Kategori: Svenska böcker

Ny och gammal litteratur på svenska

Farlig fåfänga (1944)

I denna deckare av Stieg Trenter introduceras Fotografen Harry Friberg för första gången. I bokens början träffar han en gammal bekant när han försöker ta ledigt i Stockholm, vilket kommer dra in honom i ett (troligt) mordfall. 

Det är en bok av sin tid, och plats. Kriget finns på horisonten men i Sverige kan man äta gott och gå på konstutställning. Trenter beskriver människors utseende och manér på det där sättet man gjorde förr, som om deras karaktärsdrag stod att läsa däri. Paul Groth, före detta skolkamrat, numera konstnär, får inte en sportslig chans att själv förtjäna läsarens respekt; det fastslås direkt att han är nervös och har något att dölja. Den manliga blicken är självklart närvarande och ourskuldande. Harry har inte mycket till övers för ”flåsigt översvallande kvinnor” som färgar håret lila men en spårvagnskonduktörs ”glittrande nötbruna ögon” får ett gillande omnämnande. Över huvud taget är de flesta personerna där för att recenseras, särskilt damer (samt en som omöjligt kan bli ’dam’ men ”vilken kvinna!”). Senare möter vi en ”mager blondin med sakligt ansikte”. 

En inbjudan till konstnärens residens på höjden ’Fåfängan’ strax utanför staden leder till stor dramatik. Efter en serie märkliga möten och mystiska beteenden avlider den hyllade, men också orolige, konstnären brutalt. Mord? Kapitelnamn som ”Någon har knuffat ner honom” ger vissa antydningar. 

En brokig samling i ett gammalt hus, ett blått papper med röd skrift varav endast vår hjälte endast hinner läsa fragment. Små detaljer planteras och upprepas, ledtrådar eller villospår. Att Paul har problem med ögonen påtalas tydligt. Vattentillgången i huset verkar också vara relevant. Friberg har förstås teorier och framstår som en självsäker amatördetektiv i Christies skola, som snabbt vinner de undersökande polisernas förtroende (i alla fall den enes). Det spekuleras om veronaltuber, snören och gillrade men lite långsökta fällor på en detaljnivå som gränsar till ältande. 

Mellan sådant och de utseendefixerade och ofta nedlåtande karaktärspresentationerna, och särskilt när det mörka mysteriet tätnar, framgår det att Trenter också kan skriva. Och tillsammans med ytterligare mysterier, inklusive en stum och förskrämd flicka som de hittar i nattmörkret, låter både författaren och den fiktive fotografen ana en större empati med karaktärerna, om än inte nödvändigtvis ledsagad av gott omdöme. Harrys variant av att trösta offrets syster består i att rekommendera en mer tilltalande frisyr och handgripligen tvinga med henne på klassisk konsert utan vidare funderingar kring hennes känslotillstånd. En ’välväxt blondin’ som polisen ber honom fotografera utsätts för en närmast paparazzi-liknande behandling. Trots sin uppmärksamhet i andra lägen reflekterar han inte närmare över hans beteende upplevs av andra. Ursäkten är väl att han ’inte menar något illa’. För han är ju en i grunden schysst kille, visst, men en Friberg i vår tid hade knappast sluppit undan med den sortens uppförande. 

Det märks även på andra vis att 80 år är ganska lång tid, även om den litterära stilen känns mycket mer modern än något från, säg, 20-talet. Ord som schasbricka och krollsprint serveras obekymrat, vilket skapar den mysigare sortens förvirring. Meningen med medikamenter som brom och verona kan man ofta gissa sig till. Clara Bow namndroppas precis som i en sentida Taylor Swift-låt. Istället för browserhistorik är det frimärksautomater och poststämplar som ringar in misstänkt aktivitet. Man ställer klockan efter radiotid och placerar den kanske på rökbordet. Radion bjur också på kabaré med Thor Modéen. Och så Stockholmsbilderna. Mysfaktorn blir förstås hög. 

Vägen mot mysteriets lösning går via ytterligare twistar och vändningar och ’murveln’ blir också både personligen hotad och ’tillplattad’ under sina försök till efterforskningar. Fribergs ego är nästan en karaktär i sin egen rätt, med ofta småkomiskt resultat. Faran med starkt myrgift är mindre komisk.

Bitarna faller faktiskt ganska fint på plats, en efter en och förklaringen landar snyggt och för mig oväntat. Alla ledtrådarna känns uppenbara med facit på hand, så som det ska vara. Och givetvis samlas de misstänkta en sista gång när sanningen ska fram. Riktigt effektfullt lägger han upp det, Trenter. 

Mitt i historien kan den kännas lite rörig, med fokus på synbart irrelevanta saker, men när allt är sagt och gjort förstår man bokens framgång. 

Eldslandet (2018)

Efter en rörig start så landar Pascal Engmans andra roman i ett antal personer vars vägar korsas i en dramatisk händelsekedja kring organhandel och kidnappningar, med både poliser och kriminella med och utan samvete. Mycket känns bekant. Här finns den obligatoriska personen med förflutet i SOG, numera gentlemannaskurk i lag med en strulig barndomsvän. Här finns den tuffa kvinnliga polisen som tuktar översittare och sätter psykologer på plats men kan värmas upp i kontakten med en flyktingtjej. Mest unika är väl partierna i Chile, där övervintrade nazister skapat en enklav med mycket dunkla men lönsamma hemligheter. 

Kriminelle men innerst inne snälle Nicolas mer komplexbetyngda vän och kumpan Ivan får lite otippat också agera huvudperson ibland. En eländig typ som drömmer om att komma in i den fruktade organisationen ’Legionen’. De sistnämnda vill inte Nicolas ha med att göra. Vanessa, polisen, uppvisar gradvis också lite intressantare sidor. Hon är på sätt och vis en ovanlig karaktär: rik och självvalt isolerad samtidigt som hon saknar sin exmake. Hon är ingen primadinna, men känns ofta väldigt omogen. 

Det är inledningsvis mest liv i bilderna från Chile, ofta kretsande kring en viss Carlos, en lugnt monstruös men respekterad samhällspelare i en mindre by som ruvar på hemska hemligheter. Han sponsrar lokala fotbollslaget och bossar över bortrövanden och mord. Och blir varse en möjlighet i form av ensamma, nyanlända flyktingbarn i Sverige. Vem skulle söka efter dem om de försvinner? Samtidigt blir han smått besatt av en nyinflyttad ung kvinna. 

Engman knyter tids nog ihop det här ganska effektivt. Han kan också skriva action så det blir spännande och man förstår vad som händer, och han känns påläst. Och det finns något här. Karaktärer som används effektivt i en historia som tar ut svängarna men faktiskt kunde utspela sig i verkligheten. Men i personpresentationer, exposition och många scener är det ofta torftigt och fantasilöst skrivet. Som om författaren bara inte ids hålla på mysterier eller gradvis berätta saker på ett dramaturgiskt vis. Orka, liksom. Hade-formen regerar, likaså detaljer som verkar ämnade att upplysa en tänkt regissör om hur scenen ska filmas, om hur någon höjer en kaffekopp och tar en klunk. Och ställer ner den. Men det är mest övertydligheten som jag blir lite less på. Här finns en scen där en person bokstavligen tänker på hur hans val är det ”moraliskt riktiga” efter felval han gjort tidigare, val som läsaren för säkerhets skull påminns om. 

Men visst förstår jag framgångarna. Det finns starka scener, grymheter och spänning. Bitarna faller på plats, konfrontationer och möten kanske är väntade men det är effektivt. Kunde nog bli en spännande film- eller miniserie. 

Hörd som ljudbok, något spännigt inläst av Stefan Sauk med vissa utbrott av dramatiskt skådespeleri. 

Jag for ner till bror (2018)

Att Karin Smirnoffs hyllade debutroman är speciellt skriven, exempelvis utan kommatecken och med namn i gemener, blir mindre tydligt i ljudboksform (Lo Kauppi), men lokala uttryck och avkortade meningar hörs förstås. Och speciellt är det ändå. 

Jana Kippo, en självuppoffrande och alltid hjälpsam kvinna som samtidigt stängt av sina känslor på många sätt kommer hem till Smalånger någonstans i norr, skådeplats för barndomstrauman och ett hårt liv i en ort präglad av Uppenbarelseboken och mäns styre. Hon inleder raskt en relation med en föga sofistikerad men ändock konstnärligt lagd man, blir varse att en omtyckt, nästan dyrkad, kvinna i trakten nyss dött och träffar som titeln anger sin bror, även han ärrad av barndomen. Tar jobb i hemtjänsten och får samtidigt chans att nysta i ett mysterium. 

Bit för bit berättas om hennes förflutna, med övergrepp och en ondsint far, med svek mot en vän och senkommen hämnd. Trasiga människor på en plats som känns som en annan värld och samtidigt väldigt svensk. En älgjakt (”Skogen är full av älg och världen är full av män”). Dans på ’Rundan’, där den ena parten stinker av ”svett och Aqua Vera”, den andra av ”ångest och hb”. Tidsmarkörerna är länge få. Allting känns som för länge sedan men är inte det. Maria, den döda kvinnan, är även postumt allestädes närvarande och verkar ha påverkat många liv.  

Det är väldigt eget. Smutsigt och deppigt men alltmer dramatiskt vid sidan av socialrealismen. Det känns som en detektivhistoria och samtidigt inte. Från att vara en fullkomligt ogenomskinlig låda blir huvudpersonen alltmer begriplig och engagemanget stiger i takt med att frågetecknen rätas ut. Jana förblir samtidigt en oförutsägbar person som på stundens ingivelse tar alla chanser att få veta mer om saker som skett. Arrangerar en begravning, snokar i ett hus innan hon ringer polisen efter ett självmord. Och sedan städar hon huset, trots att den döde var ’en skithög’. Ringer ingen när hon är sjuk och utmattad och inte ens har torr ved hemma. Religonen har hon på något sätt kvar, men förlåtelse är inget hon anammar. 

John, den konstnärlige, undviker också enkla kategoriseringar. Instabil och ibland hotfull men med uppriktig självinsikt. Han har ett nästan lika tufft förflutet som Jana och de visar sig också ha något ännu viktigare gemensamt. 

En kommande konstutställning i ett galleri som ägs av en viss person låter som en potentiell vändning men det är istället en serie julscener som får skina ljus över denna berättelse om ovanliga barn och föräldrar. 

En väldigt annorlunda bok. Fult och fint och så rakt att det nästan känns mystiskt. 

Barabbas (1950)

Pär Lagerkvist skapade väl en egen genre med den här korta romanen, utgiven ett år innan han fick Nobelpriset. 

Rövaren som enligt samtliga evangelium släpptes fri istället för Jesus försöker handskas med det som hänt. Han följer med till Golgata av skäl han inte kan förklara för sig själv, bevittnar det som beskrivs i Nya testamentet men med något krassare blick, och försöker sedan återgå till ett vanligt liv. Somliga gratulerar honom och uppmuntrar honom att njuta av livet han fått tillbaka. Andra vill dra in honom i Kampen. 

Men han envisas med att springa på eller rentav söka upp de som följde ”den döde”. Han kan inte släppa det, hur gärna han än vill glömma den magra, märkliga mannen som dog istället för honom. Nya testamentets främsta tes blir oerhört konkret och personlig just för honom. 

En harmynt kvinna som en gång mött Jesus och är övertygad om att nya tider stundar förser extra perspektiv. ’Den tjocka’, en kvinna han tyr sig till ibland, likaså. Hon funderar och grubblar över sin tillfälliga karl och kommer vid ett tillfälle fram till att han måste ha blivit besatt av anden från den korsfäste. 

Stilistiskt är det ofta enkelt och rättframt, med upprepningar och många ”och” men också en rikedom av väl valda och skönt gammaldags ord och utryck. En del tankegångar kan sträcka sig över tio rader som speglar tänkaren ifråga. Förrädiskt enkelt förmedlar han någons attityd till vad den bevittnar med någon milt ironisk formulering. Det är lätt att se eller gissa hur senare författare har influerats, såsom Vibeke Olsson och Torgny Lindgren. Det är väldigt bra. 

Det är en bok som tar temat på allvar men det är ingen pamflett. Mötet med en som Jesus väckt från de döda (Lazarus?) är nästan kusligt. Något dödsrike finns inte, får Barabbas veta, men har man varit på andra sidan är man ”ingenting”. De troende bemöter honom högst skiftande och rent fientligt när de får veta vem han är. I sitt gamla rövarband passar han heller inte in längre. 

”Han verkade alldeles som borta någon annanstans. Det var nästan olustigt.”

Efter några år som författaren inte gör anspråk på att veta något säkert om återkommer Barabbas som grånad före detta gruvslav i en romersk ståthållares hushåll. Vistelsen i gruvan och det band han där knyter till en olycksbroder beskrivs sedvanligt kärnfullt och starkt. Behandlingen av slavar och Sahaks försök att förstå mannen som tydligen sett makalösa ting men som det inte går att förstå sig på. Uppsyningsmannen som en dag börjar ställa frågor om deras underliga tro blir en representant för de mer privilegierade romare som gradvis upptäcker något som först mest tilltalar kvinnor och slavar. Barabbas halvsanna berättelse, där han undantar det viktigaste men infogar änglar och under, känns så typisk för hur kärnan i något så lätt döljs bakom mer spektakulära ting. 

Och genom allt detta går tråden om hur ensam Barabbas är, oavsett vilket sammanhang han hamnar i. Outsidern är en väl en typisk Lagerkvistare och han lyckades verkligen skapa unika sådana, såsom Dvärgen. Barabbas är ”avlad och född i hat”, och hans djupt liggande ögon ses sällan. Temat fortsätter när han bokstavligen tvingas välja mellan tron och livet. För honom är valet nog lika självklart som för hans medslav, och rakt motsatt. Och när han till slut äntligen väljer sida, när han ”inte sviker”, så blir även detta så fel. 

En tung bok, jo. Och alldeles fantastisk. 

Kastellet (1992)

Kastellet handlar om en handfull personer boendes i utkanten av Romerska riket i en tid när kristendomen börjar få fotfäste men fortfarande ses som en ibland rent problematisk sekt. Vibeke Olsson skriver ur deras perspektiv i tur och ordning alltsom åren går. Ett intressant grepp är övergången från tredje till första person. 

Outsidern Freiatto, alltid utstött och plågsamt medveten om sitt födelsemärke, blir genast en i gänget när han tar värvning vid en romersk utpost bortom Rhenfloden på 130-talet e.k. Olsson (ett par år före hyllade Molnfri bombnatt) berättar i presens, i korta meningar och med medvetna upprepningar, som om hon själv upplever varje sekund av det. Det är fullt med detaljer, påläst och övertygande. Det kan ibland bli lite monotont, men ständigt målar hon nya bilder som känns levande och intressanta. Gång på gång återkommer hon till Freiattos förundran över att ha funnit en gemenskap; till och med ensamheten är annorlunda nu. 

”Vaktposten är ensam, men han är en av tusentals ensamma vaktposter.”

Det handlar om en enklare tid men där folk har komplexa känslor. Som Freiattos mor, vars tankar vi också får ta del av. 

Freiatto blir inbjuden att delta i kristianernas möten, men blir inte nämnvärt frälst. Dessutom kan det kosta en livet, i alla fall om man framhärdar i ett vägra dyrka kejsaren som en gud. Det gör inte Freiatto. Han är måttligt imponerad av den nya tron. 

En annan som bevistar samma möte är tribunen Camillus, en ung adelsman i början av karriären. Han blir nästa person att följa i några kapitel. Det är en eftertänksam och lite osäker person som hoppas på något mer i världen, såsom en god och rättvis gud. Men han ger snabbt upp sina halvhjärtade försök att få kristianerna benådade när en centurion uppmärksammar den verksamhet som pågår i trakten. 

Efter ett tidshopp på fyra år är det åter genom ett nytt perspektiv vi får uppleva denna tid och plats, och nu skriver Olsson i första person som 23-åriga Regula, en kristen före detta slavinna som råkar vara tillsammans med Freiatto. Han är nu centurion och de har just för andra gången förlorat ett nyfött barn. Hon undrar om det är ett straff från Gud. Men att hon efter lång tortyr lovade tillbe kejsaren har väl Gud förlåtit henne? Petrus blev ju förlåten efter att ha förnekat Jesus tre gångar utan minsta skråma. Hennes monologer till Gud, eller dialoger med Gud, är tunga och fängslande inblickar i hur det mycket väl kunde vara för en tidig kristen – som bokstavligen tvingas välja mellan livet och sin tro. 

Olsson länkar ihop dessa människoöden genom det romerska livets självklarheter, låter Regula ägas först av köpmannen Vegetius och sedan av Camillus – två vitt skilda personligheter. Freiatto blir både hennes allt och mannen som sätter ut hennes förstfödda med argumentet att han inte kan försörja henne en dotter. I en värld där en sådan handling är helt normal, förutom bland de kristna, blir Regula ännu mer ensam i sin sorg. I hennes berättelse framstår Freiatto som en ganska bedrövlig typ, hur mycket hon älskar honom. Och inte ens när han var huvudperson väckte han väl så mycket respekt?  

Det är en märklig bok med en speciell rytm, kretsande kring en handfull personer under en tid när rätt och fel inte alls liknar våra självklara regler. Man blir nästan förvånad över att till exempel hustrumord inte är tillåtet, ens för en centurion. Den är full av reflektioner som inte nödvändigtvis skapar ett band till läsaren. Om slavars roll och den egna karriären, om Gud och gudar, om intima ting och om förhållanden som ibland är väldigt krassa, ibland mer känslosamma. Det är fullt med avsiktliga upprepningar för att betona vilka tankar som snurrar i huvudet på dem. 

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad Kastellet handlar om, men den känns som en trovärdig inblick i antikens liv långt från huvudstaden. Och kanske får man sammanfattningen serverad alldeles mot slutet: att det inte går att älska någon om man inte kan älska sig själv. 

Från världskrig till nätkrig (2021)

I rasande fart men utan att det känns stressat skildrar journalisten Jonathan Lundberg (känd för Sverigevänner) vad man kanske kunde kalla kampen om diskursen, från första världskrigets propaganda till nättroll. Det följer en logik som känns självklar när man läser det men om jag berättar att här ryms både 60-talshippies, Aldous Huxley, Timothy Leary, radioprofilen Charles Coughlin på 1930-talet och ensamma unga män som samlas i nätforum så låter det kanske splittrat. 

Läsupplevelsen är full av aha-upplevelser och senkomna insikter om företeelser och begrepp som man kanske borde ha känt till. Det är inte en berättelse om hela nätet och vad som fanns innan; fokuset är hela tiden på kommunikation och diskussion bortom den traditionella journalistiken, av både sund och destruktiv art. Mest den sistnämnda. 2chan och 4chan, Facebook och Anonymous, GamerGate och Pewdiepie, grodan Pepe och Pizzagate. Kopplingen mellan Burning Man-festivalen och Silicon Valley. 

Censur och informationsfrihet löper omlott genom historien, likaså den oklara gränsen mellan skämt och allvar och inte minst hur känslan av utanförskap kan vara en bördig mylla att så idéer i. Lundberg tar oftast inte tydlig ställning utan redovisar endast i kondenserat format för nyckelhändelser och -personer, visionärer och opportunister. Och hur det kunnat bli så här. Men i kapitlet om Pizzagate, en konspirationsteori som sånär slutade i mord, unnar han sig mer värdeladdade ord och reflektioner. 

Det finns fler exempel på hur krystade fantasier blir ett gemensamt projekt där långsökta samband fabuleras fram på skoj eller allvar och får stora konsekvenser. QAnon-”kulten” förklaras lika koncist men rejält som mycket annat. Alex Jones dyker upp allt oftare mot slutet. Snart är det inte modern historia man läser om utan en tragisk nutid. Mer underhållande är exempelvis kampanjen för att få folk att prenumerera på Pewdiepies YouTube-kanal. Up to a point …

Den löpande frågan om censur, och vem som kan utöva den, leder fram till den makt som annonsörer kan utöva. Det Facebook som inte anser sig vara lämpade att förbjuda grupper eller inlägg kan plötsligt agera snabbt när företag som Coca-Cola och Starbucks hotar med att dra in annonserna. Och om destruktiva rörelser som Boogaloo på så vis kan kväsas, är det verkligen fel? Kapitlet om presidentvalet 2020 sammanfattar hur de stora plattformarna Twitter och Facebook försöker hantera det ansvar de nu insett att de har. Hur göra när presidenten ljuger om valfusk? Ska en artikel om Biden som bygger på hackat material tillåtas spridas hos dem? Svåra, intressanta frågor. 

Vad konspirationsteorierna och Trumps påeldande av dem ledde till känns i efterhand lika logiskt som det var chockerande när man såg tusentals vilseledda idioter storma Capitolium, en händelse skildrad lika livfullt som ett ögonvittnesreportage. Att göra något levande av noggrann research är en av Lundbergs styrkor. 

Redan sedan boken kom ut har ett nytt stort paradigmskifte inträffat: hur AI gått från något som folk pratar om till något som alla kan använda. Kan man censurera texter som produceras och distribueras av ett sådant? Jag föreställer mig att Lundberg kan skriva en väldigt intressant bok om det också. 

Den här boken är ganska kort, kapitlen likaså. Det är utvalda företeelser som får representera temat. Obamas omtalade nätkampanj nämns inte med ett ord, däremot Ron Pauls och Trumps. Steve Jobs flaxar förbi men hur han satte internet i var mans hand med sin iPhone nämns inte. Trots det eller därför är det en bok jag läste i svindlande fart. Att få med så mycket intressanta fakta på så få sidor är smått mirakulöst. Om tjugo år kan det här vara boken jag rekommenderar till en ung person som undrade om ”det där med Internet som ni hade förr” och vill veta varför utomjordingarna till slut stängde ner det helt. 

Och det är någonting lite extra fantastiskt med en pappersbok om internet som lyckas beskriva både memes och klipp i ren text och nästan få en att se dem för sin inre blick. 

Hypnotisören (2009/2019)

”Jag har lovat mig själv att aldrig hålla på med hypnos igen”, säger Erik. 

Trots de synnerligen allvarliga omständigheterna blir repliken nästan komisk i sin klyschighet. Allt är väldigt bekant från den mörkare delen av kriminalgenren, fast kanske lite extra tillspetsat, när en läkare och psykolog vid namn Erik Maria Bark kallas till Karolinska för att på kommissarie Joona Linnas begäran via hypnos få information ur en svårt skadad yngling. Varför har nästan hela hans familj bestialiskt mördats och var är hans syster?

Det jag har läst/lyssnat på är ”Black Edition” från 2019, vilken ska spegla hur mycket författarparet som kallar sig Lars Kepler utvecklats sedan debuten med samma bok 2009. Jag kan inte jämföra med originalet, men blir lite förvånad när jag bland annat läser att ”tempot har pressats upp”.

Hypnotisören är en thriller av den lika pedagogiska som groteska arten, lika lättläst som svårsmält. Generösa upprepningar ser till att ingen tappar bort sig, samma händelseförlopp presenteras ofta två gånger, dels som narrativ, dels som redogörelse i dialogform. Inget sägs mellan raderna. Korta meningar i korta kapitel, döpta efter datum och tid på dagen. Flera perspektiv så man vet vad alla tänker. Och i presens, så man får den där filmiska här-och-nu-känslan. Om jag inte verkar helt salig så tolkar du rätt. Måste det vara så här? Men med tanke på försäljningssiffrorna och böckernas segertåg (för det har ju blivit ganska många nu) vore det löjligt att kalla tillvägagångssättet ’fel’. Själv saknar jag något, men måste medge att man efter ett tag känner ett ganska starkt behov av att veta hur det slutar. Även om karaktärerna kan kännas mer strategiskt konstruerade än kreativt framdrömda. 

”Jag är färdig med alla drömmar”, svarar Linna när en polis varnar för att en brottsplats kan ge mardrömmar. Han har bidragit till att lösa fler fall än någon annan kommissarie i Skandinavien, upplyses  läsaren i ett perfekt exempel på hur man kan berätta på enklast möjliga vis. Vi får inte ens den trygga lösningen att låta bifigur A berätta detta för bifigur B, de bara föreläser som vore det ett reportage i Svenska Dagbladet, om än med tillgång till hans egna innersta hemligheter. Han är en milt envis och trasig man som aldrig släpper ett fall, driven av skuld. Han är bäst på allt och har varit i SOG. Det är effektivt men kunde ha presenterats så mycket mer … hypnotiskt. 

Efter hand som plotten tjocknar i ett vintrigt Stockholm vänjer man sig. Allt är bekant men kan ändå intressera. Från hypnotisören Eriks vardag med sjuklig tonårsson och spänd relation med frun till Joona Linnas tystlåtna visshet om att han ”har rätt”. Det känns påläst i detaljer, platser och yrkesrutiner. Lite Thomas Harris men utan briljansen och skärpan. Man får förstås lära sig en del om hypnos, specifikt heterohypnos – när någon hypnotiserar en annan. Som att det kan användas som bedövning vid kirurgi. För Bark, som alltså motvilligt brukar detta redskap i hopp om att rädda ett liv, är det en process som verkar lite som en drog eller ett beroende. 

Exposition må levereras i form av föreläsningar utan dramaturgiskt invävd avsändare eller mottagare men Eriks start inom hypnos som hjälp vid trauma är inte ointressant. När det blir mediedrev och Erik hamnar i rampljuset är det synd om honom, och äktenskapet får allvarliga törnar av allt som händer. Ja, det är ofta fängslande, efter en svag start. Presensformen ger onekligen driv åt vissa mer actionbetonade scener, som en nattlig jakt på en kyrkogård. Och redan någon tredjedel in ökar dramatiken ytterligare för stackars Eriks familj i en ärligt talat riktigt kuslig scen. En kamp mot klockan vidtar, men vem som ligger bakom kidnappningen är länge långt ifrån självklart. 

Jonas Malmsjös inläsning är bra. Trygg och stabil med lite lagom betoning på vissa repliker men inget överdrivet röstskådespelande. Han läser dock som om han har all tid i världen och kan låta lite trött ibland. Vilket i och för sig passar bra till just hypnosscenerna. Mindre bra till actionsekvenserna. 

Om Simone, Barks hustru, får man blandade intryck. Ömsom helt begriplig, ömsom nästan märkligt benägen att göra en hemsk situation ännu värre. Hennes pensionerade polispappa som hon kallar in i nödens stund är ömsom rationell, ömsom nästan underlig. 

Det är en blandning av utstuderad grymhet (”två av de mest nådlösa (sic) morden i landets historia.”) och nästan komiskt torr information. 

”Hon öppnar programmet för hanteringen av e-post.”

Att inkludera helt normala detaljer och ljud i beskrivningarna tillsammans med det som är mer relevant för dramat kan förstås skapa närvaro, men ibland blir det lite konstigt. Att det finns flera brandsläckare i en korridor, att hissvajern dånar, är det inplanteringar eller bara slumpmässig miljöskildring, undrar man ibland. Ibland beskriver de riktigt insiktsfullt hur Erik och Simone hanterar den situation de kastats in i, ibland känns grälen konstlade. Det detaljrika berättandet skapar ibland stämningsfulla ögonblicksbilder från ett vintrigt Stockholm, ibland känns det som ren utfyllnad. 

Eriks pillerknaprande och den smått mardrömslika känslan som sveper sig runt honom med ständigt nya kriser som han försöker hantera är ändå något som fungerar och engagerar. Och fungerar bättre än det rimligen borde är att Pokémon något oväntat introduceras som ett inslag i handlingen, tillsammans med några elaka barn. 

Titelns hypnos blir ganska länge ett perifert ämne, bara en katalysator, men temat om hemligheter dolda i minnet plockas tids nog upp igen och blir centralt. Strax förbi mitten kommer Erik ihåg något viktigt ur sitt förflutna. Något om ”kråkslottet”. Och så blir det en mycket lång tillbakablick kring tidigare patienter såväl som en tidigare assistent, skriven i imperfekt och första person. I form av en terapigrupps förträngda minnen adderas allsköns trauma, inklusive krigsbrott, till grymheterna som redan ingår inhandlingen. Och kanske också en förklaring? Men vägen till de sista svaren, med stickspår och fruktlösa försök i fel riktning, är fortfarande lång. 

Det eskalerar förstås mot slutet, och trådarna verkar både spreta åt olika håll och vävas ihop igen. Det är en jobbig bok på flera vis, där barn far illa och oskyldiga drabbas. Törs man hoppas på ett lyckligt slut för åtminstone några? 

Det blir inte riktigt som jag tror. Och de avstår helt från den självklara slutknorr som jag trodde att de hade aviserat. Men faktum är att jag föredrar den betydligt mer sansade epilog som de istället bjuder på. 

Den skrattande polisen (1968)

Maj Sjöwall och Per Wahlöös fjärde ”roman om ett brott” inleds i ett regnpiskat Stockholm där Martin Beck och kollegan Kollberg spelar schack medan en samling poliser burdust upplöser en demonstration vid amerikanska ambassaden. En person (avsiktligt oklart vem) ute på bussresa i deppiga kvarter dör plötsligt, ett begränsat perspektiv på en ännu mer dramatisk händelse. Med lågmäld humor presenteras sedan ett par ganska bekväma patrullerande Solna-snutar. Det är torrt, ironiskt och ganska vasst beskrivet. Och ett tidsdokument från en era där man nyss gått över till högertrafik. 

Vad bra de skrev, Maj och Per. Jag uppskattar i alla fall att läsa någon som känner till fler ord än de vanligaste och vågar skriva hela, snygga meningar. Effektivt, torrt och ofta roligt. Men de kan vara fånigt exakta vad gäller folks längd och ålder eller kalibern på pistoler, och inleder boken på ett något splittrat sätt. 

Trots bokens blygsamma längd är det många poliser som får agera huvudperson i ett eller flera kapitel, inklusive gästspelare från Malmö och Sundsvall. Och faktiskt hinner man i viss mån lära känna deras olika personligheter och spetskompetenser. Det känns lite som Ed McBain eller Joseph Wambaugh. 

”Där kommer en gubbjävel springande borta.” 
Kristiansson och Kvant var skåningar och deras sinne för ordföljd lämnade en del övrigt att önska.

De har hittat en ”buss full med döda”, varav en är polis. Till brottsplatsen kommer snart också den väldige och inte alltför omtyckte Gunvald Larsson. Och så ringer de förstås in Martin Beck.

Dessa böcker är väl originalen i en genre som nu har fler författare och verk än man kunde tro att det fanns läsare till. Kriminalaren vars fall och familjeliv varvas i bok efter bok, med hopp mellan ett otal andra personer, kollegor såväl som andra. Det är förklarande och rättframt, om än, som sagt, också välskrivet (med ord som ibland låter som anglicismer men finns i SAOL, som ”trankilt” och ”deciderat”). En oseriös journalist sammanfattas med en kritisk beskrivning, inte med sina handlingar och ord. 

Att ”vansinnesdåd” redan på 60-talet beskrivs som något som kanske inspirerats av händelser i Amerika är slående. Men Sjöwall/Wahlöö hade förstås inte så många massmord att relatera till på den här tiden. Charles Whitman omnämns, om än inte vid namn i början. 

Presentationen av den enkle men sympatiske Rönn och den bedrövlige Ullholm som båda vakar på sjukhuset över den ende överlevande är riktigt rolig, med en politisk underton som känns väldigt samtida. Det gör också beskrivningen av en stad där det gamla sprängs eller rivs för att plats åt nybyggen, och där julrushen (detta ”legaliserade bondfångeri”) driver invånarna till utmattning redan en månad innan jul. Besöket hos den rika änkan efter ett av offren som ägnade sig åt mycken ”välgörenhet” är tragikomiskt på många vis. Överhuvudtaget finns det ganska ofta någonting smålustigt över hur de uttrycker sig. 

”Det fanns inte mycket positivt att säga om denna motbjudande onsdag.”

Utredningen går dåligt, Beck är sjuk och grinig och pressen är elak mot polisen. Det är något skönt med det här deppet. Men till slut leder ett föga hoppfullt uppslag till något som påminner om bokens titel. Och i ett samtal mellan Kollberg och en trasig ung änka, där polisen känns lite ’out of line’, skingras en del moln. Ganska frispråkigt blir det rentav. Ett gammalt fall gör sig påmint och ett tema om ”nymfomani” introduceras. Jargongen  känns gammal, men det är ju en gammal bok. 

Det är knappast någon kärleksförklaring till Stockholm det här. Kallt och blött och ovälkomnande, med avskräckande brottslighet. Proto-Nordic noir. Men det är spännande att se hur de olika till synes meningslösa spåren mot slutet tillsammans börjar peka åt samma håll. Och en mer uppmärksam läsare än jag ser väl rentav somliga sammanträffanden i den takt man ”bör”. Själv blandar jag ihop de många namnen oftare än jag vill kännas vid. Å andra sidan, somliga avgörande ledtrådar presenteras först mot slutet. 

Hur som helst uppskattar jag denna kärvt roliga och ändå allvarliga polisroman, som av antikvariatsskäl blev min första Sjöwall/Wahlöö-bok. Och när titeln till slut får sin förklaring är det lika elegant som ironiskt. 

Hanteringen av odöda (2005)

När John Ajvide Lindqvist gav sig in i den svenska skräckgenren var den relativt glesbefolkad och nyhetsvärdet räckte långt. Vampyrer i Sverige?! Zombies i Stockholm?! Men av en händelse är han också en bra författare vars texter står sig även i den betydligt större konkurrens som råder nu. 

Hanteringen av odöda sätter stämningen direkt, med den sortens tryckande blandning av vardagligt och hotfullt som Wilderäng med mindre stilkänsla och psykologisk insikt försökte skapa i Stjärnklart. Det är något i luften. Lampor kan inte släckas, maskiner inte stängas av, som ett ”omvänt strömavbrott”. Stockholmsborna går med huvudvärk och blickarna i marken. Genom alkade Henning upplever vi hur obehaget stegrar till olidligt. Och sedan … ”Ping”.

Komikern David med fru och åttaåring ger ett annat perspektiv på vad som snabbt urartar till en grotesk mardröm. Knappt har Eva dött i en bilolycka förrän hon vaknar igen. Peanger som klingar mot varandra när ett sargat lik vaknar på sjukhuset och ställer sig upp. Personporträtten fortsätter, lika skickligt, och lyckligtvis landar det snart i en begränsad skara. Åldrade exjournalisten Mahler får nys om ett scoop på Danderyds sjukhus: ’döingarna håller på att rymma’. Unga Flora och mormor Elvy, båda med en förmåga de kallar ’Vittringen’ och som i The Shining hade kallats The Shining. Fast här är den något konstant, en ständig medvetenhet om andras känslor och sinnesstämningar. Till saken hör också att även vanliga människor i kontakten med de omlevande upplever ett mått av telepati. 

Till skillnad från i mången skildring ger sig de nyvakna inte direkt på folk. Davids fru må bete sig oroande och blicken saknar liv men de obligatoriska betten mot de levande lyser med sin frånvaro. I bårhuset är läkarna och sjuksköterskorna chockade och de har fullt upp, men de verkar inte vara i fara. Och det är bara i Stockholmsområdet det sker, och ett begränsat antal, relativt nyligen döda som vaknat – vilket verkligen inte utesluter kroppsligt förfall. Det gör förstås det hela ännu värre. Man kan inte skjuta eller undfly dem, de måste tas om hand. Över huvud taget väljer Lindqvist ofta det jobbiga framför det slabbigt underhållande. Det finns ett naket, trasigt allvar här. Bitarna om Mahlers nyss avlidna sonson – som han själv gräver upp och tar med sig hem – är förkrossande, ibland rent kväljande i vad som känns som morbitt påläst detaljrikedom, men också genuint mänskliga. Det är betydligt mer Jurtjyrkogården än Dawn of the Dead även om det är den sistnämnda som det refereras till. 

Och Ajvide kan som sagt skriva. 

”Han blundade, hörde blodets röda slag genom kroppen.”

Han fångar komplexa känslotillstånd med oväntade men direkt greppbara formuleringar och vågar rätt och slätt skriva väl. 

”Sedan hade klockan ringt och barnen vällt ut. Han slog upp ögonen och såg massan av biologisk vävnad som i skutt och steg tog sig nerför trapporna och han höll sig i stången för att inte sväva iväg.”

Han lämnar dock sällan något outtalat. Rättframheten är respektingivande men somligt funkar bättre med subtilitet. Fast den där intervjun med ’omlevande’ Eva, som i kraft av sin korta tid som normalt död kan tala, är riktigt kuslig. 

Samhällets brist på totalkollaps känns trovärdig. Folk tankar sina bilar, tidningarna tävlar om bästa löpsedeln. Internet finns men är inte överallt än. Författaren själv har jobbat som ståuppare och en torr, oskrikig humor präglar delar av boken. Ett kapitel inleds med det klassiska skämtet om Fingal Olsson. Utdrag ur dagstidningar och liknande väcker också ofta ett förvånat skratt utan att riktigt lämna det trovärdiga. 

Mitt i det mänskliga men pragmatiska finns Elvy, som ser något stort och heligt och mystiskt i det som händer. Hon får rentav ett uppdrag av vad hon antar är jungfru Maria och lyckas samla ett litet följe. Det berättas utan uppenbart hånleende, men någon god känsla får man knappast. Man får ändå intrycket att han tar hennes tro och tvivel på allvar. Barnbarnet Flora, vars livsåskådning är den diametralt motsatta, framstår ibland som lika självupptagen som plågad, svår att sympatisera med och mer ytlig. Fäblessen för Marilyn Manson, och låtcitaten därifrån, känns som en distraktion, liksom referenserna till Romero och kända skräckförfattare. För mig är de här två de karaktärer som i slutändan känns minst viktiga. Deras egenskaper tillför egentligen inte så mycket. 

Mahlers ansträngningar att hjälpa Elias, som också involverar dottern Anna, rymmer både äckel, kusliga ögonblick och nästan vardaglig triumf och frustration. Och någonstans på vägen tar Anna över hans huvudroll. Samtidigt försöker David få kontakt med sin fru. Det leder mot Järvafältet och ett ’happening’ skildrat träffsäkert och med svårdefinierad bävan. Och mot skärgården där klassisk rysarskräck infinner sig. Mot skräck, men också mot stunder av försoning.  

Främst och bäst är det en historia om människor som ställs inför helt omöjliga val och situationer, och försöker … hantera det. I det mystiska, som i bitarna om ”Fiskaren”, köper jag det inte fullt ut. Det känns lite tillgjort. Men det är på många sätt en modig och minnesvärd bok. 

Klubben (2019)

För de flesta utanför Stockholms konstnärs- och mingelkrets var nog ’Kulturprofilen’ som började omskrivas 2017 ett okänt namn. Den här boken går på djupet efter artikeln som bröt decennier av tystnadskultur och hade stor effekt på Svenska Akademien. Det är ett gediget journalistiskt arbete som kretsar kring en mans systematiska och regelbundna övergrepp och rena våldtäkter men handlar om mycket mer. Det bjuds också en inblick i Stockholms finkultursfär under flera decennier där vissa kända namn ständigt återkommer. Flera personer som man inte hade någon särskild åsikt om har man efter boken en stark uppfattning om, ofta en negativ sådan. Men det finns förstås en huvudperson.

Jean-Claude Arnault framstår som en person med vissa klara begåvningar, sociala och psykologiska snarare än konstnärliga, en viss bildning och en förmåga att förverkliga sina idéer och skaffa sig vänner bland de verkligt kreativa. Och som lyckas gifta sig med en, poeten Katarina Frostenson. Men också en människa helt utan skam och heder, nästan sjuklig i sina ständiga missgärningar, men kanske också kallt medveten om de mekanismer som gör att offer väljer att inte åtala, anklaga offentligt, skrika ”stopp”. Boken är full av vittnesmål från kvinnor som analyserar och rannsakar sina egna reaktioner och val, och konsekvensen av att låtsas som om inget hänt. Det sista är ett stort tema som förklarar hur samma person som datedrogats och våldtagits kan behålla kontakten med förövaren, både som ett sätt att ta kontroll över narrativet inför sig själv och att inte hamna i öppen konflikt med en person som har makt men saknar gränser. Tystnaden beskrivs av ett offer som hennes enda sätt att ”överleva och kunna bo kvar i Stockholm”. 

En pianist som spelat på Forum i decennier och nästan helt missat Arnaults mörka sida tillför ett intressant perspektiv, både från glansdagarna och det snabba fallet. En textilkonstnär som försökt varna redan på 90-talet tillför fler. 

Författaren och journalisten Matilda Gustavsson berättar i prologen något överraskande att hon inte hade hört talas om Harvey Weinstein när #MeToo tog fart, men likheterna är slående. Båda skapade en miljö där kreativa människor kunde skapa stora saker, i Arnaults fall bland annat Forum, källarscenen i Stockholm där konstformer och konstnärer möttes. Och båda använde sin ställning till att skada kvinnor för sitt nöjes skull. Boken förklarar varför Arnault kunde stiga så högt men är också skoningslös i återberättandet av vad han gjort mot människor, mycket i form av vittnesmål från de som var där, företrädesvis kvinnor som var unga när deras vägar korsade hans. Någon enstaka menar att hon utnyttjade honom, vissa såg det transaktionellt, men många ärrades djupt. 

Men finns det bara en skurk i dramat? Visste ingen? Tystnadskulturen? Det är slående hur exempelvis en författarskolas markering mot hans beteende mot vissa elever resulterar i hur diverse kulturpersonligheter träder till Arnaults försvar. Horace Engdahls attityd framkommer tydligt senare i boken. Det finns många exempel på de som passivt eller aktivt ser till att det kan fortgå. Som ignorerar brev, förlöjligar invändningar, förminskar och fördömer de som försöker lyfta det. Och Frostensons vrede mot alla som nämner det onämnbara återkommer flera gånger. ”Hur kan ni tro …!”

Och när det faktiskt skrivs och anklagas men inget händer påminns man nästan om Trumps synbara osårbarhet. Inget chockerande avslöjande räcker. Snarare gör det saker värre. Efter att ha överlevt en potentiell mediakris hotar ’Jean-Claude utan nåd’ ohöljt människor med sina kontakter och sin ställning (verklig eller inte) som vapen och tafsar ännu mer öppet på fester. Och samtidigt, ironiskt nog, blir det faktum att vissa uppfattar honom som ”löjlig och lite komisk” också ett slags skydd. 

Här ryms klarsynta insikter om den svenska kulturvärlden och hur dess maktstrukturer skiljer sig från andra branschers. Och däri göms ett obehagligt faktum. Blotta tron på att någon kan få en författare refuserad eller upphöjd, blockerad eller framsläppt, kan vara nog för att skrämma till tystnad eller lydnad. 

Bland de märkligare episoderna ingår en konststöld där bara ett verk försvinner. Andra konstnärer får finna sig i att betalning för deras sålda verk uteblir eller att deras idéer stjäls. Ibland framstår paret Frostenson/Arnault nästan som en kriminell duo. Med väldigt konstig taktik. 

Det handlar också om det journalistiska arbetet, svårigheterna och ansvaret det medför. Vilka vill vara med på bild, tveksamt alldeles intill publicering. Och hur det påverkar offren att tydligt inse att de inte är ensamma. Om mailen som kommer in till journalisten efter utgivningen i DN Kultur och gör historien ännu större. Om kampanjen att framställa anklagelserna som en komplott. Och insiktsfullt om den egna tillfälliga berömmelsen i egenskap av journalisten som vänt upp och ned på allt. 

När det som sällan ens antytts plötsligt diskuteras fritt i Akademien – som Arnault byggt så starka band med – blir det väldigt intressant. Vänskapsband och rädsla för ilska, viss feghet, skälen är många att det kunnat fortgå men nu ska det väl bli ändring ändå? Vad som först verkar som enighet luckras snart upp när några tar Arnaults parti – givetvis den evigt lojale Frostenson bland dem. Men argast är Horace, beväpnad med högtidlig ordkonst och uppblåst indignation. Senare kommer han nedlåtande förklara för Gustavsson personligen hur hon blivit ’förd bakom ljuset’ och att allt är en indirekt komplott mot ’poesins drottning’ och hela Akademien. Stig Larson hakar på. Deras världsbild framstår som förvriden och narcissistisk. Och att utesluta Frostenson för att ha brutit mot ”heder och ära” i sin delaktighet i läckor och missbruk lyckas inte en majoritet förmå sig till, ej heller att offentliggöra den utredning som beställts av Sara Danius – som alltmer kommer att framstå som en illa behandlad hjälte. En dramatisk splittring uppstår, där det är svårt att som läsare inte känna besvikelse respektive lättnad kring namngivna författares val när deras integritet testas. 

Outtalat ställs den existentiella frågan om Akademien är värd att göra avkall på normala principer för, eller om den snarare har blivit en skyddad verkstad som somliga haussar upp som helig för att de själva inte skulle klara sig utan dess privilegier och prestige. När deras behandling av Danius väcker starka protester och Nobelkommittén faktiskt lägger sig i, och Arnault faktiskt döms för våldtäkt måste väl ändå allt ändras? Eller? 

Rättegången och folks reaktioner och kommentarer blir ännu ett bevis på den omöjliga situation som offer kan befinna sig i. Har #MeToo förändrat något i grunden under de få år som gått? Hoppas kan man väl. 

En konkret förändring införs i alla fall i Akademien: det blir för första gången möjligt att lämna sin plats. En som använder denna möjlighet är Kerstin Ekman, vars stol varit tom sedan Rushdie-historien. Andra förändringar ger hopp medan somligt är sig likt. Inte minst är Arnaults främsta beskyddare kvar, med undantag för Frostenson som får en ganska sweet deal för att göra sitt uttåg och kunna fortsätta skapa, till exempel revanschromanen ”K”, enligt recensioner en blandning av bitter förnekelse och konst. Kan man skilja konstnären från verket, som hon ofta insisterat på? I det här fallet är det omöjligt. (Slående ironiskt beskrivs Arnault mot slutet av vissa som hennes musa, den ’hysteriska känslostyrda’ delen av ekvationen.) 

Myter om hur Arnault skulle ha särbehandlats (extra illa) som ett offer för tidens stämningar monteras effektivt ner. Boken plockar tålmodigt bort undanflykterna och de vackert formulerade dumheterna och kvar blir bara en tragisk historia som fick fortsätta i decennier. Om människor, men också om en plats där stor konst skapades, men där konst också dog. 

”Klubben” är en solid och övertygande granskning där gråskalorna inte utesluter att det också finns Rätt och Fel. Språkligt är det outsmyckat och redovisande men också fullt av slående bilder och psykologiskt insiktsfulla beskrivningar. Väldigt bra journalistik helt enkelt. 

Läst som ljudbok med en del gäströster jämte Ella Schartners samlade och odramatiska inläsning, som passar stoffet mycket väl.