sig köpta eller tro på någonting. De har flytt från stressen, från “pointless jobs done grudgingly to little applause”. De gör utflykter och berättar historier för varandra enligt ett regelverk lånat av AA. Andy, Dag och Claire heter de och Andy är bokens Jag. Man inser gradvis att trion är goda vänner på riktigt, inte bara medflyktingar.

Tids nog får de sina presentationer. Dag har i tjugoårsåldern lämnat en PR-karriär i Kanada under både roande och allvarliga omständigheter, följt av en existentiell kris som känns lika universell som elegant formulerad. Claire har flytt en ytlig, välbemedlad familj och flyttat in i huset bredvid Andys, på hans inrådan. Andy är svårast att klatschigt summera men presenterar sig genom sina berättelser och Rilke-citat och låter oss dra våra egna slutsatser.

Boken är kort. Kapitlen är korta. I korta fotnoter presenteras kärnfullt tidstypiska begrepp som Coupland antingen myntat eller snappat upp, i en encyklopedisk stil liknande den i Douglas Adams The Meaning of Liff. Det är ofta fyndigt, som “Vaccinated time travel”; önskan att kunna resa i tiden, men endast med rätt vaccin. Texten i övrigt är pepprad med kompakta, målande beskrivningar som väcker ständiga småleenden och inte sällan skratt, och kloka inblickar i det mänskliga psyket. Det är allvarligt men lättläst; Coupland skuttar elegant på ytspänningen som en skräddare utan att egentligen kännas ytlig*. Han behärskar konsten att spinna ut i långa, klipska meningar och ändå vara tydlig. Imponerande.

Hotet som överskuggar livet är kärnvapen snarare än terrorism och klimatförändringar och Internet lyser med sin frånvaro men det känns fortfarande påfallande fräscht och relevant. Och densiteten vad gäller intressanta anekdoter är extrem. En kanske radioaktiv souvenir från New Mexico. Billiga rosor från en snygg skitstövel.

En resa till barndomshemmet över jul sätter mot slutet Andys liv i perspektiv. Inget dramatiskt, bara en välskriven (förstås) passage om hans många syskon och svårdefinierade föräldrar. Det är något bitterljuvt över alltihop. En intelligent sorg över någonting. I ett kapitel där en magisk stämning skapad av tusentals mödosamt tända ljus obönhörligt bleknar bort igen kommer han bra nära att artikulera den sorgen.

När allt är sagt och gjort är det nog jag som är lite för förtjust i Couplands formuleringskonst.

“… cheap, vulgar, toxic items that will either decompose in minutes or remain essentially unchanged until our galaxy goes supernova.”

*Som av en händelse låter Coupland en karaktär använda just den metaforen mot slutet av boken. Great minds think alike.

Stjärnklart (2014)

Lars Wilderäng är för mig (baserat på två lästa böcker) definitionen på en “både-ja-och-nej”-författare. Han skriver om intressanta scenarion men grottar hellre ner sig i tekniska detaljer än människors komplexare drivkrafter. Språket är ofta så torftigt att man ibland undrar ifall han ens tycker om att skriva. Och till slut är man ändå fast och berättelsen nästlar sig in i vardagstankarna. Eller, ‘berättelsen’ kanske är fel ord? Kanske är det bättre att läsa det som en sedelärande pamflett där Spara och Slösa har ersatts av Förberedd och Oförberedd.

Ämnet är alltså åter Katastrofen. Den som förändrar allt. Med intresseboost för boende i Västra Götalandsregionen och Göteborg i synnerhet, men även inslag från ‘Stockholm och andra ställen’. Wilderäng korsklipper mellan olika personlighetstyper medan civilisationen rasar samman. Han hävdar inte alltför subtilt att den förberedde överlever.

Den första vi möter är Johan. Han reparerar iPhones. En lämplig om än torr ingång till en berättelse om hur elektroniken slutar fungera. Nästa karaktär är Filip, en prepper. Han bor i Stockholm men har en halv ö nära Orust. Han blir det främsta språkröret för Ws funderingar och farhågor kring Beredskap. Familjefar Magnus introduceras härnäst. Han jobbar Volvo och bor i Åsa, söder om Göteborg. Det finns olika sätt åka in till stan. Helst vill man ju undvika biltullarna. Sedan Peter, en psykopatisk polis, och Glenn, en tungt belastad kriminell som får fritidsstryk av Peter med vänner. Anna är en datatjej som gillar scifi. Det kommer flera … en del bara för att dö.

Presentationsstilen känns igen från Midvintermörker. Det är viktigt med de yttre detaljerna. “Den bruna Samsonite-väskan”. Varumärken, adresser, detaljer. Data-Anna presenteras genom en lång radda serier och böcker som hon gillar, vilket ändå är mer av psykologisk djupdykning än de flesta av karaktärerna förunnas. Vad är det för sallad till korven som polisen äter? Västkust, säger du? Och rostad lök till? Det var värst.

Innan allt barkar käpprätt åt skogen bjuds det på en oändlig räcka med oroande tecken och små problem som ofelbart bemöts med att den aktuella karaktären naivt försöker komma på enkla teorier om vad som är färde. Förnekelse, heter del ett för säkerhets skull, och poängen hamras in på bekostnad av trovärdighet.

Språkligt är det spikrakt. Information ska överföras, både i dialog och beskrivning, sedan är jobbet gjort. De enda ovanliga ord vi stöter på är av teknisk natur eller namn på vapenmodeller. Ord och formuleringar repeteras gärna tätt inpå varandra. Man tar väl oftast för givet att en författare ska sträva efter att variera språket – om inte annat så för att de flesta läsare instinktivt reagerar på upprepningar och hypnosen därmed bryts – men detta mål har till synes bortrationaliserats helt. Att öppna med T. S. Eliots mest kända citat är kanske självironi. Det här är så långt från suggestiv, ödesmättad poesi man kan komma.

Med det sagt: det här är ändå ett rejält kliv framåt från Midvintermörker, och det blir bättre.

Ämnet är förstås intressant och han kan sina grejer. Filips olika prepperåtgärder känns liksom det mesta grundligt efterforskade. Visst har man undrat hur det skulle bli om all teknologi som förenklar våra liv bara knasade ur och Wilderäng har kört en ambitiös simulering. Han har funderat över högt och lågt, över avlopp och sopor, över elnät och telenät, över kraftverk och dammar. Det är lika påkostat i detta hänseende som det är lean management i det språkliga.

Mindre katastrofer kantar vägen mot den stora. Några poliser i Hjällbo lämnas skyddslösa mot buset när radion dör. Ett flygplan kraschar i havet. Tids nog inträder en helt ny värld där den förberedde eller improvisationsskicklige klarar sig bättre än den som naivt antagit att vårt samhälle aldrig kommer förändras. Visst är det spännande.

Men det hade varit ännu mer spännande med karaktärer som blir mer än generiska spelpjäser. Folk presenteras rakt upp och ner med den ständiga frågan hängande i luften: kommer DU överleva Katastrofen? Vad är du för Typ? De enda egenskaper och händelser som nämns är de som bekräftar vilken kategori av homo sapiens de representerar. Medelsvensson. Överlevare. Psykopat. Redig militär. Det är fullt möjligt att skriva om karaktärer i det mer vardagliga på ett intressant sätt men Wilderängs böcker börjar leva först när folk börjar dö. Att läsa detta efter Joe Hills The Fireman gör skillnaden extremt tydlig.

Men …

Någon fjärdedel in undrar man redan: har man vant sig eller har W ryckt upp sig? Magnus börjar kännas som en människa och det ironiska med att de har ‘för många äppelträn’ lockar rentav fram ett litet oroat skratt. De små larmrapporterna från Huvudstadsbladet.se kryper under huden och oroar. Kängan mot alla smarta nedskärningar känns välplacerad. Med undantag för ett alldeles för långt och supermöpigt kapitel i Afghanistan (som senkommet kommer följas upp), känns det som om boken hittat fotfästet. Här introduceras också elitsoldater på hemmaplan (Karlsborg) som givetvis kommer spela en viktig roll i den nya världen.

Vissa har de perfekta resurserna på cykelavstånd. Andra har ingen reservplan. Skildringen av Magnus familjs stigande vedermödor ger magont; hur tar man hand om de sina i en sådan här situation om man bara lärt sig överlevnadsreglerna för ett välfungerande samhälle? Filip blir som mest intressant när hans övertag ställs mot andras hjälplöshet. Han har förberett sig, har han därför större rätt att överleva? Polisen Peters iskyla är förstås också en tillgång i den osköna nya världen, även om han är extremt enkelt skissad.

Det är en bladvändare, om än en vars blad jag vänder med en märklig blandning av fascination och irritation. Trots mina invändningar dras jag obönhörligt in i den här förfärliga framtiden. Och allt oftare agerar Wilderäng Författare, eller inbillar jag mig bara?

“Hela församlingen såg ut som ett gäng uteliggare som blivit inlurade till ett väckelsemöte.”

“Han somnade till dånet från den befriade och vilda Göta älv.”

Magnus vedermödor med att tysta familjens katt är riktigt livfullt beskrivna. Ibland saknar man rentav den torra pragmatiken, som i en konstlad scen i Hjällbo. Andemeningen är god, utförandet helt over the top.

Och allt eftersom samhället rasar kan han öka dramatiken. I Göteborg tar Peter Polis makten i kraft av sin skrupelfrihet medan Filip inleder resan mot västkusten från ett Stockholm där liken ligger på gatorna. Marknadsplatser för det nödvändiga uppstår spontant och de med vapen sätter reglerna, vare sig de är reko eller psycho. Givetvis är det bättre ordning i Karlsborg, där rejäla militärer kan styra upp. Och helt osannolikt är väl inte det. Att så konkret uppleva gamla tiders eller andra världsdelars svält, kamp, flyktingströmmar och miliser på hemmaplan är en märklig upplevelse. Raserade göteborgska landmärken tillhör de självklara elementen medan flodvågor från Trollhättan tillhör de mer bombastiska överraskningarna.

Jodå, till slut är det lätt att förstå framgången. Liksom Midvintermörker är det en övertygande och oroande pamflett i romanform, den här gången mot hur hela vår värld är uppbyggd. Mot ‘just in time’-filosofin och de bräckliga system vi gjort oss beroende av. Samhället skildras som ett ömtåligt korthus i väntan på en teknologiskt avancerad vindpust. Visst blir man påverkad.

När de flesta av trådarna mot slutet konvergerar och drama för vissa hunnit övergå i tragedi är det nästan svårt att minnas den där långa, tafatta startsträckan. Så dags är det starkt och engagerande, punkt.

Vid epilogerna något decennium efter ‘Nedsläckningen’ har boken hunnit byta ton igen. Visst kunde det vara roligt att få informationen om den nya världen serverad lite mer kreativt, men så dags är det väl försent att hoppas på mer. Det är ett intressant världsbyggande som här presenteras och det är väl troligt att jag kommer läsa uppföljarna någon gång framöver. Eller åtminstone se den utlovade tv-serien.

Här finns mycket som hade kunnat skrivas om och med lite möda fåtts att fungera mycket bättre, en hel del darlingar och ren utfyllnad. Med allt det hårda jobb som uppenbarligen lagts ner på research och scenarion är det lite synd att resultatet blir så blandat. Men ja, det är läsvärt.

Pax: Nidstången (2014)

Deckarförfattaren Åsa Larsson förvandlar tillsammans med Ingela Korsell Mariefred till en plats som drar både mörka och ljusa krafter till sig i den allt populärare urban fantasy-genren.

Alrik och Viggo (12 resp 10 år, gissningsvis) har flyttat mellan olika fosterhem innan de hamnar i Mariefred. Alrik är orolig att lillbrorsan, som gärna snor saker och aldrig backar för en fajt, ska ställa till det och blir sannspådd redan första dagen i skolan. Men en riktigt dålig dag utmynnar i mötet med ett gammalt syskonpar som visar sig vaka över uråldriga hemligheter och dessutom tror att killarna är utvalda att hjälpa dem i detta viktiga, hemliga uppdrag. Den skeptiska, rent sura Estrid, och den varmare Mangmar är välskrivna guider in i den magiska världen. 

Genren och många komplikationer är bekanta för Harry Potter-generationen. Här finns en mini-Malfoy och en helt ny värld som de invigs i. Kanske är Spiderwick en ännu mer passande jämförelse än Potter, med sitt mer snabblästa format. Språkligt och dramaturgiskt är det bättre och mer livfullt än många svenska böcker riktade till vuxna läsare.

Liksom Cirkeln, också den med dubbla författare men något äldre målgrupp, är berättelsen bättre i det vardagliga och i presentationen av sina problemtyngda karaktärer än i det skräckinjagande. Där tar man gärna i lite för mycket för att inte verka för mesig. Handlingen är ganska enkelt konstruerad och de tänjer som kompensation ut på actionsekvenserna, ibland till det tråkigas gräns. Det saknas lite fantasi, helt enkelt, eller helt enkelt tålamodet att arbeta fram en riktigt bra historia.

Men som höglyssning i bilen för hela familjen är den helt okej.

 

Simon och Ekarna (1985)

Simon och Ekarna

I min strävan att i snigeltakt beta av de Stora Svenska Författarna är turen kommen till Marianne Fredriksson, och det känns som om jag valde rätt bok.

En berättelse om två små familjer och deras vänskap, likheter och olikheter, förlagd till Göteborg runt andra världskriget. Eller en berättelse om stora, mystiska sanningar som man förstår som barn och kanske, kanske kan hitta igen.

Boken börjar med att 11-årige Simon, en adopterad judisk pojke som vid det laget ännu inte känner till sin bakgrund, säger hejdå till sin barndom och ser på världen med nya ögon. Simon är en begåvad och ‘boklig’ pojk som förlorar sig i berättelserna och inte riktigt är som andra, men som i bokens början börjar inse just detta och försöker anpassa sig. Han kan slåss, det har han fått lära sig för att kunna försvara sig i skolan. Och efter folkskolan börjar han realskolan, vilket väcker blandade känslor hos hans socialistiska adoptivföräldrar.

Krigets och nazismens skugga från kontinenten och havet vilar över det mesta. Språket är finstämt och lite högtidligt, både vackert och sakligt. Lite lakoniskt, lite poetiskt.

“Hennes godhet var inte av den klibbiga sorten, hon var stark i sig själv och hotades inte av andras tillväxt.”

Med ofta snygg, ekonomisk prosa:

“… när han hade vunnit bli välbeställd och hon vettskrämd.”

Men Fredriksson målar också levande bilder, av en vagga under ett päronträd eller fartyg som fjättrats i hamnen av kriget. Göteborg under kriget fångas med både väntade och oväntade bilder och ljud.

Hon byter också perspektiv utan att ursäkta sig. Adoptivföräldrarna Erik och Karin, vännen Isak och dennes pappa Ruben; pö om pö får vi veta vad de alla tänker och känner, tillsammans med kärnfulla biografier som gör dem till tillfälliga huvudpersoner. Huset vid älvmynningen, och inte minst Karin själv, blir en trygghet för flera oroliga själar i en orolig tid. Det är klokt och insiktsfullt, och det allvetande och allt berättande perspektivet skapar inte den distans som ibland kan bli resultatet av det episka.

Många händelser sveper förbi och sätter sig på minnet med några få meningar. Som passagen om oroliga mamma Lentov som efter invasionen av Norge försöker förgifta familjen och sätta eld på huset. Annat får ta gott om plats. Berlioz Symphonie Fantastique, synnerligen fritt tolkad av Fredriksson i ett nästan fristående kapitel, gör ett outplånligt intryck på honom. Historien om Simons tillkomst är en liten novell i sin egen rätt, avrundad med poetiska rader som:

“Kanske är varje nytt barn jordens försök att ge uttryck åt det som inte kan förstås.”

Efter någon tredjedel är kriget slut och Simon är en ung man men Fredriksson har mycket kvar att berätta. Hon fortsätter att överraska med oväntade bakgrundshistorier, föränderliga känslor mellan personerna, ilska och vänskap. Ständigt får de nya nyanser, ingen av dem förblir en trygg konstant.

En flicka som överlevt Förintelsen gör ett något skrämmande intåg i handlingen strax innan Simon under stor känslomässig dramatik får veta var han kommer ifrån. Dramatik präglar de flesta känslor i boken. Allt blir stort och ofta farligt i Fredrikssons händer, till och med avnjutandet av musik känns som en resa fylld av risker. Det handlar bara till hälften om konkreta saker som händer, det viktigaste är hur folk relaterar till det. På strax över 300 sidor får hon mycket sagt om livet och människorna. Olika personer presenterar olika teorier, klokt och välfunnet, och poetiska passager får breda ut sig utan oro över ifall det blir för högtidligt eller om någon skulle uppfatta det som, Gud förbjude, pretentiöst.

Huruvida man ens tycker om Simon är faktiskt inte helt avgörande för ens uppskattning av boken (men episoden i lumpen när han står upp för sin vän Isak mot en fascistisk furir höjer respekten). Ibland är Isak, Ruben, Karin och Erik nästan lika mycket huvudpersoner som han. Göteborg spelar förstås också en stor roll och gör sig ständigt påmind i rader som den om dagar “långa som Karl Johansgatan”.

Det är kort och gott en bok om Allt. Religion, politik, filosofi och konst. Pragmatisk psykoanalys och poetisk mysticism. Om själslig ångest och att jobba på varvet. Om människor som oroar sig och krånglar till det och tänker illa om sig själva. Om att bli ung vuxen och känna hat och svårförklarliga mörka tankar. Fredriksson gör det varken lätt för sig själv eller läsaren, som med fördel betar av boken något kapitel i taget snarare än sträckläser den. Men människomöten och lite om Ombergs historia hör till saker som lyser upp i allvaret.

“Där får du höra sanningen om att du inte fötts förgäves.”

Lite magisk realism ryms också. Den lilla kloka gubben han liftar med må vara något ur Simons hjärna, men hur kom han i så fall hem?

De lyckligaste stunderna i boken är ofta när människor är helt rättframma mot varandra, högtidliga och snitsiga men ärliga. Och ofta tillåts en situation där allt ser ut att sluta lyckligt faktiskt göra det, dramaturgiska regler till trots.

Mystiska inslag från de tidigaste civilisationerna återkommer och utgör en stor del av avrundningen, som ändå lämnar av mitt i den göteborgska verkligen.

Vad blir det av allt det här? En rik och intressant bok som man kanske rentav läser om en dag.

Röde Orm – Sjöfarare i västerled (1941)

Den högt bildade Frans G. Bengtsson (som jag i min ungdom trodde hette “Franske Bengtsson”) fick på 40-talet till en riktig hit med denna vikingaskröna, som lästs och uppskattats alltsedan dess.

“En berättelse från okristen tid”, lyder undertiteln på bok ett, “Sjöfarare i västerled”, vilket är en sanning med modifikation. Ironiskt och torrt, kanske övermåttan så, sammanfattar prologen läget vid tiden för bokens äventyr; kristnandet i Norden är faktiskt påbörjat men det går knackigt. Vikingarnas väg är fortfarande den utbredda.

Unge Orm tvingas med på plundringståg i västerled, alltså till de brittiska öarna, när han förföljer ett anhang lycksökare som stulit familjens får som färdkost. Efter att själv ha dräpt en av dem slås han medvetslös och tas med som roddare för att kompensera. Ledare för företaget, som inbegriper tre skepp, är den skrävlande men inte överdrivet erfarne Krok. Resan västerut är deras sista chans efter en serie misslyckanden i härnadsbranschen. Stursk som han är blir Orm snart en i gänget och får tillbaka sitt svärd. Rödhårig och kapabel att sätta “skarpt mot skarpt” får han namnet Röde Orm.

Det blir ett våldsamt och knastertorrt berättat äventyr, i tonen mer likt en komedi än ett historiskt drama, men med stora segrar och tunga vedermödor om vartannat. Nyttan av att skaffa rätt vänner inpräntas med kraft. Det är lite barnsligt och barnförbjudet på samma gång i det svåra ämnet Hur Kvinnor Behandlades. Givetvis är de skönheter som tas eller fås mestadels glada åt sina råbarkade män, som å sin sida verkar något mer gentlemannamässiga än ordet viking ger associationer om. Men i största allmänhet lägger Bengtsson inte fingrarna emellan. Med sitt lakoniska tonfall kan han förtälja om de grymmaste ting på ett sätt som väcker skratt utan att man med säkerhet kan beslå honom med lättsinne. I sekvensen om livet som roddarslav är skratten dock få.

Orm och hans kamrater möter många människor på sina resor och hör utan större oro många anmärkningsvärda ting, som de irländska munkarnas utsagor om den snara domen och kung Harald Blåtands omvändelse. Till den sistnämnde far de med en passande gåva som de plockat med sig i fjärran land: en enorm kyrkklocka vid namn Jakob. Här samlas många morske män och det blir både julmiddag och dödliga envigar till allmän förnöjelse. Men inte förrän klockan använts till att bota kungens tandvärk. Här finner också Orm kärleken, men förstås inte utan bekymmer.

I England, dit han sedermera far, fortsätter temat om kristnande, med ett typiskt ironiskt anslag. Dividerandet mellan krassa vikingar och de pragmatiska biskopar och präster som försöker få dem ‘någorlunda’ frälsta känns på sätt och vis rätt trovärdigt.

Det man lär sig om forna dagar är nog i mångt och mycket riktigt, även om det förtäljs som en mustig skröna. Viktiga platser och personer är hämtade från historien, som Ethelred, Sven Tveskägg, Erik Segersäll och andra forntida kändisar.

Bengtsson verkar också ta tillfället i akt att settla några scores mot landskap han ogillar.

– Du ser ju värre ut än en smålänning:

Å andra sidan skriver han också, så Lundsbo han var:

“… med hänsyn till skåningars allmänna trovärdighet vore det kanske klokt att draga av vid pass hälften.”

Roligt är det, och stilmässigt klockrent är det också. Möjligen kunde man sakna det minsta ställningstagande från författaren, med tanke på hur våra hjältar faktiskt beter sig, men det vete tusan hur det skulle ha gått till utan att inverka menligt på berättelsen. Och författaren lär ha närt en del åsikter av det mindre demokratiska slaget, så kanske är även elegant formulerad etik för mycket begärt.

En bok att roas och imponeras av men med en nypa salt, sålunda.

En man som heter Ove (2012)

Fredrik Backlunds romandebut påminner om hans hyllade krönikor i Café (den om att skjutsa sitt barn i bilen när någon gör en farlig omkörning är ju en modern klassiker). Igenkännandets skratt och allvar och en lika sympatisk som ironisk ton. 

Ove, som i bokens början ska köpa en “data”, är en uppskruvad variant av den sortens åldrade korridorspolis som verkar finnas överallt. I villasamhällen såväl som innergårdar vid hyreshus. En sorg först anas och sedan förklaras som mänskliggör det principfasta skalet av “allt ska vara rätt”. I flashbacks följer vi honom genom viktiga milstolpar i livet och det dröjer inte länge innan vi förstår honom mycket bättre. Men nu har han egentligen bara ett mål: att ta livet av sig och göra sin älskade hustru sällskap. Det är bara det att en massa saker kommer emellan. Nya och gamla grannar som envisas med att behöva hjälp. Buttert och inte sällan med en svordom eller en avfärdande kommentar om hur folk hur är skjutsar han folk, lagar saker, agerar hjälte på låg volym. Frun får vänta lite till. 

Det finns utrymme för smärre klagomål på denna bestseller. Redan i första kapitlet väcks en oro att Backlund helt enkelt inte kan beskriva någonting utan att också göra en lustig liknelse. “Som …”, “Som om …” Ta paus och bara redogör ibland! Finalen är också alldeles för mättad med små stordåd och rörande upplösningar för att jag riktigt ska kunna ta till mig den. Less is more. Men innan dess har Backlund hunnit leverera så många levande, träffande formuleringar, tillsammans med en rad minnesvärda personporträtt, att det vore rent ogint att fokusera på bristerna. Det är en utmärkt bok.

(Inläst av den briljante Torsten Wahlund som ljudbok blir den rentav ännu bättre.)