Generation X (1991)

Douglas Couplands stilbildare var gammal redan när jag köpte den runt millennieskiftet. Nu räknas den som en superklassiker.

Ett kapitel in är jag dock inte helt salig, inser jag lite förvånat när jag faktiskt börjar läsa den. Coupland verkar lite för förtjust i sin egen formuleringskonst. Och det äckliga med hundarna som brutit sig in i tunnorna med yuppiefett ligger som ett distraherande gegg över hela första kapitlet.

Men mina små invändningar bleknar snabbt bort. Det är helt enkelt väldigt välskrivet och insiktsfullt i presentationen av tre 30-nåntingar som flyttat till Palm Springs i den kaliforniska öknen och försöker ge sina liv mening utan att behöva känna sig köpta eller tro på någonting. De har flytt från stressen, från ”pointless jobs done grudgingly to little applause”. De gör utflykter och berättar historier för varandra enligt ett regelverk lånat av AA. Andy, Dag och Claire heter de och Andy är bokens Jag. Man inser gradvis att trion är goda vänner på riktigt, inte bara medflyktingar.

Tids nog får de sina presentationer. Dag har i tjugoårsåldern lämnat en PR-karriär i Kanada under både roande och allvarliga omständigheter, följt av en existentiell kris som känns lika universell som elegant formulerad. Claire har flytt en ytlig, välbemedlad familj och flyttat in i huset bredvid Andys, på hans inrådan. Andy är svårast att klatschigt summera men presenterar sig genom sina berättelser och Rilke-citat och låter oss dra våra egna slutsatser.

Boken är kort. Kapitlen är korta. I korta fotnoter presenteras kärnfullt tidstypiska begrepp som Coupland antingen myntat eller snappat upp, i en encyklopedisk stil liknande den i Douglas Adams The Meaning of Liff. Det är ofta fyndigt, som ”Vaccinated time travel”; önskan att kunna resa i tiden, men endast med rätt vaccin. Texten i övrigt är pepprad med kompakta, målande beskrivningar som väcker ständiga småleenden och inte sällan skratt, och kloka inblickar i det mänskliga psyket. Det är allvarligt men lättläst; Coupland skuttar elegant på ytspänningen som en skräddare utan att egentligen kännas ytlig*. Han behärskar konsten att spinna ut i långa, klipska meningar och ändå vara tydlig. Imponerande.

Hotet som överskuggar livet är kärnvapen snarare än terrorism och klimatförändringar och Internet lyser med sin frånvaro men det känns fortfarande påfallande fräscht och relevant. Och densiteten vad gäller intressanta anekdoter är extrem. En kanske radioaktiv souvenir från New Mexico. Billiga rosor från en snygg skitstövel.

En resa till barndomshemmet över jul sätter mot slutet Andys liv i perspektiv. Inget dramatiskt, bara en välskriven (förstås) passage om hans många syskon och svårdefinierade föräldrar. Det är något bitterljuvt över alltihop. En intelligent sorg över någonting. I ett kapitel där en magisk stämning skapad av tusentals mödosamt tända ljus obönhörligt bleknar bort igen kommer han bra nära att artikulera den sorgen.

När allt är sagt och gjort är det nog jag som är lite för förtjust i Couplands formuleringskonst.

”… cheap, vulgar, toxic items that will either decompose in minutes or remain essentially unchanged until our galaxy goes supernova.”

*Som av en händelse låter Coupland en karaktär använda just den metaforen mot slutet av boken. Great minds think alike.

Stjärnklart (2014)

Lars Wilderäng är för mig (baserat på två lästa böcker) definitionen på en ”både-ja-och-nej”-författare. Han skriver om intressanta scenarion men grottar hellre ner sig i tekniska detaljer än människors komplexare drivkrafter. Språket är ofta så torftigt att man ibland undrar ifall han ens tycker om att skriva. Och till slut är man ändå fast och berättelsen nästlar sig in i vardagstankarna. Eller, ’berättelsen’ kanske är fel ord? Kanske är det bättre att läsa det som en sedelärande pamflett där Spara och Slösa har ersatts av Förberedd och Oförberedd.

Ämnet är alltså åter Katastrofen. Den som förändrar allt. Med intresseboost för boende i Västra Götalandsregionen och Göteborg i synnerhet, men även inslag från ’Stockholm och andra ställen’. Wilderäng korsklipper mellan olika personlighetstyper medan civilisationen rasar samman. Han hävdar inte alltför subtilt att den förberedde överlever.

Den första vi möter är Johan. Han reparerar iPhones. En lämplig om än torr ingång till en berättelse om hur elektroniken slutar fungera. Nästa karaktär är Filip, en prepper. Han bor i Stockholm men har en halv ö nära Orust. Han blir det främsta språkröret för Ws funderingar och farhågor kring Beredskap. Familjefar Magnus introduceras härnäst. Han jobbar Volvo och bor i Åsa, söder om Göteborg. Det finns olika sätt åka in till stan. Helst vill man ju undvika biltullarna. Sedan Peter, en psykopatisk polis, och Glenn, en tungt belastad kriminell som får fritidsstryk av Peter med vänner. Anna är en datatjej som gillar scifi. Det kommer flera … en del bara för att dö.

Presentationsstilen känns igen från Midvintermörker. Det är viktigt med de yttre detaljerna. ”Den bruna Samsonite-väskan”. Varumärken, adresser, detaljer. Data-Anna presenteras genom en lång radda serier och böcker som hon gillar, vilket ändå är mer av psykologisk djupdykning än de flesta av karaktärerna förunnas. Vad är det för sallad till korven som polisen äter? Västkust, säger du? Och rostad lök till? Det var värst.

Innan allt barkar käpprätt åt skogen bjuds det på en oändlig räcka med oroande tecken och små problem som ofelbart bemöts med att den aktuella karaktären naivt försöker komma på enkla teorier om vad som är färde. Förnekelse, heter del ett för säkerhets skull, och poängen hamras in på bekostnad av trovärdighet.

Språkligt är det spikrakt. Information ska överföras, både i dialog och beskrivning, sedan är jobbet gjort. De enda ovanliga ord vi stöter på är av teknisk natur eller namn på vapenmodeller. Ord och formuleringar repeteras gärna tätt inpå varandra. Man tar väl oftast för givet att en författare ska sträva efter att variera språket – om inte annat så för att de flesta läsare instinktivt reagerar på upprepningar och hypnosen därmed bryts – men detta mål har till synes bortrationaliserats helt. Att öppna med T. S. Eliots mest kända citat är kanske självironi. Det här är så långt från suggestiv, ödesmättad poesi man kan komma.

Med det sagt: det här är ändå ett rejält kliv framåt från Midvintermörker, och det blir bättre.

Ämnet är förstås intressant och han kan sina grejer. Filips olika prepperåtgärder känns liksom det mesta grundligt efterforskade. Visst har man undrat hur det skulle bli om all teknologi som förenklar våra liv bara knasade ur och Wilderäng har kört en ambitiös simulering. Han har funderat över högt och lågt, över avlopp och sopor, över elnät och telenät, över kraftverk och dammar. Det är lika påkostat i detta hänseende som det är lean management i det språkliga.

Mindre katastrofer kantar vägen mot den stora. Några poliser i Hjällbo lämnas skyddslösa mot buset när radion dör. Ett flygplan kraschar i havet. Tids nog inträder en helt ny värld där den förberedde eller improvisationsskicklige klarar sig bättre än den som naivt antagit att vårt samhälle aldrig kommer förändras. Visst är det spännande.

Men det hade varit ännu mer spännande med karaktärer som blir mer än generiska spelpjäser. Folk presenteras rakt upp och ner med den ständiga frågan hängande i luften: kommer DU överleva Katastrofen? Vad är du för Typ? De enda egenskaper och händelser som nämns är de som bekräftar vilken kategori av homo sapiens de representerar. Medelsvensson. Överlevare. Psykopat. Redig militär. Det är fullt möjligt att skriva om karaktärer i det mer vardagliga på ett intressant sätt men Wilderängs böcker börjar leva först när folk börjar dö. Att läsa detta efter Joe Hills The Fireman gör skillnaden extremt tydlig.

Men …

Någon fjärdedel in undrar man redan: har man vant sig eller har W ryckt upp sig? Magnus börjar kännas som en människa och det ironiska med att de har ’för många äppelträn’ lockar rentav fram ett litet oroat skratt. De små larmrapporterna från Huvudstadsbladet.se kryper under huden och oroar. Kängan mot alla smarta nedskärningar känns välplacerad. Med undantag för ett alldeles för långt och supermöpigt kapitel i Afghanistan (som senkommet kommer följas upp), känns det som om boken hittat fotfästet. Här introduceras också elitsoldater på hemmaplan (Karlsborg) som givetvis kommer spela en viktig roll i den nya världen.

Vissa har de perfekta resurserna på cykelavstånd. Andra har ingen reservplan. Skildringen av Magnus familjs stigande vedermödor ger magont; hur tar man hand om de sina i en sådan här situation om man bara lärt sig överlevnadsreglerna för ett välfungerande samhälle? Filip blir som mest intressant när hans övertag ställs mot andras hjälplöshet. Han har förberett sig, har han därför större rätt att överleva? Polisen Peters iskyla är förstås också en tillgång i den osköna nya världen, även om han är extremt enkelt skissad.

Det är en bladvändare, om än en vars blad jag vänder med en märklig blandning av fascination och irritation. Trots mina invändningar dras jag obönhörligt in i den här förfärliga framtiden. Och allt oftare agerar Wilderäng Författare, eller inbillar jag mig bara?

”Hela församlingen såg ut som ett gäng uteliggare som blivit inlurade till ett väckelsemöte.”

”Han somnade till dånet från den befriade och vilda Göta älv.”

Magnus vedermödor med att tysta familjens katt är riktigt livfullt beskrivna. Ibland saknar man rentav den torra pragmatiken, som i en konstlad scen i Hjällbo. Andemeningen är god, utförandet helt over the top.

Och allt eftersom samhället rasar kan han öka dramatiken. I Göteborg tar Peter Polis makten i kraft av sin skrupelfrihet medan Filip inleder resan mot västkusten från ett Stockholm där liken ligger på gatorna. Marknadsplatser för det nödvändiga uppstår spontant och de med vapen sätter reglerna, vare sig de är reko eller psycho. Givetvis är det bättre ordning i Karlsborg, där rejäla militärer kan styra upp. Och helt osannolikt är väl inte det. Att så konkret uppleva gamla tiders eller andra världsdelars svält, kamp, flyktingströmmar och miliser på hemmaplan är en märklig upplevelse. Raserade göteborgska landmärken tillhör de självklara elementen medan flodvågor från Trollhättan tillhör de mer bombastiska överraskningarna.

Jodå, till slut är det lätt att förstå framgången. Liksom Midvintermörker är det en övertygande och oroande pamflett i romanform, den här gången mot hur hela vår värld är uppbyggd. Mot ’just in time’-filosofin och de bräckliga system vi gjort oss beroende av. Samhället skildras som ett ömtåligt korthus i väntan på en teknologiskt avancerad vindpust. Visst blir man påverkad.

När de flesta av trådarna mot slutet konvergerar och drama för vissa hunnit övergå i tragedi är det nästan svårt att minnas den där långa, tafatta startsträckan. Så dags är det starkt och engagerande, punkt.

Vid epilogerna något decennium efter ’Nedsläckningen’ har boken hunnit byta ton igen. Visst kunde det vara roligt att få informationen om den nya världen serverad lite mer kreativt, men så dags är det väl försent att hoppas på mer. Det är ett intressant världsbyggande som här presenteras och det är väl troligt att jag kommer läsa uppföljarna någon gång framöver. Eller åtminstone se den utlovade tv-serien.

Här finns mycket som hade kunnat skrivas om och med lite möda fåtts att fungera mycket bättre, en hel del darlingar och ren utfyllnad. Med allt det hårda jobb som uppenbarligen lagts ner på research och scenarion är det lite synd att resultatet blir så blandat. Men ja, det är läsvärt.

Pax: Nidstången (2014)

Deckarförfattaren Åsa Larsson förvandlar tillsammans med Ingela Korsell Mariefred till en plats som drar både mörka och ljusa krafter till sig i den allt populärare urban fantasy-genren.

Alrik och Viggo (12 resp 10 år, gissningsvis) har flyttat mellan olika fosterhem innan de hamnar i Mariefred. Alrik är orolig att lillbrorsan, som gärna snor saker och aldrig backar för en fajt, ska ställa till det och blir sannspådd redan första dagen i skolan. Men en riktigt dålig dag utmynnar i mötet med ett gammalt syskonpar som visar sig vaka över uråldriga hemligheter och dessutom tror att killarna är utvalda att hjälpa dem i detta viktiga, hemliga uppdrag. Den skeptiska, rent sura Estrid, och den varmare Mangmar är välskrivna guider in i den magiska världen.

Genren och många komplikationer är bekanta för Harry Potter-generationen. Här finns en mini-Malfoy och en helt ny värld som de invigs i. Kanske är Spiderwick en ännu mer passande jämförelse än Potter, med sitt mer snabblästa format. Språkligt och dramaturgiskt är det bättre och mer livfullt än många svenska böcker riktade till vuxna läsare.

Liksom Cirkeln, också den med dubbla författare men något äldre målgrupp, är berättelsen bättre i det vardagliga och i presentationen av sina problemtyngda karaktärer än i det skräckinjagande. Där tar man gärna i lite för mycket för att inte verka för mesig. Handlingen är ganska enkelt konstruerad och de tänjer som kompensation ut på actionsekvenserna, ibland till det tråkigas gräns. Det saknas lite fantasi, helt enkelt, eller helt enkelt tålamodet att arbeta fram en riktigt bra historia.

Men som höglyssning i bilen för hela familjen är den helt okej.

Simon och Ekarna (1985)

I min strävan att i snigeltakt beta av de Stora Svenska Författarna är turen kommen till Marianne Fredriksson, och det känns som om jag valde rätt bok.

En berättelse om två små familjer och deras vänskap, likheter och olikheter, förlagd till Göteborg runt andra världskriget. Eller en berättelse om stora, mystiska sanningar som man förstår som barn och kanske, kanske kan hitta igen.

Boken börjar med att 11-årige Simon, en adopterad judisk pojke som vid det laget ännu inte känner till sin bakgrund, säger hejdå till sin barndom och ser på världen med nya ögon. Simon är en begåvad och ’boklig’ pojk som förlorar sig i berättelserna och inte riktigt är som andra, men som i bokens början börjar inse just detta och försöker anpassa sig. Han kan slåss, det har han fått lära sig för att kunna försvara sig i skolan. Och efter folkskolan börjar han realskolan, vilket väcker blandade känslor hos hans socialistiska adoptivföräldrar.

Krigets och nazismens skugga från kontinenten och havet vilar över det mesta. Språket är finstämt och lite högtidligt, både vackert och sakligt. Lite lakoniskt, lite poetiskt.

”Hennes godhet var inte av den klibbiga sorten, hon var stark i sig själv och hotades inte av andras tillväxt.”

Med ofta snygg, ekonomisk prosa:

”… när han hade vunnit bli välbeställd och hon vettskrämd.”

Men Fredriksson målar också levande bilder, av en vagga under ett päronträd eller fartyg som fjättrats i hamnen av kriget. Göteborg under kriget fångas med både väntade och oväntade bilder och ljud.

Hon byter också perspektiv utan att ursäkta sig. Adoptivföräldrarna Erik och Karin, vännen Isak och dennes pappa Ruben; pö om pö får vi veta vad de alla tänker och känner, tillsammans med kärnfulla biografier som gör dem till tillfälliga huvudpersoner. Huset vid älvmynningen, och inte minst Karin själv, blir en trygghet för flera oroliga själar i en orolig tid. Det är klokt och insiktsfullt, och det allvetande och allt berättande perspektivet skapar inte den distans som ibland kan bli resultatet av det episka.

Många händelser sveper förbi och sätter sig på minnet med några få meningar. Som passagen om oroliga mamma Lentov som efter invasionen av Norge försöker förgifta familjen och sätta eld på huset. Annat får ta gott om plats. Berlioz Symphonie Fantastique, synnerligen fritt tolkad av Fredriksson i ett nästan fristående kapitel, gör ett outplånligt intryck på honom. Historien om Simons tillkomst är en liten novell i sin egen rätt, avrundad med poetiska rader som:

”Kanske är varje nytt barn jordens försök att ge uttryck åt det som inte kan förstås.”

Efter någon tredjedel är kriget slut och Simon är en ung man men Fredriksson har mycket kvar att berätta. Hon fortsätter att överraska med oväntade bakgrundshistorier, föränderliga känslor mellan personerna, ilska och vänskap. Ständigt får de nya nyanser, ingen av dem förblir en trygg konstant.

En flicka som överlevt Förintelsen gör ett något skrämmande intåg i handlingen strax innan Simon under stor känslomässig dramatik får veta var han kommer ifrån. Dramatik präglar de flesta känslor i boken. Allt blir stort och ofta farligt i Fredrikssons händer, till och med avnjutandet av musik känns som en resa fylld av risker. Det handlar bara till hälften om konkreta saker som händer, det viktigaste är hur folk relaterar till det. På strax över 300 sidor får hon mycket sagt om livet och människorna. Olika personer presenterar olika teorier, klokt och välfunnet, och poetiska passager får breda ut sig utan oro över ifall det blir för högtidligt eller om någon skulle uppfatta det som, Gud förbjude, pretentiöst.

Huruvida man ens tycker om Simon är faktiskt inte helt avgörande för ens uppskattning av boken (men episoden i lumpen när han står upp för sin vän Isak mot en fascistisk furir höjer respekten). Ibland är Isak, Ruben, Karin och Erik nästan lika mycket huvudpersoner som han. Göteborg spelar förstås också en stor roll och gör sig ständigt påmind i rader som den om dagar ”långa som Karl Johansgatan”.

Det är kort och gott en bok om Allt. Religion, politik, filosofi och konst. Pragmatisk psykoanalys och poetisk mysticism. Om själslig ångest och att jobba på varvet. Om människor som oroar sig och krånglar till det och tänker illa om sig själva. Om att bli ung vuxen och känna hat och svårförklarliga mörka tankar. Fredriksson gör det varken lätt för sig själv eller läsaren, som med fördel betar av boken något kapitel i taget snarare än sträckläser den. Men människomöten och lite om Ombergs historia hör till saker som lyser upp i allvaret.

”Där får du höra sanningen om att du inte fötts förgäves.”

Lite magisk realism ryms också. Den lilla kloka gubben han liftar med må vara något ur Simons hjärna, men hur kom han i så fall hem?

De lyckligaste stunderna i boken är ofta när människor är helt rättframma mot varandra, högtidliga och snitsiga men ärliga. Och ofta tillåts en situation där allt ser ut att sluta lyckligt faktiskt göra det, dramaturgiska regler till trots.

Mystiska inslag från de tidigaste civilisationerna återkommer och utgör en stor del av avrundningen, som ändå lämnar av mitt i den göteborgska verkligen.

Vad blir det av allt det här? En rik och intressant bok som man kanske rentav läser om en dag.

Röde Orm – Sjöfarare i västerled (1941)

Den högt bildade Frans G. Bengtsson (som jag i min ungdom trodde hette ”Franske Bengtsson”) fick på 40-talet till en riktig hit med denna vikingaskröna, som lästs och uppskattats alltsedan dess.

”En berättelse från okristen tid”, lyder undertiteln på bok ett, ”Sjöfarare i västerled”, vilket är en sanning med modifikation. Ironiskt och torrt, kanske övermåttan så, sammanfattar prologen läget vid tiden för bokens äventyr; kristnandet i Norden är faktiskt påbörjat men det går knackigt. Vikingarnas väg är fortfarande den utbredda.

Unge Orm tvingas med på plundringståg i västerled, alltså till de brittiska öarna, när han förföljer ett anhang lycksökare som stulit familjens får som färdkost. Efter att själv ha dräpt en av dem slås han medvetslös och tas med som roddare för att kompensera. Ledare för företaget, som inbegriper tre skepp, är den skrävlande men inte överdrivet erfarne Krok. Resan västerut är deras sista chans efter en serie misslyckanden i härnadsbranschen. Stursk som han är blir Orm snart en i gänget och får tillbaka sitt svärd. Rödhårig och kapabel att sätta ”skarpt mot skarpt” får han namnet Röde Orm.

Det blir ett våldsamt och knastertorrt berättat äventyr, i tonen mer likt en komedi än ett historiskt drama, men med stora segrar och tunga vedermödor om vartannat. Nyttan av att skaffa rätt vänner inpräntas med kraft. Det är lite barnsligt och barnförbjudet på samma gång i det svåra ämnet Hur Kvinnor Behandlades. Givetvis är de skönheter som tas eller fås mestadels glada åt sina råbarkade män, som å sin sida verkar något mer gentlemannamässiga än ordet viking ger associationer om. Men i största allmänhet lägger Bengtsson inte fingrarna emellan. Med sitt lakoniska tonfall kan han förtälja om de grymmaste ting på ett sätt som väcker skratt utan att man med säkerhet kan beslå honom med lättsinne. I sekvensen om livet som roddarslav är skratten dock få.

Orm och hans kamrater möter många människor på sina resor och hör utan större oro många anmärkningsvärda ting, som de irländska munkarnas utsagor om den snara domen och kung Harald Blåtands omvändelse. Till den sistnämnde far de med en passande gåva som de plockat med sig i fjärran land: en enorm kyrkklocka vid namn Jakob. Här samlas många morske män och det blir både julmiddag och dödliga envigar till allmän förnöjelse. Men inte förrän klockan använts till att bota kungens tandvärk. Här finner också Orm kärleken, men förstås inte utan bekymmer.

I England, dit han sedermera far, fortsätter temat om kristnande, med ett typiskt ironiskt anslag. Dividerandet mellan krassa vikingar och de pragmatiska biskopar och präster som försöker få dem ’någorlunda’ frälsta känns på sätt och vis rätt trovärdigt.

Det man lär sig om forna dagar är nog i mångt och mycket riktigt, även om det förtäljs som en mustig skröna. Viktiga platser och personer är hämtade från historien, som Ethelred, Sven Tveskägg, Erik Segersäll och andra forntida kändisar.

Bengtsson verkar också ta tillfället i akt att settla några scores mot landskap han ogillar.

– Du ser ju värre ut än en smålänning:

Å andra sidan skriver han också, så Lundsbo han var:

”… med hänsyn till skåningars allmänna trovärdighet vore det kanske klokt att draga av vid pass hälften.”

Roligt är det, och stilmässigt klockrent är det också. Möjligen kunde man sakna det minsta ställningstagande från författaren, med tanke på hur våra hjältar faktiskt beter sig, men det vete tusan hur det skulle ha gått till utan att inverka menligt på berättelsen. Och författaren lär ha närt en del åsikter av det mindre demokratiska slaget, så kanske är även elegant formulerad etik för mycket begärt.

En bok att roas och imponeras av men med en nypa salt, sålunda.

En man som heter Ove (2012)

Fredrik Backlunds romandebut påminner om hans hyllade krönikor i Café (den om att skjutsa sitt barn i bilen när någon gör en farlig omkörning är ju en modern klassiker). Igenkännandets skratt och allvar och en lika sympatisk som ironisk ton.

Ove, som i bokens början ska köpa en ”data”, är en uppskruvad variant av den sortens åldrade korridorspolis som verkar finnas överallt. I villasamhällen såväl som innergårdar vid hyreshus. En sorg först anas och sedan förklaras som mänskliggör det principfasta skalet av ”allt ska vara rätt”. I flashbacks följer vi honom genom viktiga milstolpar i livet och det dröjer inte länge innan vi förstår honom mycket bättre. Men nu har han egentligen bara ett mål: att ta livet av sig och göra sin älskade hustru sällskap. Det är bara det att en massa saker kommer emellan. Nya och gamla grannar som envisas med att behöva hjälp. Buttert och inte sällan med en svordom eller en avfärdande kommentar om hur folk hur är skjutsar han folk, lagar saker, agerar hjälte på låg volym. Frun får vänta lite till.

Det finns utrymme för smärre klagomål på denna bestseller. Redan i första kapitlet väcks en oro att Backlund helt enkelt inte kan beskriva någonting utan att också göra en lustig liknelse. ”Som …”, ”Som om …” Ta paus och bara redogör ibland! Finalen är också alldeles för mättad med små stordåd och rörande upplösningar för att jag riktigt ska kunna ta till mig den. Less is more. Men innan dess har Backlund hunnit leverera så många levande, träffande formuleringar, tillsammans med en rad minnesvärda personporträtt, att det vore rent ogint att fokusera på bristerna. Det är en utmärkt bok.

(Inläst av den briljante Torsten Wahlund som ljudbok blir den rentav ännu bättre.)

Midvintermörker (2012)

Lars Wilderäng är en väletablerad bloggare, tillika föreläsare i ämnet ”prepping”, som 2012 romandebuterade med en berättelse om hur ryssen faktiskt anfaller.

Aningslöshet är ledordet i beskrivningen av hur landet tas på sängen av väl förberedda inkräktare som slår till simultant, i smått och stort. Samtidigt går det ett löpande tema av handlingskraft hos folk. De gnäller föga, mumlar inte paralyserat ”det här måste vara en dröm” utan accepterar situationen rätt raskt.

Informativt är det också. Wilderängs husgudar verkar heta Guillou och Clancy snarare än Gaiman och King. Det är torrt, faktaspäckat och ofta militäriskt opersonligt. Vi ska veta exakt hur många, vilket märke/modell, precis när, just var. Istället för bilder ser man ofta tabeller framför sin inre blick. Men det är relativt välskrivet och fritt från löjlig slang. Och visst serveras det också mer lättillgängliga och intressanta kunskaper om det militära.

Lustigt nog avstår han däremot oftast från att redovisa personernas ålder och utseende, och egentligen allt annat som hade gjort dem intressanta i en mindre extrem situation.

Tidsspannet är kompakt; efter 150 sidor är det fortfarande lunchtid första dagen. Perspektivet är hyperepiskt med sekundsnabba sjumilakliv mellan olika stationer och personer. Vid enstaka tillfällen är det rentav genom ryska ögon vi får se händelseförloppen. Karaktärernas status, jobb, egenskaper och ibland privatliv redovisas på det sätt dramaturger fördömer men många storsäljande författare ändå föredrar, alltså rakt upp och ner, finesslöst och utan något uppriktigt försök att göra det till en naturlig del av händelser eller dialog. Hon var si, han var sån, detta hade hänt tidigare. Hälften verkar dö strax efter att de introducerats och hunnit ge oss ett av de snäva perspektiv på anfallet som inleder boken, vilket trots allt resulterar i ett ganska effektfullt kaos.

FRA-operatören Martin som detaljpresenteras i första kapitlet, stationerad söder om Göteborg, överlever dock introfasen. Så gör även polisen Mia Svensson i Malmö, Gerd Olsson, vice statsminister och kapabel att hantera en ”hagelbock”, och kapten Segerfäldt (jo, han heter så, och Wilderäng förklarar lite senare att militärer gärna tar ett nytt namn för att förenkla kommunikationen) på övning på Gotland, samt njurstensdrabbade kommendörkaptenen Anton Sjöwall som ska observera en rysk flottövning å Sveriges vägnar men får se mycket mer än så.

När ett sönderskjutet, yrvaket kompani på Gotland samlar sig för att försöka göra sitt jobb piggnar det till, likaså när två hypereffektiva SOG-militärer plötsligt anländer hos vice statsministern. Sedan är det ”plattan i mattan”. Större landstigning sker bara på Gotland och det är där som Wilderäng och resterna av försvaret koncentrerar mycket av sin uppmärksamhet. Vi följer några morske män och kvinnor som från olika håll ger lede fi ett barskare mottagande än väntat. Det är oerhört dramatiskt men någon helhetsbild söker man ofta förgäves efter, eftersom det kronologiska berättandet huvudsakligen presenterar en serie med- och motgångar kring tesen ”krig är en materialsport”.

Domen mot ett nerskalat försvar och stängda bergrum är hård. Som inlägg i försvarsdebatten är boken tydlig och, ska medges, smittande. Wilderäng framstår, åtminstone för en lekman som jag, som väldigt påläst. Han har uppenbart ägnat en hel del tankekraft och research åt sitt scenario och det känns övertygande frånsett tanken ”men inte skulle de väl …”

Idén att basera en krisregering i Karlsborg är inte så dum. Och när ryssarna kör igång en förljugen presskonferens och vidden av deras handlingar framgår tar det effektivt skruv hos läsaren och man blir benägen att instämma i körerna om förstärkt försvar. Faktum är att man går omkring och är lite extra arg på Ryssland, trots att det bara är på låts. På motsvarande sätt värms man av grannlandet Norges resoluta reaktion istället för att tänka på deras usla laxodlingar och irriterande skidåkare.

Jargongen och militärterminologin är sannolikt solid men det är bara för mycket av det. Dialogen är bitvis skrattretande. Vid ett tillfälle håller ”Bob” föredrag i två och en halv sida, i vad som mer känns som en artikel än mänskligt tal. Somliga figurer känns som stigna rakt ur en värvningspamflett.

Med det sagt visar han också prov på just den sortens mer målande beskrivning och personnära iakttagelser som en sådan här berättelse behöver. Bland många exempel sticker en scen från Visby sjukhus ut. Kanske är det bara en beslutsam redaktör som fattas? ”Bort med detta, mer av detta.” Eller ”nu när du visat att du kan jargongen kan du beskriva liknande scener på ett mer komprimerat och berättande vis”. Och inte minst rensa bort eller byta ut upprepade ord i samma stycke eller rentav mening för bättre flyt.

(Sen insikt: ironiskt nog är det faktiskt en omarbetad version jag har läst, inte den första som tydligen gavs ut på eget förlag. Hmm. Kunde de inte ha gjort mer när de ändå höll på…)

Skendränkning och andra saker som inte hör ”fint krig” till förekommer på båda sidor. Sverige verkar ha ett hemligt förråd av folk beredda att handla resolut och grymt om läget kräver det. I form av bland annat Mia ser dock Wilderäng till att det finns reaktioner på det också.

Ett flertal dramatiska svängar ända in på slutrakan lämnar av med en kluven känsla och en odiskutabel nyfikenhet på uppföljaren, som heter ”Midsommargryning”.

Sammanfattning: Wilderängs främsta mål utöver att väcka debatt verkar vara att inte kunna beslås med några felaktigheter av militärt utbildade läsare. Det är begripligt hos en självutnämnd MÖP (militärt överintresserad person) men drabbar lika mycket som berikar berättelsen. Som trots allt är ganska smittande och engagerade.

Misery loves company – a short and somewhat scary story.

A rather clever little ”horror story”, penned in 1991 by an 18-year-old me. Presented as scanned typewriter pages, with typos, made-up words and all. Old-school, y’all. For the full story behind this story, go here (in Swedish, though …)

Misery Loves Company

Anders Lindahl, 1991

misery_handwritten_sml — Page one of the handwritten first draft (1991). Pro tip: using graph paper forces you to write smaller, using less paper!

Om Fear, Frighteners, min missade karriär och den förfärliga Eric the Pie

Men om du nu tycker det är så himla fränt med böcker, varför är du inte själv berömd författare? Va? Hmm?

Jag hör dig. Det är ett hårt men motiverat påhopp. Egenutgivningsexperimentet Dagsländor är trots sina kolossala kvaliteter en bra bit från bästsäljarlistorna och mina övriga mästerverk är i skrivande stund alltjämt outgivna, ofilmade, oförtjänt okända.

Men allt kunde ha varit annorlunda. Jag kunde ha slagit igenom som underbarn i 18-årsåldern. Men det tåget spårade ur strax innan Station Succé, och allt är Graham Mastertons fel.

Jag har länge haft en vagt grundad misstanke att brittiske skräckförfattaren Graham Masterton förstörde min litterära karriär. Detta var dock i början av 90-talet, då Internet knappt fanns och slik info var svårtillgänglig. Det slog mig dock härom dagen att även dåtiden dokumenteras allt bättre på det världsomspännande datanätet och sökningar som fordom gett föga frukt nu kan skörda senkomna insikter. Här kommer alltså sanningen från hästens mun. På Grahams officiella sajt står nämligen följande att läsa i gult på svart:

”Eric the Pie (PDF Version) – Your chance to read the story that was responsible for the demise of horror magazine, Frighteners. The story of a boy who thought he was a pie … or a pie that thought he was a boy … or … well, you decide!”

(Observera att jag inte länkar direkt till själva berättelsen. Läser du vidare ska du strax förstå varför.)

Vari ligger relevansen för mitt skrivande, undrar du? Specifikt relevansen för min i sammanhanget äppelkäcka, provokationsfria (frånsett ordet ”shit”, vilket jag i mitt ungdomliga språkbruk inte reflekterade närmare över) och ganska fyndiga lilla rysarnovell, Misery loves company? Jo, nu ska du få höra.

Under några gyllene år från sent 80-tal till tidigt 90-tal, när skräcklitteraturen nådde sin kommersiella kulmen, utgavs en ganska snygg och ambitiös månatlig publikation om skräck, fantasy och sci-fi i film- och bokform vid namn Fear. Den var enkelt uttryckt det brittiska svaret på Fangoria.

I varje utgåva fanns alltid, vid sidan av kanske överentusiastiska recensioner och intervjuer med genrens storheter (Clive Barker var föga överraskande något av en stammis), en handfull rysliga noveller, somliga av dem faktiskt bra. Aspirerande författare som jag var och föga fjättrad av tvivel på mitt engelska språkbruk (inklusive ett totalt ointresse för vad som utgjorde brittiskt respektive amerikanskt sådant) plitade jag ner ett eget verk betitlat Misery loves company och skickade in. Via papperspost, så som man gjorde på den tiden.

frighteners_letter_199105 — Starten på en fantastisk karriär. Inte … Hålet i papperet kommer sig av att jag stolt spikade upp brevet på väggen samma dag som det anlände.

Efter kanske några månader damp det till min förvåning ner ett brev från Ludlow, England. Där läste jag stolt att gänget bakom Fear hade beslutat bredda verksamheten med en månatlig antologi ägnad enbart åt skräcknoveller och ”… we should like to publish your story in a forthcoming issue of that periodical”.

Gött! Äntligen var jag framme vid starten på en fantastisk karriär! Vilket förlag skulle nobba ett ungt skräcksnille som redan fått en historia publicerad på engelska? Titeln ”Sveriges Stephen King” hängde inom räckhåll. Ungefär så resonerade jag, och vem kan motbevisa mig? Ingen, just det!

Så var det bara det där med den faktiska publiceringen. Det blev nämligen väldigt tyst efter detta löftesrika brev. Jag kostade på mig något telefonsamtal till England, vilket på den tiden kostade ungefär 1 000 kronor i minuten, och blev inte mycket klokare.

Någonstans ifrån nåddes jag till slut av ryktet att Frighteners gått en tidig död till mötes, föranledd av en historia så provocerande att större ombud vägrade att ta in tidningen.

Berättelsen i fråga, vet jag nu, heter ”Eric the Pie” och betraktas faktiskt allmänt som förklaringen till Frighteners blixtsnabba kollaps. Berättelsen, som jag på rent vres inte har läst, beskrivs som en sällsamt kontroversiell och obehaglig historia som fick även härdade skräckfantaster att kväljas och inte minst den stora tidningskedjan WH Smith att plocka tidningen från hyllorna.

Ekonomiska svårigheter följde för förlaget och med sig i fallet drog dottertidningen sin ömma moder, så vi berövades även Fear. Den sistnämnda gjorde relativt nyss ett försök till nystart, med crowdfunding och allt, men det gick visst sisådär …

Här finns hela historien: http://bearalley.blogspot.se/2008/12/frighteners.html

Tänk vad några senkomna sökningar kan uppdaga. Att döma av Mastertons egen kommentar i andra numret av tidningen (som stretade på ett kort tag till) hade han allvarligt uppsåt med skändligheterna. Vad hjälper det? Misery loves company blev alltså aldrig publicerad så han är åtminstone skyldig mig 50 pund, det arvode jag utlovades i antagningsbrevet. Med ränta borde det väl nu uppgå till cirka 100 miljoner kronor.

Bu för Graham Masterton!

Och hurra för min novell, som här, ganska precis 25 år senare, görs tillgänglig online! (Som PNG-bilder; OCR-mjukvaran gick uppenbarligen bet på det fina typsnittet och försökte skriva om berättelsen till ett språkligt experiment utan uppenbara litterära kvaliteter …)

Och titeln ”Sveriges Stephen King”, ja den gick som bekant istället till John Aivide Lindqvist. Grattis, John …

Mer om Fear:

http://horrorpedia.com/2015/01/04/fear-magazine/

Fear – the magazine of fantasy, horror, and science fiction

Dagbok från östfronten

– En tysk soldats liv och död

Hans Roth, tysk panzerjäger (grafiker i det civila), skrev i tre dagböcker ner ett synbart sanningsenligt men givetvis partiskt och mestadels partitroget vittnesmål om kriget på östfronten ur en soldats perspektiv. Ibland från dag till dag, ibland med tidshopp föranledda av feber eller helt andra skäl. Hans förband ingick i grupp Syd, den som mötte hårdast motstånd i början av operation Barbarossa, bland annat på vägen till Kiev.

Hans är ingen ung rekryt, han har varit med om den franska kampanjen och kan jämföra. Han verkar bildad och har ett sardoniskt sinne för humor. Han förfäras av rysk taktik och grymhet men berättar osminkat om förfärliga ting de själva gör, till synes omedveten om inkonsekvensen. Samtidigt är han uppenbart intelligent, förstår strategi och kan verkligen skriva. I vitt skilda tonfall. Ibland lyriskt och nästan naivt patriotisk, ibland sardoniskt svartsynt och ofta bedrövad och plågad. Ibland fatalistisk, ibland pinad av vetskapen om hur nära döden de ständigt är. Vad de än gör, vad de än lyckades med igår, kan de skjutas eller sprängas när som helst. Att överleva krig handlar om tur, konstaterar han.

Leriga skyttegravar, evighetslånga bombardemang, slakt på soldater. Alla de bekanta inslagen får liv och blodig svärta. Tillfångatagna ryssars öde skönmålas inte. Några kvinnliga partisaner beskrivs dock med visst medlidande, till skillnad från de unga männen.

Här följer några nedslag. Den nästan mördande helheten kan dock endast fås genom att läsa detta märkliga stycke bevarad historia.

Kiev

Beskrivningen av fällorna runt Kiev är mörkt fascinerande. Plus mer offensiva vapen som brandgranater, molotovcocktails och hundminor (schäfrar, ironiskt nog), tränade att krypa under stridsvagnar eller anfalla kolonner med sina laddningar på ryggen. Krigets uppfinningsrikedom i all dess vidrighet.

Beskrivningen av civilbefolkningens välkomnande och tacksamhet gentemot erövrarna som kört bort bolsjevikerna är säkert sann. Det var innan tyskarna hunnit visa sina avsikter och iscensätta sin nya ordning, där slaverna var undermänniskor.

Nästan i förbigående nämner han vid ett tillfälle: ”Samma eftermiddag börjar judar drivas samman.”

Senare detonerar enorma sprängladdningar på utvalda platser och tusentals dör, trots att staden är erövrad. Detta fortsatta lidande skyller Hans lydigt på ”Judas söner”. Som hämnd ska ”hebréer skickas till Jehova”. Tidens syn på människor från andra länder genomsyrar förstås hans jargong i största allmänhet. Men när han möter en ung SS-soldat som glatt både berättar och visar vad ”dödskommandona” gör blir han till slut djupt chockad över vad den egna sidan är kapabel till.

Kanske är det mot bakgrund av sådant man bör läsa hans tankar om hur bolsjevismen förvandlar människor till något ”lägre än djur”, i behovet av att slippa se fienderna som verkliga människor. Samtidigt ömkar han sig över de civila ukrainarna som svultit mitt i Europas kornbod på grund av bolsjevikerna. Huruvida de ryska soldaterna är tappra eller drivna av simpel instinkt verkar han kluven till. Deras lydnad gentemot kommissarierna förundrar honom. Han medger/inser dock tidigt att de har underskattat den andra sidans resurser.

Utrustning från de allierade, såsom amerikanska bombplan, identifieras för övrigt med synbar visshet. Hur vet han allt det här?

Vintern 41

Redan i oktober blir det ”vidrigt kallt”. Lervälling och elände. Bestört hör han hur tysk radio rapporterar striden som snart vunnen. Han vet bättre.

Hans beskrivning av misären i de unkna stugor där de tar sin tillflykt undan kylan är nästan episk. Smutsiga familjer delar logi med sura soldater, djur på golvet och ohyra bakom tapeterna. Den riktiga vintern, när den slår till, blir föremål för samma plågsamt livfulla beskrivning. Allt blir värre och värre. Ofta 35-40 grader kallt, utan vinteruniform.

1942

”Kvaliteten” på motståndet skiftar. Artilleriet är värre än de ofta otränade ryska soldater som i skräck för ett nackskott från kommissarierna går till anfall i våg efter våg. Även barnsoldater som kastar handgranater från de närmast oförstörbara ryska stridsvagnarna hör till inslagen.

Hans indignation mot fienden återkommer ofta. En grupp tyska soldater som gått åt i ett bakhåll blir föremål för makabra propagandablad med foton på kvarlevorna. Senare beskriver han indignerat hur försåtliga skyltar lockar tyskarna i olika minfällor (”Lämna patronhylsor här …”).

Övertygelsen om det nödvändiga i kriget och även lojaliteten mot führern sitter i genom alla umbäranden. ”Som gammal frontsoldat vet han vad vilka fasor vi upplever”.

Med stigande, ironiskt förakt beskriver han kort underhållstrupperna, ockupationstrupperna och slutligen luftvärnstrupperna därhemma och jämför dem med Frontschweine som han. Avrundningen blir en retorisk fråga om varför de som kämpar på östfronten inte tillåts bära vapen hemma …

Mot slutet av dagbok 2 går det från mars till maj (1942) på några få sidor. Kylan byts mot tryckande värme och det börjar bli dags för den stora sommaroffensiven.

Dagbok 3

Juni 1942 är det ’tropisk hetta’ som plågar i skyttegravarna. Malaria och andra febersjukdomar.

Korta rapporter med exakta datum har ofta övergivits för långa, livfullt beskrivande textsjok. ”Våra ögon är röda (…) men våra tänder är vita av det hårda brödet”.

”Jag är ingen Renn eller Remarque”, konstaterar han vid tillfälle men visst kan han skriva.

Tunnelgrävande mot fienden. Minerade pennor, cigarettetuier, förbandslådor. Och döda tyska soldater. Hans upprördhet återkommer ständigt. Samtidigt kan han krasst konstatera att bolsjevikerna helt enkelt är bättre på den här sortens krigföring.

I augusti blir det 17 dagars permission i Tyskland.

I september hård kamp om industristaden Voronezj. Hans räknar påläst upp de industrier som tidigare varit aktiva där och beskriver vad staden förvandlats till.

Vintern kommer tids nog igen och de flyttas till Rossozj, där det redan finns italienska alptrupper. Just dessa är ’renhåriga’ men det visar sig snart att andra italienska officerare och soldater flyr i tusental. Ständiga reträtter av sönderfallande arméer ger en apokalyptisk stämning åt bokens avslutande sidor. Även breven hemifrån blir mer allvarstyngda. Allt handlar nu om överlevnad.

Efter oräkneliga infernaliska sekvenser som Roth ’kommer minnas livet’ ut tar så dagböckerna slut. Men inte förrän en sista vår kommit och Hans fått tillfälle att reflektera över vad de blivit, i skenet av en samling nyanlända, fortfarande sjungande och ståtligt marscherande soldater. I maj 1943 kommer de första Tiger-stridsvagnarna och Hans känner ny tillförsikt.

Ett helt år går mellan detta och brevet till hustrun 1944 om att han är saknad i strid. Kanske finns det fler dagböcker.