Klassiker – Palavers bokblogg

The Great Gatsby (1925)

F. Scott Fitzgeralds allmänt omhuldade och berömvärt korta klassiker blir 100 år nästa år. Dags att läsa den, och försöka att inte låta Luhrmanns film spoila den alltför mycket.

Kanske inget stort problem. Storheten i boken ligger väl minst lika mycket i formuleringar och iakttagelser som i handlingen. Det här kan vara en av de mest citatvänliga böcker jag läst, nästan på samma sätt som Generation X.

Det berättas i första person av ett tids nog namngivet jag (Nick Carraway), som hyr ett litet hus på Long Island, granne med det palats som sedan en tid tillbaka bebos av titelns Jay Gatsby. Men först möter vi hans karismatiska kusin Daisy och henne rike make Tom Buchanan som huserar på andra sidan sundet, där de ’gamla pengarna’ bor. Tom är en före detta atlet som på sistone börjat förläsa sig på vad som i vår tid kanske hade kallats vit maktlitteratur. Det är ’vetenskapligt’, insisterar han. Han är otrogen mot sin livfulla och i berättarens ögon närmast gudalika fru (även om Nick kommer få tillfälle att omvärdera sin bild av henne).

Det är fullt av levande och snygga formuleringar från en person med en vaken blick för både mänskligt beteende och inredningsarkitektur. Det är ofta roligt, med plats för till synes irrelevanta instick. Och välskrivet i stort och smått.

”The murmur trembled on the verge of coherence, sank down, mounted excitedly, and then ceased altogether.”

Eller:

“As for Tom, the fact that he ‘had some woman in New York’ was really less surprising than that he had been depressed by a book.”

Det är en roman där berättaren själv länge är en uppmärksam passagerare, som halvt motvilligt dras med i saker. En tidig tur till New York med Tom är ett bra exempel. Resan går via en dyster, asktäckt hållplats Tom han hämtar upp sin osannolika älskarinna. På ett infall köper de en hund. Spriten flödar i en lägenhet där en grupp människor samlas, ingen av dem särskilt tilltalande.

Gatsby, då? Ja, det är en enigmatisk krösus som arrangerar fantastiska fester, med stor orkester och allt. Gästerna forslas i skytteltrafik och med jämna mellanrum återställer en stab av tjänare stället efter härjningarna. Carraways första besök ger författaren fritt spelrum att briljera i konsten att fånga hur en situation kan förändras med berusningsgraden. Värden själv besitter ett leende av högsta rang:

”It was one those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced – or seemed to face – the whole eternal world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favour. It understood you as far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.”

Det du. Men även här kommer senare en omvärdering av både mannen och leendet.

Otaliga motsägelsefulla historier om hans bakgrund och källan till Gatsbys förmögenhet florerar. Han känner igen Nick från deras tid i Europa under kriget och bjuder direkt in honom på en flygtur. Golferskan Jordan Baker blir en annan semifast punkt i hans nya tillvaro, trots att hon är ”incurably dishonest”.

Fitzgerald målar ömsom upp scener sprängfyllda av liv, ömsom Hopper-vemodiga vyer. Mest det förstnämnda, men det är värt att notera det insiktsfulla allvar som präglar det hela, vid sidan av formuleringar som får mig att skratta högt. Det är tankfullt på ett vaket och härligt vis. Vilket inte nödvändigtvis betyder att Fitzgerald alltid uttrycker sig på sätt som hade landat lika väl idag. Det är en tänkande människa med en makalös språkkänsla, det räcker långt. Till och med när han rabblar upp namnen på Gatsbys gäster i två sidor lyckas han göra det underhållande.

Om sig själv konstaterar Nick:

“Everyone suspects himself of at least one of the cardinal virtues, and this is mine: I am one of the few honest people that I have ever known.”

När Gatsby börjar anförtro sig åt Nick, som han ofelbart titulerar ’old sport’, vet han knappt vad han ska tro. Det visar sig att Gatsby och Daisy har ett förflutet tillsammans och den förstnämnde söker, med okaraktäristisk nervositet, Nicks hjälp för att ordna ett synbart slumpmässigt möte. Gatsbys kärlek visar sig vara innerlig, nästan överväldigande, som om alla hans ägodelar bara har ett värde om hon imponeras av dem. Känslorna verkar besvarade. Kommer det sluta lyckligt?

Vad som händer sedan är viktigt men inte det enda viktiga. Det viktiga är också de där svårgripbara känslorna och frågorna som Fitzgerald försöker och lyckas fånga. Det känns sorgligt och klokt och ’lyckliga i alla sina dagar’ har liksom inte med saken att göra. Det är en bok om desillusion, kanske man kan säga. Om att låta allting handla om något eller någon som kanske inte är värd det. Det finns en slags skönhet i det med.

Jämfört med många moderna bäcker som behöver 500 sidor för att säga nästan ingenting känns dessa 180 sidor som ett litet mirakel. På vissa vis, trots de uppenbara skillnaderna, påminner den mig om Mörkrets hjärta. Det är det finaste omdöme jag kan ge.

(Kort om Luhrmanns filmatisering. Den känns väldigt trogen boken, men som jag minns det slutar den när Fitzgerald fortfarande har några starka epiloger på lager. Dags att se om, tror jag.)

A Tale of Two Cities (1859)

“It was the best of times, it was the worst of times.”

En berättelse om franska expats i England med start några år före revolutionen. Om en handfull människor vars vägar möts, med sikte på ett lika berömt och hyllat slut som inledning.

Charles Dickens tredje mest kända bok (ej vetenskaplig uträkning) inleds med en till dunkelhetens rand välskriven prolog om året 1775, alltså före författarens tid. De ibland förfärande anekdoter han använder för att måla upp tidsandan är sålunda historia även för honom. England verkar mer eller mindre befinna sig i laglös oreda. Skurkar härjar fritt trots ett överflöd av hängningar. I Frankrike har revolutionens frön börjat slå rot i det fördolda (så tolkar jag de eleganta ordvändningarna). Det är helt briljant, och lite svårt att komma in i när man inte läst Dickens på ett tag. Det är ingen Ulysses, dock. Man har en god chans att landa i berättelsen och följa den.

Denna inleds på riktigt med en hästvagn (the Dover mail, för att vara exakt) på väg uppför en lerig backe, så brant att passagerarna tvingats gå ut för att ge de stackars hästarna en chans. Dickens missar inte tillfället att beskriva situationen livfullt och med lågmäld humor. Under stor nervositet i de nämnda oroliga tiderna får en passagerare vid namn Jarvis Lorry ett oväntat meddelande från en kurir. Hans förbryllande svar, tillika titeln på del ett av boken (eller ”Book the first”), låter som en kod:

”Recalled to life.”

Kapitel 3 inleds med ett direkt tilltal till läsaren, en personlig reflektion från författaren om hur alla människor är ett mysterium för varandra, att de har hemligheter. Förutom för en romanförfattare, frestas man tillägga då Dickens strax tar oss in i herr Lorrys tankar och drömmar. Han är på väg för att ’gräva upp någon ur en grav’.

Med den här sortens mystiska tillkännagivanden, metaforiska eller inte, håller Dickens läsarens nyfikenhet på sådan nivå att han sedan kan berätta mer i sin egen takt. Till exempel i form av en historia berättad för en ung dam som möter upp Lorry i Dover. Insisterande (trots sitt uppenbara engagemang) på att han bara är en ’maskin’ som går sin banks ärenden bekräftar han hennes teori om att han en gång ledsagade henne till England, när båda hennes föräldrar dött. Och nu har han något viktigt att meddela. På ett litterärt språk beskriver Dickens nästan cinematiskt de känslor, tonfall och gester som ackompanjerar det något tillkrånglade avslöjandet att fröken Manettes far, en fransk läkare, alls icke är död sedan tjugo år utan fängslades på grund av illvilliga intriger och nu har visat sig vara vid liv. I vilket skick, det ska de snart få veta. De ska fara till Paris. Flickan är inte omedelbart hoppfull.

“I am going to see his ghost.”

Det här är Dickens i hans esse, med plats för komik mitt i dramat i form av färgstarka bifigurer och vakna iakttagelser om mänskligt beteende. Det är sympatiskt skrivet med omtanke om karaktärerna. Och med plats för episoder kring exempelvis en tunna utspillt vin och den glädje detta bereder grannskapet. En scen som tar en olycksbådande vändning och dessutom för oss till ett hungrande Frankrike. Det är raffinerat skrivet på ett sätt som ställer många moderna böcker i ett lite sorgligt ljus.

Beskrivningen av tidens misär är sådan att jag blir dubbelt övertygad om att detta måste vara en av Niklas Natt och Dags favoritböcker.

Bok två inleds fem år efter det rörande mötet mellan far och dotter, en scen med visst hopp men som också tydligt avslöjar en förstörd människa som knappt vet vem han är. Som en kontrast mot detta allvar ger sig Dickens in i en härlig beskrivning av Tellsons Banks avsiktligt miserabla lokaler följt av presentationen av en lika miserabel familj präglad av märklig men komisk paranoia. Kritiken av samtidens barbariska rättsväsende och bestraffningar tar även den formen av ett slags satir, inte olik Voltaire. Vi återser strax tidigare huvudpersoner då de tvingas vittna mot en person de mött på båten från Frankrike fem år tidigare. Här presenteras också n¨ågra nya personer som kommer vara synnerligen viktiga för handlingen, bland annat en person vid namn Sydney Carton och inte minst föremålet för rättegången, en gentleman vid namn Charles Darnay.

Det är elegant och mystifierande. Är det en förrädare inför rätta eller har ett stort misstag begåtts? Varför har Carton så låga tankar om sig själv? Hur hänger allt ihop? Det stora mysteriet lever förstås kvar. Varför har doktorn blivit så illa behandlad? Även när han och dottern Lucie, den överbeskyddande Ms Pross och herr Lorry tillsammans utgör något av en utökad familj och livet är gott igen så ligger denna gåta som en skugga över tillvaron.

Så bär det av till Frankrike igen. I dräpande ordalag presenteras en fransk Monseigneur och de eländiga lismare han omger sig med, de priviligierade i ett system som belönar inkompetens och korruption. Dickens syn på aristokratins mindre smickrande inslag ger sig än tydligare till känna när en annan adelsman, Marquis St. Evrémonde, skyndar genom staden i sin droska och kör på ett barn. Författarens förakt för de maktfullkomliga dryper från sidorna i den fagraste prosa. Den tidigare nämnde Charles Darney visar sig vara hans brorson och betydligt mindre förtjust i de privilegier hans familj missbrukat genom åren. Farbror å sin sida tänker upprätthålla systemet så länge han lever. Vilket inte är så länge.

Darney menar vad vad han säger och är något år senare franskalärare i England. Kär i Lucie är han också, alltsedan första mötet, och ser till att på omtänksammaste vis tala med hennes fader innan han ber om hennes hand i äktenskap. Denna ynnest är han dock inte ensam om att önska. Den avsevärt mindre finkänslige Stryver hyser liknande planer och man kan rentav få för sig att det gäller även Carton, som dock anser sig ovärdig att fria – eller ens finnas till. Men ett löfte värt att lägga på minnet yttrar han.

“For you, and for any dear to you, I would do anything.”

Allvar och burlesk komedi avlöser varandra, och galleriet av bifigurer inkluderar bland annat en spion och en gravplundrare med mera som är övertygad om att hans fromma fru ber om hans olycka. Det må vara en av världens absolut bästa böcker men den sistnämnde kanske inte är helt oumbärlig för historien.

I Frankrike händer det saker. Den stackars doktorns före detta betjänt, hans märkligt skrämmande fru och en grupp av deras landsmän samlar vittnesbörd om maktens missdåd i väntan på dess fall. På svarta listan hamnar oförtjänt en viss adelsman som avsagt sig sitt arv. I England tar historien först en psykologisk vändning när den gamle doktorn ska lära sig hantera dotterns frånvaro. Åren går sedan snabbt, med glädje och sorg, tills revolutionen bryter ut på andra sidan vattnet. Pöbelns kollektiva raseri och gärningar under denna period framställs knappast i heroisk dager. Här verkar inga hjältar finnas. Dickens sympati vilar hos dem som bara vill leva sina liv i fred utan att skada någon annan.

Det kommer de förstås inte få. Den före detta adelsmannen tvingas av plikt- och medkänsla gentemot en god man som hotas av pöbelns blinda vrede återvända till Frankrike. Ett förändrat och fientligt Frankrike som bryr sig föga om en människas faktiska gärningar om de är skyldiga till att vara adel, särskilt om de lämnat landet och återvänder.

Resten är, som man säger, historia. En väldigt bra historia. Dickens har ställt upp sina högst levande pjäser på sin skickligt konstruerade scen och det som verkade slumpmässigt faller på plats på ett oförglömligt vis.

Mer sällan nämns kanske hans förmåga att skildra hemska och skrämmande situationer, men den är en viktig del av berättelsens kraft. Revolutionens maskineri som skapar tragedier lika tunga som det välde den ersatte, människor som fastnar mitt i utan chans att förvara sig, kapitlet ”the grindstone”. Den morbida humorn som gemene man ägnar sig åt gällande giljotinen. Mörkret skänker ljuset vikt och värdighet.

Även slutsträckan tar sin tid, är väl värt att påpeka, med plats för hopp och förtvivlan. Den hemlige hjältens samtal med en åldrad vän, hans nattliga vandring genom Paris efter ett avgörande beslut. Hur den chockerande förklaringen till flera mysterier till slut levereras under dramatiska former genom uppläsningen av ett brev inför en domstol och brevskrivaren själv, som fram tills dess glömt dessa händelser. Den nattsvarta förtvivlan som följer och de små antydningarna om vad en viss herre tänker ta sig för. Reflektionerna från den dömde i dödscellen, skildrade med djup psykologisk insikt. Alla de andra som går mot samma öde, offer i en ceremoni till det nya samhällets fromma. Och den lilla skaran som kanske kan ta sig därifrån. Det djärva bytet till presens när det sistnämnda skildras. Det blir till och med en fajt mellan två väldigt beslutsamma men i allt övrigt diametralt motsatta kvinnor. Och så kommer de där allra sista raderna. I sitt sammanhang är de förstås hundra gånger starkare än när de citeras lite här och var.

Världsklass. Andlöst spännande. Djupt gripande.

Ljudboken: normalt sett föredrar jag när inläsaren håller igen lite med röstskådespeleriet men Anton Lesser får dispans. Också världsklass.

Anteckningar från ett källarhål (1864)

Med dess strax över 120 sidor kunde man dra slutsatsen att denna bok, ibland med svensk titel ”Anteckningar från källarhålet”, är Fjodor Dostojevskijs mest lättlästa. Var inte så säker. Det är i alla fall lätt att se varför James Joyce var så lyrisk över den ryske författaren, när man möts av sida upp och sida ner av tankeflöden från ett både urskuldande och trotsigt jag.

Det känns rått och oredigerat när bokens jag ger sig ut i vindlande och ganska dystra tankegångar om sig själv och mänskligheten. Upprepningarna är legio. Hans svador om förnuftet kontra fria viljan känns dock slående moderna, en krock mellan dåtidens vetenskap och nästan munter pessimism. Människan offrar sitt eget bästa bara för att uppvisa en egen vilja, hävdas bland annat. Å andra sidan, finns det en fri vilja?

Om man t.ex någon gång kommer att räkna ut och bevisa för mig, att jag räckt lång näsa åt någon bara för att jag inte kunde låta bli att göra det och ovillkorligen var tvungen att räcka lång näsa, vad är det då som blir kvar av min fria vilja, i synnerhet om jag är en studerad man och fått en viss vetenskaplig utbildning? Då kan jag ju räkna ut hela mitt liv för trettio år framåt.

Kommer vi kunna reducera all vilja till en uträkning? Eller är människans självdestruktivitet, alltså individualism, starkare? Vad vill han? Han är ärligt talat ofta rätt tröttsam att lyssna på, på sätt och vis helt uppriktig men också ambivalent och nästan pladdrig. Den intelligens han berömmer sig om avspeglas inte nödvändigtvis i kloka ord även om en del intressanta insikter virvlar förbi i hans svada. Allt detta avsiktligt, förstås.

Del ett presenterar denne outsider i sitt källarhål. Som författarens företal utlovar handlar del två om några specifika händelser som han anser extra talande.

En episod handlar om hans ynkliga önskan efter upprättelse, kanske rentav duell, efter en upplevd förolämpning. Samtidigt som han nästan vill förolämpas och kanske i själva verket beundrar officeren som blivit föremål för hans besatthet. Hans plan att kollidera lite lagom på fina gatan – omsorgsfullt välklädd, förstås! – har ändå sina komiska poänger.

I en annan episod våldgästar han (ungefärligen) en middag med människor han ringaktar och beter sig klumpigt och otrevligt och låtsas sedan inte bry sig om dem alls. Det är total cringe, trovärdigt och insiktsfullt.

Jag ville av alla krafter visa att jag kunde klara mig utan dem. Och hela tiden klampade jag med flit och satte hälarna hårt i golvet. Men allt var förgäves, de märkte det inte ens.

Även här slutar det med ett oerhört behov av upprättelse efter en förödmjukelse han skapat själv. Tankarna går till bittra unga män som med dramatiska fantasier göder sitt hat i sin ensamhet (om än numera med god hjälp av nätet) tills det hotar att kokar över i drastisk handling. Han är för sorglig, helt enkelt. Till och med mot sin betjänt som han knappt har råd med hamnar han i prestigekamp.

Men samme person levererar också en bitvis klok och uppriktig svada till en glädjeflicka som han nyss och glädjelöst besökt. Somligt han säger är morbitt förskräckande men avsikten verkar ändå att varna och väcka. Det finns mer i honom än kränkt ilska. Tror jag. Under korta stunder i alla fall. Och det finns ett starkt drag av självdestruktivitet. När hon på hans förslag besöker honom är det förstås en annan person hon möter. En person som han nog egentligen inte vill vara.

En kort men djärv och inflytelserik roman. Förutom de självklara existentialisterna kommer jag att tänka på Ett öga rött i den rättframma skildringen av de egna klavertrampen. Det är en besk och pratig bok, proppfull med psykologisk insikt och svartsyn. Efter denna letar man lämpligen upp Brott och Straff för att muntra upp sig.

Det susar i säven (1908)

Kenneth Grahames klassiker är en blandning av skratta-högt-humor och lyriska beskrivningar av naturens vyer, dofter och ljud, allt upplevt genom en handfull djur med väldigt mänskliga egenskaper. Med det menar jag inte bara att de har möbler och kläder och i ett minnesvärt fall gärna kör bil, trots att de kan bo i gryt och bon i skogen. Jag tänker också på den djupa och varma psykologiska insikt hos författaren som gör dem igenkännliga och relaterbara.

Det börjar med att en mullvad hejdar sig i sina vårbestyr och ger sig ut för att upptäcka skogen och världen kring honom. Snart möter han en vattenråtta och får omedelbart en vän för livet. Det är dessa två, lite timid respektive klok och omtänksam, som är i centrum. Men den rike Padda, som slösar bort sitt arv på nya besattheter, är motorn i många äventyr. En fantastiskt rolig skapelse. Och så har vi den respektingivande Grävling.

Märkliga ”The Piper at the Gates of Dawn”, en mystisk och nästan sakral episod, har förstås givit namn åt Pink Floyd-skivan. Lite senare ägnas ett kapitel åt lyriska beskrivningar av den vida världens alla syner och intryck när vattenråttan nästan frestas att lämna skogen då han hör berättelser från flyttfåglar och andra.

Det enda jag minns från barndomens läsning var ett smärre krig mot några inkräktande råttor. Detta kommer först i slutet och är egentligen inte särskilt representativt för denna fina och roliga bok, lysande översatt till svenska av Signe Hallström.

Candide (1759)

Det kan vara bra att veta att Voltaire i Candide ironiserar över orimligt optimistiska tankeströmmar under sin samtid, annars framstår nog denna klassiker som minst sagt märklig. Den är lite märklig ändå men ska ju så vara.

Den oskuldsfulle och halvt imbecille Candide växer upp på ett slott i Westfalen tills en spontant påkommen intim stund med friherrinnans dotter Kunigunda sätter stopp för idyllen. Inom några sidor är han soldat i den bulgariska armén. I först frejdigt uppskattande och sedan förfärande ordalag beskriver V den batalj som Candide snart befinner sig i, samt dess följder för de civila i närheten. Fick man skriva såhär på den tiden?! Jag påminns om Frans G Bengtssons sardoniska beskrivningar men det här är nog snäppet grövre.

Det handlar om ohyggligt elände och människans försök att finna mening i det. Candides läromästare Pangloss har inpräntat i honom att allt som sker är gott och får själv tillfälle att bevittna jordbävningen i Lissabon och förklara det nödvändiga i den. Men här står tragedierna som spön i backen, folk kan nästan tävla i hemska levnadsöden. Det handlar också om hycklande kyrkans män, intolerans och otukt. Och det blir en resa mellan många länder för att återfinna Candides älskade Kunigunda (som har sin egen motgångshistoria), rappt beskriven och full av karaktärer, allt förtäljt i ett ironiskt tonfall som ger en klang av komik åt allt, hur hemskt det än kan vara.

Språkbruket är långt ifrån politiskt korrekt, men det är ju oftast karaktärerna som uttalar sig, inte författaren. Det finns bland annat rader här som ekar av reflexmässig, tidstypisk antisemitism, men i sammanhanget kan man inte säga att judar beskrivs mer nervärderande än resten av mänskligheten. Voltaire är konsekvent och lika generös mot alla med sina dräpande formuleringar.

Tvära kast är också regeln. Ett kärt återseende av den lyckligaste slump kan strax övergå i blodspillan.

”Jag är den bästa människa i världen, och likväl har jag nu tre liv på mitt samvete.”

Ur askan i elden mellan osannolika räddningar far vår hjälte, aldrig i kontroll över sitt öde och sällan lycklig mer än korta stunder. Det kunde ses som en absurd äventyrsroman med fler twistar än man kan hålla reda på. Tillsammans med den mångkunnige Cacambo hamnar han exempelvis i Eldorado, där allt verkligen syns vara ordnat till det bästa och där tiggarbarn leker med ädelstenar. Och:

”Cacambo förklarade Konungens kvickheter för Candide, och hur goda de var ses därav att det var lustiga även sedan de översatts. Av allt som förvånade Candide förvånade honom detta inte minst.”

Men givetvis är de för dumma för att stanna där. I Surinam möter de slaveriets grymhet och får veta priset som andra betalar för att de ska kunna äta socker i Europa. Boken känns ibland långt före sin tid. Någonstans här börjar Candides optimism knaka i fogarna och han tillåter sig att resonera med andra kring världens beskaffenhet, däribland en maniké som med nästan uppfriskande vältalighet sammanfattar alltings uselhet.

Voltaire spar förstås inte på krutet när resan går till Frankrike. Paris och dess invånare framställs som osympatiska lurendrejare i allmänhet och högst verkliga personligheter i fejd med författaren f¨år extraslängar i förbifarten. Över huvud taget blir han såhär på hemmaplan väldigt specifik om tidens kulturella samtalsämnen i ett långt kapitel fyllt med fotnoter.

Sedan bär det av till England, befolkat av ”dystra och hypokondriska naturer”. Där går Candide inte ens iland, chockad som han blir av den offentliga avrättningen av en amiral som inte visar tillräcklig blodtörst i kriget mot fransmännen.

Venedig, nästa, för fler bevis på att ingen är lycklig. Inte Paquette, som Candide mött förut och nu försörjer sig som glädjeflicka åt män hon avskyr, inte den till synes muntre munken som just lejt henne. Inte den förmögne venetianske senatorn som verkar ha allt här i livet. Inget imponerar på honom; teater, konst, kvinnor. I fantastiskt bildade haranger förintar han Homeros, Cicero och Milton. Candide avundas honom tills hans följeslagare påpekar det sorgliga i att kunna finna glädje i någonting.

Mot slutet blir det både väntade och väldigt oväntade återseenden. Detaljerna kring dessa återseenden är konsekvent oväntade, hur van man tycker sig ha blivit vid tvära kast.

Kan det då bli ett lyckligt slut av allt det här? Ja, om det skulle så vara så är det i alla fall inte ett slut man kunnat förvänta sig.

Frispråkig och beläst, hemsk och lustig om vartannat. En märklig bok vars ålder man ständigt förundras över. Tills man minns hur tidlös och allvarligt fyndig redan Shakespeare kunde vara. Och inser hur andefattiga vår tids böcker kan vara.

Fursten (1513)

Niccolò Machiavelli tillhör de författare vars namn, tillsammans med bland annat Kafkas och Orwells, blivit ett begrepp. Fördragen och synnerligen pragmatisk (rentav cynisk) lömskhet är idealet i denna korta bok med råd till en furste som författaren under tidigt 1500-tal vill tacka och hjälpa. Därav det något lismande förordet innan Machiavelli ger sig in i en föreläsning om hur man lyckas som härskare. Att detta, i författarens tid och värld, ger den självklara rätten att invadera andra riken om man kan lyckas med det fastslås från start, vilket ger en aning om attityden. Det handlar mest om hur man ser till att inte förlora dem igen, vilket kan uppnås med en blandning av rationellt behandlande av sina nya underlydande och mord på hela den förra furstefamiljen. Självklara grejer, låter det som, torrt sammanfattade.

God pedagog som han är upprepar han sig frikostigt. Man undrar om ’den store Lorenzo de Medici’ till vilken boken är tillägnad ibland kände sig lite nedlåtande behandlad vid första läsningen. Annars är det bristen på moraliska hänsyn som sticker i ögat. Det enda skälet till att inte alltid vara grym är rent taktiskt. Om man till exempel bara tar somligas egendomar kommer de andra inte vara lika benägna att göra uppror och de drabbade kommer vara fattiga och maktlösa.

Den beläste florentinske advokaten och politikern Machiavelli, med mäktiga vänner och stundtals fiender, hade hunnit både resa runt i Europa och sitta i fängelse när han skrev sitt traktat. Hans iakttagelser kommer både från vad han sett med egna ögon och läst i historieböckerna och utan tvekan kände han vid författandet att han bara ”säger som det är”. Världen funkar ju på detta vis, liksom, varför hymla? Typ.

”Därför är det den säkraste vägen att vinna herraväldet över en republik, att antingen förstöra den till grunden eller att bosätta sig där.”

Exempel från relativ samtid och historien följer och det finns ett rikt material att ösa ur. Han nämner ganska närliggande furstendömens öden som självklara referenser och man får en bild av ett Italien där hela adelssläkter slaktas på löpande band och utländska trupper när som helst kan anfalla en stad. I en sådan värld måste man vara hänsynslös.

Men det finns gränser även för M. Agatokles på Sicilien, till exempel, kan inte rätteligen prisas trots sitt mod och beslutsamhet, då han helt saknade barmhärtighet och gudfruktan. Fler exempel ges på handlingskraftiga män som ändock måste förlita sig alltför mycket på svek och grymhet för att uppnå sina mål. Ett effektivt knep är att samla de som kan bli ett hot under falska föregivanden och helt sonika mörda dem en masse, men det är inte helt ok.

”På detta vis kan man visserligen vinna makt men inte ära.”

Det är dock skillnad på ”väl eller dåligt använd” grymhet, resonerar M. Det är exempelvis bättre att vara grym tidigt i karriären än när man konsoliderat sin makt. Beta av våldshandlingarna tidigt och på en gång och övergå sedan i välgärningar ”så småningom”. Då kan man förlita sig på ”Guds förlåtelse och människors glömska”, konstaterar han, gravallvarligt eller isande ironiskt – jag vet inte.

Cesare Borgia (son till den ökände påven Alexander VI) blir föremål för en längre föreläsning av mer respektfull art. Han gör nästan allt rätt, och låter döda rätt personer, men tillåter till slut fel person att bli påve.

”Fursten” finns som ljudbok. Mikael Persbrandts inläsning är lämplig torr men kanske överdrivet tonlös. Trots att han inte direkt stressar finns det också något forcerat över det. Minsta paus har också redigerats bort, så att inget tillåts sjunka in ens ett par sekunder innan nästa ämne ska avhandlas.

Det finns förstås andra sätt att bli furste, till exempel genom ”gynnsam skarpsinnighet” och folkets eller stormännens ynnest. Grymhet är inte ett syfte i sig, bara ett tänkbart verktyg bland andra. M. noterar också i vad som nog inte ska misstas för demokratiska tendenser att en furste vald av folket har större chans att behålla makten än en dito tillsatt av andra stormän. De förstnämnda är också mer hederliga, medan stormännen ser mer och är slugare.

Småkomiskt nog konstaterar M att en furste kan vinna folkets välvilja på många sätt men låter bli att ge några som helst exempel på hur. Några sådana begränsningar applicerar han exempelvis inte när det gäller lönnmord.

Krig är ett stort tema, förstås. Att kunna ställa upp en stor egen här är en viktig tillgång om man inte vill bli beroende av andra. Annars är det lämpligt att se till att ens stad är väl befäst, likt de tyska städerna med sina murar, vallgravar och artilleri. Om man grundar sin makt på legotrupper kan man däremot aldrig vara säker. Han skräder inte orden när han beskriver deras trolöshet och feghet när det kommer till kritan (om de inte själva traktar efter makten). Att lita till hjälptrupper från en annan furste eller kung är inte heller det problemfritt. Även om man vinner är det inte en riktig seger och soldaternas lojalitet ligger hos andra.

”Den furste som inte vill segra bör alltså använda sig av hjälptrupper…”

Namnen och exemplen från antiken och samtiden (och ibland Gamla Testamentet) duggar så tätt att det kan bli lite överdos av information. ”Kommer det här på provet”, är känslan ibland. Men det är också intressant och lättillgängligt beskrivet. Med lärdom från djurriket bör en furste anamma både rävens och lejonets natur. M. ger sig dock inte in på varför man skulle söka makt till varje pris. Det är liksom en ren självklarhet att sträva efter ära och rikedom, oavsett hur farligt det verkar vara. Och det här med moral har han ganska enkla besked om.

”En man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar går under bland alla som inte är goda.”

Människor är ”eländiga stackare”, konstaterar han lite senare.

Är det bättre att vara fruktad än älskad, om man inte kan vara båda? Gissa vad han rekommenderar. Vidare rekommenderas snålhet över givmildhet, såtillvida man inte är generös med det man plundrat. Att hålla sitt ord finns det ingen anledning till när skälen inte längre är för handen. Som exempel på en effektiv lögnare framhåller han påven Alexander IV.

I en rask sammanfattning av romerska kejsare mellan Marcus ”Filosofen” Aurelius och Maximinus påvisar han den svåra balansgången mellan att behaga soldaterna respektive folket. Antoninus lyckades behaga soldaterna men ”hatades av hela världen”, men hans största misstag var inte massmord utan att han behöll i sin tjänst en livvakt som han sårat. Commodus höll inte på sin värdighet vilket gjorde att han hatades av folket och föraktades av soldaterna, en farlig kombination. I M:s värld är sällan det största brottet det läsaren tycker.

Bör man bygga fästningar? Som så mycket annat ”beror det på”. Viktigare är att inte bli hatad av folket. Så håller han på, påläst och krass och med odiskutabel psykologisk insikt. Men ibland är råden slående enkla.

”Ingenting ger en furste ett så gott anseende som stora krig och personliga stordåd.”

Dåtida storheten Ferdinand av Aragonien. framhålls som ett inspirerande exempel, med sin ”fromma grymhet”. Men en framgångsrik furste får inte försumma folket på det vardagliga planet. Uppmuntra dem till hantverk och handel och umgås någon gång med skråen och klasserna, dock aldrig utan att förlora värdigheten.

Hur hittar och behåller man en god rådgivare, och hur undviker man smickrare? M. har råd om allt. Ofta kloka sådana, ärligt talat. Hans bild av Ödet som en kraft man måste respektera men också kan förbereda sig för är riktigt slående, inklusive en jämförelse med en flod som ibland översvämmas.

Det är svårt att förhålla sig neutral till Machiavellis iskalla inställning. Det finns väl andra saker som spelar roll än huruvida man ”lyckas”, vill man säga till honom. Eller …? Det hade kunnat bli en intressant rödvinsdiskussion i alla fall, funnes det bara en tidsmaskin. Men det är också svårt att blunda för hans skarpa insikt. Tänk om han hade använt den lite mer för att försöka styra läsaren i en något … godare riktning.

Men det tycker han kanske i och för sig att han gör. M. avslutar med inget mindre än en uppmaning till sin huvudsaklige läsare att rädda Italien, undan barbari och skövlingar, splittring och slaveri. Med bibliska bilder och ett plötsligt predikande, inte bara mästrande, tonfall påpekar han att Gud inte vill göra allt åt människorna.

”Kriget är rätt för den som är tvingad till det.”

Sålunda förväntas Lorenzo II de’Medici lyckas där alla andra italienska furstar gått bet. No pressure … Den unge härskaren hann dock bara styra över Florens i några få år innan han dog. Men generationer av tilltänkta furstar, ambitiösa dagdrömmare och säkerligen otaliga historiska och moderna politiker har kunnat ta till sig Machiavellis klokskaper sedan dess. Det vore minst sagt intressant att veta hur stort inflytande de haft på avgörande beslut där maktmänniskor tvekat mellan det medmänskliga och det som ger önskat Resultat.

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen.

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad.

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka.

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi.

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak.

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men:

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser.

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd.

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter. Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd.

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor.

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp.

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten.

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga.

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han:

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld.

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång.

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem.

The Iron King (1955)

Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år.

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter.

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade.

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger.

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt.

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad.

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning.

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar.

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande.

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser:

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan.

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin.

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till.

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår.

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende.

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit.

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut.

Monsignor Quixote (1982)

”Holiness and literary appreciation don’t always go together.”

Graham Greenes relativt sentida klassiker om tro, tvivel, ost och vin är sympatisk och roande från första sidan och fortsätter i den andan, men nöjer sig inte med det.

Fader (vilket han blott är när vi möter honom) Quixote är på väg i sin gamla bil Rocinante – vars ålderdom han oroar sig över – när han möter en italiensk biskop i behov av bilmekaniker, lunch och vin. Mötet med den kloke och sympatiske mannen gör ett bestående intryck på den smått naive men godhjärtade prästen. Lite senare får han också veta att han blivit upphöjd till biskop via order från Rom. Hans egen närmaste chef, den ständigt kritiske biskopen, är inte glad.

Samtidigt förlorar byns kommunistiskt lagde, och kanske inte helt okorrumperade, borgmästare sin position. Över några glas vodka övergår deras sedvanliga gnabbande i drömmen om en gemensam resa, även tänkt som ett sista äventyr för Rocinante. Givetvis bor han i La Mancha. Han är, på ett underbart ouppklarat sätt ättling till den fiktive Don Quixote och enligt ’Sancho’, borgmästaren, lika fast i svunna ideal.

”I want to believe. And I want others to believe.”

På sin resa debatterar de Stalin vs Torquemada (utan att förhärliga dem) och allt annat mellan himmel och jord. Och dricker sitt medhavda vin.

”It is strange how quickly a bottle can be emptied when one debates without rancour.”

Fadern har läst en del Marx och kan ge nytt ljus över fraser som ”opium för folket”. Borgmästaren å sin sida har en del teologiskt bevandrade kunskaper och frågor att roa och oroa med. Hans marxistiska version av liknelsen om den förlorade sonen är intressant. En perfekt balanserad bok. Hur många gånger nämner de olika evangelisterna Helvetet? Matteus flest (”men han var ju skatteindrivare”), Johannes inte alls). För monsignoren, som inte vill häda men vågar tänka utanför dogman, är det en viktig skillnad, och jag råkar hålla med.

Inköp av purpurfärgade strumpor. Ett besök till Francos grav. Ett minnesvärt och lika roligt som oroande möte med Guardia Civil just som borgmästaren lånat faderns prästkrage. Och hela tiden insatta och insiktsfulla repliker om tänkande och tro, Stalin och Marx och diverse katolska moralteologer, vars alla idéer kan ifrågasättas när två nyfunna vänner pratar med varandra. Inga ämnen är förbjudna, inklusive sex. Greene rör sig snabbt och elegant men egentligen inte ytligt mellan ämnena, det är bara det att han så snabbt låter dem säga något intressant och relevant utan att slösa tid på halvmesyrer. De är två vana debattörer med varsitt tydligt utgångsläge men som också kan lyssna på och förstå andra perspektiv.

Initiativet kan skifta. Efter vad som känns som ett försök att chocka fadern med en bordellvistelse är det borgmästaren som verkar sänkt dagen efter medan Quixote är närmast upplyft. Inte för att han själv tar sig för någonting, han kanske bara är trygg i rollen som den som behåller någons hemlighet. En ganska vågad men dålig film snarare roar än chockerar fadern på hans första biobesök. Men får honom också att fundera över sina egna drifter, eller brist därpå.

“How can I pray to resist evil when I’m not even tempted?”

Det är en fundersam man i en tankfull bok som jag borde ha läst för länge sedan, eftersom det är en av de allra bästa från en av de allra bästa. Det är klokt och skratta högt-roligt om vartannat, ibland samtidigt, med en helt oförställd huvudperson. På sätt och vis som Dostojevskijs av mig nyss lästa Idioten, på sätt och vis helt annorlunda. Färre personer, färre sidor.

I avdelningen mer dramatiska händelser räddar de en misstänkt bankrånare undan polisen. Andra händelser längs vägen skapar hos andra intrycket att fadern inte är vid sina sinnens fulla bruk och hemifrån hör han talas om att hans ersättare och biskopen konspirerar mot honom. Är de plötsligt på flykt?

Intressant nog börjar del 2 när cirka fyra femtedelar av boken har förflutit, efter att borgmästaren plötsligt tagit över huvudrollen och möter med ett par unga amerikaner som inte talar spanska. Det är en förändrad Fader som återvänder hem, under omständigheter som kanske inte bör avslöjas här. Även om boken tål att läsas om och inte i första hand lever på sin spänning så bör vissa vändningar upplevas i rätt ordning. Och berättelsen har några överraskningar kvar, inklusive ”mexikaner” …

Måste man då ha läst Cervantes Don Quixote för att verkligen uppskatta Greenes roman? Tydligen inte. Det är en berättelse om en man som kanske alltid tvivlat men tillåter sig att tänka friare när han är i ”dåligt sällskap”.

”Doubt is not treachery, as you communists seem to think. Doubt is human.”

Men också berättelsen om en annan man, som överfalls av smygande tvivel i sin trygga förvissning.

Det är receptet till en tänkvärd, trevlig och ändå förrädiskt allvarlig bok. Med ett slut lika fint, sorgligt och försonande som nyss nämnda Idioten.

Idioten (1869)

”Farväl, furste, ni är den första riktiga människa jag träffat!”

En berättelse om en kvinna som många slåss om och en man som i sin oförställda sårbarhet väcker både respekt och löje. Om starka känslor och hastigt skiftande sinnesstämningar, och om personer som ständigt överraskar med att visa nya sidor. Om livliga diskussioner med många inblandade, som pendlar mellan dålig stämning och plötslig förbrödring, djupaste allvar och upprymd skämtsamhet. Det är intensivt.

Fjodor Dostojevskij var ju gräsligt bra. Men inte helt lätt att läsa. Alla namnen, till exempel, som växlar mellan vitt skilda former beroende på vem som pratar. Men det är verkligen värt mödan. Fjodor hade sinne för både detaljer och humor, något man kanske inte alltid tänker på när man främst minns Raskolnikovs febervandringar. Och vad gäller namnen så finns det en lista i början (en dramatis personae). Som extra hjälp kan man också ha i minnet att efternamnen kommer från fadern, i feminin (-ovna) eller maskulin (-itj) form.

En annan potentiellt frustrerande sak är de små mysterierna och antydningarna. Ibland är han pedagogiskt tydlig, men lika ofta gör han en principsak av att berätta mellan raderna. Att aldrig riktigt säga rakt ut vad alla i rummet är så exalterade över eller varför någon plötsligt blir så upprörd. Svaren kommer oftast till slut, men innan dess är man länge en osynlig utomstående som sitter i ett hörn och tjuvlyssnar på samtal man missat omständigheterna kring. Det känns som om Damon Lindelof är ett stort fan.

Tre män lär känna varandra på ett tåg till Petersburg. Den syrlige, nyrike Rogozjin, den opportunistiske Lebedjev och den panke och sjuklige furst Lev Nikolájevitj Mysjkin på hemväg från något sanatorium i Schweiz. Redan från start väcker han sympati men verkar också bräcklig. Ett intryck som det ska visa sig inte är hela sanningen.

Det är något visst med fursten. Folks första intryck, generellt misstänksamhet eller milt förakt, bleknar vid insikten om att han är genuint oförställd. Oskuldsfull men djupt insiktsfull och rentav skarpögd. Det är en öppenhjärtig och till synes god man. Tidigt berättar han drabbande om en avrättning han bevittnat i Frankrike och han återkommer senare till ämnet. Författarens egna erfarenheter av skenavrättning ger en rejäl tyngd åt furstens tankar. Senare kommer han uppvisa en säregen förmåga och vilja att bli vän även med sina rivaler. Han kan vara brutalt uppriktig på ett sätt som känns respektfullt snarare än elakt. ”Idiotin” visar sig vara epilepsi, extrem empati och naivitet. Fursten har också ett stort hjärta och talets gåva. Hans långa, livfulla haranger om saker han bevittnat berör både cyniker och ytlingar bland Petersburgs societet och borgerskap.

Hos familjen Aleksandrovitj där han finner rum blir han indragen i turerna kring ett eventuellt stundande äktenskap som väcker starka känslor. Den ena parten är en temperamentsfull flicka vid namn Nastasia som länge presenteras i form av anekdoter och omnämnanden. Den andra är sonen Gavrila (Ganja kallad), som är på kant med både mor och syster. Nastasia, när hon väl inträder personligen i handlingen, är hånfull och oförutsägbar men visar också tidigt andra sidor. Även Rogozjin från tågscenen i början vill ha hennes hand och visst gör hon starkt intryck även på fursten. Men det har även en annan ung dam gjort.

Ja, det är en salig röra men den beskrivs med djupaste mänsklighet och empatisk humor. Och det klarnar ändå allt mer när anstormningen av personpresentationer mojnat något. Läsupplevelsen är intensiv och livfull. Dostojevskij presenterar sina karaktärer med långa sjok av dialog (med massvis av namn, förstås) och ett direkt tilltal till läsaren (”Vissa typer är så här …”). Han är pratglad, ofta småironisk och verkar tycka om alla sina karaktärer, deras brister till trots. Språkligt känns det ibland rent hetsigt och lite andfått i Staffan Dahls översättning, som sägs vara originaltexten trogen i detta. Personerna karakteriseras ofta av starka känslor, öppenhjärtiga utrop, krampaktiga miner och plötsliga skratt. De har inte sällan en låg uppfattning om sig själva. Dostojevskij beskriver dem ibland utifrån, lika oförstående som läsaren inför deras utbrott, ibland förklarande och med alla fakta på hand. Från att objektivt redogöra för ett hetsigt samtal inom en familjen kan Dostojevskij övergå till att för säkerhets skull förklara att de alla egentligen tycker om varandra.

Tidsrymden är kompakt. 125 sidor in har inte ens ett dygn förflutit men fursten har hunnit träffa otaliga nya bekantskaper. Druckna sällskap dundrar in i andras våningar, människor med egenheter som Dostojevskij serverar med allvetande finess och humor. På en fest hos Nastasia och hennes äldre sponsor presenterar en man den diskutabla idén att alla ska berätta om det värsta han gjort. De flesta är eniga om det olämpliga i konceptet men lägger ändå sina namn i hatten. Till slut visar det sig att värdinnan har en annan plan, en drastisk list för att ta ett svårt beslut. Scener som gjorda för teatern eller filmen men berikade av de ”författarintrång” Dostojevskij på sitt briljanta via ständigt gör sig skyldig till. Och denna fest har fler överraskningar på lut, minst sagt. Ytterligare frierier, pengar som kastas i brasan och till slut furstens kärleksbetygelser till Nastasia. Det blir stort drama men knappast starten på någon öm kärlekshistoria.

Del två tar vid jämnt sex månader efter de ”egenartade tilldragelserna”, men inleds med en kort sammanfattning av vad som hänt under tiden. Fursten har rest till Moskva. Ryktesvägen får alla de som engagerat sig i hans öde kännedom om brottstycken av hans förehavanden, hantering av ett arv och högst eventuella samröre med den likaledes bortresta Nastasia. Det beskrivs nästan som en fars.

Vid hemkomsten söker fursten upp de två personer han lärde känna på tåget i bokens öppningsscen. Själv befinner han sig i ett känslomässigt, ångestladdat bräckligt tillstånd som i vissa stunder nästan kan påminna om Raskolnikovs febervandringar i Brott och straff. Lebedjev, advokat med alkoholproblem, är i konflikt med sin systerson. Rogozin bor i ett särdeles dystert hus. Gradvis framgår att Nastasia fortfarande är ogift, men Rogozin hyser hopp, trots att hon av allt att döma föraktar honom. De har en minst sagt osund relation. Fursten är starkt emot äktenskapet och har tydligen varit central i tidigare avstyrda giftermålsförsök i Moskva, men insisterar på att han inte är en riktig rival utan bara känner medlidande med henne – och honom också för den delen. Men så enkelt är det nog inte. När Rogozin avslöjar att Nastasia älskar fursten men inte vill ”dra vanära” över honom faller några bitar på plats.

Tidens tankar och strömningar, som ateism och socialism, sveper som vanligt förbi. Fursten har förstås intressanta tankar kring detta. Och titelns ”idiot” är förmögen att fundera lika intellektuellt som känslosamt om sitt eget tillstånd, inklusive de skarpt upplysta ögonblick av högre medvetande som hos honom kan föregå ett epileptiskt anfall. En utdragen sekvens av onda aningar och dunkla antydningar kulminerar i en dramatisk konfrontation som sånär slutar i ond bråd död.

I Lebedjevs sommarhus i Pavlovsk, dit diverse petersburgare flockas för att intrigera, skvallra och kokettera, återhämtar sig den vid det här laget omtyckte fursten. Och lika olycksbådande som skildringen av hans återkomst till Petersburg är, lika pratsamt underhållande blir det när de bekanta karaktärerna sammanstrålar under mer somriga förhållanden. Och Dostojevskij/Dahl brassar glatt på med härliga formuleringar.

”… och hade drabbats av ett svårartat anfall av retorisk svada.”

Även om D. som sagt verkar tycka om sina karaktärer i gemen finns det kanske undantag. Den skara av unga ”inte riktigt nihilister” som gästar fursten med förbittrade anspråk framstår verkligen inte i så god dager. Samtidigt får fursten själv en retorisk omgång i form av en dräpande tidningsartikel där hans historia sammanfattas i form av synnerligen vinklade anklagelser. Detta visar sig vara kärnan i en tvist om arv och pengar som likt det mesta i boken är mer komplicerad än somliga beskriver den, vilket visar sig när fursten ehuru vänligt ger svar på tal. Det är verkligen en känslomässig berg-o-dalbana, i den mån man hänger med i svängarna.

Fursten är oklanderlig, även i sin tendens att klandra sig själv för hur han hanterar vissa situationer, men samtidigt finns det en poäng i vissa av artikelns bredare anklagelser – mot de som förr skott sig på livegenskap, mot världens orättvisa. Han verkar helt prestigelös även när han ger svar på tal – om någon tar illa upp över det han säger blir han paff, eftersom han väl aldrig menar något illa.

Det är en bok där tydliga förklaringar och resonemang riktade direkt till läsaren varvas med långa och halvt osammanhängande meningsutbyten mellan ofta upprörda personer, mellan fyra eller hundra ögon, med en hel del outtalat, rent mystiskt, bland samtalsämnena som läsaren inte alls har koll på. Det känns avsiktligt oredigerat, inklusive alla verbala stickspår och talarnas reflektioner över den egna oförmågan att hålla sig till ämnet. Det pratas kopiöst och läggs på så vis ett vildsint pussel av känslor och händelser, småaktiga motiv och storslagna filosofiska tankar.

Del 3 inleds med ett sådant där direkt tilltal till läsaren, först allmänt hållet om det typiskt ryska, sedan specifikt om familjen Jepantjin. Den intensiva och högspända modern där, Lizavjeta Prokofjevna, får snart föra inre monolog i flera sidor om bland annat sin oro över döttrarna, varav en kanske har någon förbindelse med fursten, vilken Lizavjeta har särdeles blandade känslor kring. Och sedan hamnar vi i en intensiv debatt om tidens strömningar; liberalism och socialism, antingen som en bakgrund till det personliga spelet på verandan eller ett ämne som Dostojevskij verkligen vill passa på att utforska. Makaber humor ryms också, som i diskussionen om en man som under en längre tid sägs ha livnärt sig på katolska munkar samt ett fåtal barn, apropå en liten föreläsning om svält genom historien. Ryms gör också ironiskt dräpande nedsablingar av den sorts fromhet som Dostojevskij själv väl bekände sig till och som fursten får stå som representant för i åtminstone mångas ögon. Liksom i Bröderna Karamazov finns gott om argument mot att tro, och samtidigt en känsla av att det kanske är rätt klokt att tro på något ändå. En ödmjukt och milt framställd känsla, inte de mest svindlande argumenten.

Men nuet och huvudpersonernas något mer vardagliga göromål är viktigare. En incident under en konsert vid järnvägsstationen i Pavlovsk där fursten spontant skyddar den allra mest impulsiva (kanske ”sinnesrubbade”) av sina två kärlekar, vilket riskerar att leda till duell.

I samma veva ägnas flera sidor åt en dödssjuk persons sista brev, eller ”artikel”, uppläst under dramatiska former mitt under en fest. Häri avhandlas bland annat målande en mycket otäck dröm om en skorpionliknande varelse, men kanske ännu mer minnesvärt en totalt uppriktig och därmed vacklande uppgörelse med alla förställningar man kan ha, om livet och dödens och deras eventuella mening. I Dostojevskijs värld kan alla sätta ord på sina tankar, men ofta genom att söka sig fram till orden och högt säga allt de kommit att tänka på på vägen.

”Om jag hade haft makt att förhindra min födelse hade jag säkerligen inte accepterar livet på sådana löjliga villkor.”

Det är mycket att ta in.

Och när man blickar tillbaka ser man en annan berättelse än inledningen ger sken av. En märkligt romantisk bok på sina ställen, även då de inblandade värjer sig mot det. Människor kan ha de mest öppenhjärtiga samtal som ändå slutar med att man inte vet exakt vad de känner, eftersom de inte riktigt vet själva.

Del 4 inleds med ett metaresonemang kring romankaraktärer i allmänhet som D. själv konstaterar börjar ”likna en litteraturkritisk tidningsartikel”. Lite senare konstaterar D att ”vi” nu måste ägna en ”andraplansfigur i vår berättelse en något större uppmärksamhet än vi ursprungligen hade tänkt oss”. Har jag någonsin läst något så formmässigt våghalsigt av honom? Han kan nästan vara lite elitistiskt dräpande, mitt i all sin sympatiska förståelse för alla sorters människor.

”För en inskränkt ’vardagsmänniska’ är till exempel inget enklare än att inbilla sig vara en ovanlig och originell människa och utan några betänkligheter fröjda sig åt detta.”

Eller denna snitsiga hänvisning till vad som numera ofta kallas Dunning-Kruger-effekten:

”Denna enfaldens förmätenhet, dumskallens totala avsaknad av tvivel på sig själv och sin förmåga…”

”Societeten”, alltså snäppet över den högre medelklass de flesta av bokens karaktärer rör sig i, blir under en viktig bjudning också föremål för en nyter skärskådning (från författaren, inte den förtrollade fursten).

”Hennes intelligens var icke betydande och hennes litterära bildning synnerligen diskutabel. Men hennes åstundan att beskydda litteratörer var lika stor som begäret att klä sig överdådigt.”

Vid samma tillställning briserar fursten i en febrig tirad kring tro, katolska kyrkan och det ryska sinnet som spinner vidare i total cringe – med provocerande klokskaper och pinsamma dumheter om vartannat. En ständig källa till spänning är just det att man aldrig riktigt vet vad han ska ta sig för, och att han knappt vet själv. Dagens läsare frestas väl sätta diagnoser med lite mer vuxet klingande termer än boktitelns: såsom bipolär.

”Om man fattar något alltför fort, kanske man inte fattar det riktigt.”

Men fokus landar framförallt på furstens relation till den andra flickan, Aglája, stormig även hon men på ett betydligt mer jordnära sätt än Nastasias destruktiva. Turerna är många och känslorna vilt pendlande och det känns som om författaren helt enkelt bara rapporterar alltihop utan att ge anspråk på en klyftig dramaturgi. Så här vilsna och vimsiga kan människor vara, verkar attityden vara. Men när de två kvinnorna konfronterar varandra inför två smått hjälplösa män är just dramaturgin klockren. Och när allmänhetens ihopskvallrade bild av senaste tidens händelser i Pavlovsk sammanfattas uppnås en tragikomisk skildring av ryktesspridning som känns överraskande aktuell.

Det är en vän som alldeles mot slutet lyckas sammanfatta furstens motsägelsefulla och ibland mystiska handlande på ett riktigt klarsynt vis och knyter ihop säcken, från den där allra första dagen i Petersburg.

En kuslig oro återkommer sedan från ett tidigare parti i boken, med samma person i centrum. Varpå det dramatiska slutet och en något abrupt epilog sätter punkt för den vindlande berättelsen.

Känslan som dröjer kvar är inte helt lätt att sätta ord på, men ekon av den känns igen från senare filmer och böcker. På något sätt kommer jag att tänka på både Uppvaknanden och Bergman.

Det är en märklig och psykologiskt ambitiös bok. Och det där med att D. skulle vara litteraturhistoriens största människoskildrare är väl egentligen bara ett torrt sätt att säga att han skrev personer som man verkligen bryr sig om.