Författare: palaver

Metro 2035 (2015)

metro2035Dmitri Gluchovskijs trilogi om livet i Moskvas tunnelbana efter tredje världskriget präglas, utöver filosofiska grubblerier, av ständiga miljöbyten, överraskningar och kriser. Den avslutande, och längsta, delen är inget undantag men med den skillnaden att vi nu delvis återbesöker kända stationer. Det innebär dock inte att det blir förutsägbart. 

Artiom lever än. Han är tillbaka på VDNch, stationen varifrån han inledde sin odyssé i bok ett. Och hjälte som han är verkar han särbehandlas. Han har till och med en tjej. Men han är besatt av att ta sig ut. Upp till ytan. Han vägrar tro att det bara är i Moskva som människor överlevt och han är beredd att ta stora risker för att bevisa sin tes. Och kanske skapa en framtid ovan jord. Detta kommer bli bokens stora tema: lever de sina myrliv därnere för att det inte finns något annat? Eller har någon eller några dolt något för dem? 

Efter ännu ett misslyckat försök att få radiokontakt med någon därute återvänder han till beskedet att någon sökt honom. En gamling vid namn Homeros. Han letar fortfarande efter stoff och hjältar till sin bok. Men han har också något att berätta för Artiom. Det formas inte direkt någon vänskap mellan dem men de har något gemensamt och snart nog ger de sig av tillsammans. 

Stationen VDNch och dess filosofi hinner innan dess presenteras lite mer ingående den här gången. Hur de knappt 200 lyckas samexistera i sina militärtält, vars tunna väggar inte ger plats åt några hemligheter. Andra, ännu mindre glamorösa, stationer längs vägen som inte beskrivits förut presenteras nu också, däribland den outsägligt eländiga Mendelejevskaja. Gluchovskijs genuina försök att förstå och förklara en tillvaro i tunnelbanan, i dess olika skepnader, är en av böckernas många styrkor, med detaljer som hur vana vandrare lär sig att gå på syllarna utan att snubbla. Han förklarar eller påminner också om begrepp som ’Hansan’ och den patronbaserade ekonomin för nytillkomna eller glömska läsare. Gluchovskij sätter ingen ära i att vara dunkel. Det är inte lättuggat men visst vill han att läsaren ska hänga med. Vi får också veta mer om Orden, den som skapades för att skydda alla i metron, ibland med drastiska medel. 

Och det handlar fortfarande om Allt, i annan kostym. Ryktesspridningen och myterna, alla de olika sanningar som slåss om troende i en värld utan enkla informationsvägar. Hos Hansan oroar sig folket över den röda faran och undrar var deras skattepengar tar vägen. Fjärde riket mobiliserar med skrämselpropaganda om de ’degenererade’ men har också genomfört stora ’reformer’ och försöker bli mer rumsrena. När det pratas om ’de osynliga observeratörerna’ i Metro-2 anas rent teologiska funderingar. Tidigt i boken undrar någon om folk verkligen skulle lämna metron om det visade sig att jorden var beboelig däruppe. 

”Här finns ju allt.” 

Ibland drömsk/mardrömsk, ibland pendlande mellan imperfekt och presens är boken bitvis mer formmässigt experimentell än föregångarna. Men mestadels känner man igen sig. Och fortfarande målar Gluchovskij snillrikt slående bilder:

”Likt spöklika gengångare rusade satelliterna fram i sina omloppsbanor: ingen anropade dem, och en dag, vansinniga av ensamhet, störtade de mot jorden – de brann hellre upp i atmosfären än fortsatte existera.”

Det är lika snöpligt som extremt och dramatiskt. Ibland verkar ödet gripa in och styra händelsernas gång, och somliga människor väcker hopp, men vanligare är ironiska motgångar och möten med motbjudande, desperata eller bara uppgivna människor. 

När Teatern, en av få stationer där en annan sorts inställning till livet fortfarande är möjligt, hamnar i skärningspunkten för en konflikt spetsas spänningen till. Och när sanningen om Fjärde riket och deras satsning för att skapa livsrum presenteras  blir man mer chockad än de avtrubbande omgivningarna borde medge. Och samtidigt finns det plats för det mystiska, rentav lite skönhet. Scenen där en person uppe på ytan tillfälligt släpper allt, struntar i strålningen och njuter av regnet är fantastisk. 

Cirka halvvägs igenom är man redan känslomässigt utmattad, av alla grymheter och nära döden-upplevelser men också möten med människor varav Artiom försöker hjälpa en del och rentav blir vän med somliga. Han försöker sona det som han nästan inte berättat för någon och är plågsamt medveten om när han tvingas att se bort från en hemskhet, eller kanske råkar orsaka en tragedi. Men metron är full av tragedier och ett enda mål har han kvar: att hitta något däruppe. Något som ger hopp om ett riktigt liv. 

Ett möte är lika dramaturgiskt väntat som överraskande och ’omöjligt’. Hennes situation må vara deppig men bok två knyts här ihop med trean och mystikens dimma lättar på ett förlösande vis, i ett kapitel som helt består av dialog utan andra beskrivningar eller anvisningar. Med plats för teologiska funderingar. 

”Gud Fader förlåter ingen. Hela Gamla testamentet består ju bara av krig och specialinsatser. Men Jesus däremot, han förlät alla.”

Och:

”Bibeln är för dem som inte tror. För att övertyga dem.”

I likhet med exempelvis GRR Martin envisas Gluchovskij med att utsätta sina karaktärer för lidande och motgång långt efter att många hade tyckt att det ’räcker’. Lidande är en självklar del av deras värld, inte något som man tillfälligtvis genomgår för att danas som karaktär. Förutom de priviligierade, förstås. 

 

Det grovkorniga och det kloka ryms så bekvämt i samma mening hos Gluchovskij. En stalker har sedan länge förberett sig för att lämna ruinerna av Moskva på vinst och förlust. Men han kommer inte iväg.

”Varför sticker du inte?”

”Säg det … Kanske för att människan är ängslig och sorgsen. Tanken är lätt, men arslet är tungt.”

”Sant.”

Väldigt spännande blir det också, men ständigt med den där osäkerheten. Satsar Artiom åter allt på fel mål? Hemliga master leder till en serie twistar och stora avslöjanden. Men kan man kan lita på något av dem? Även, eller särskilt, när förklaringarna radas upp och på sitt sätt verkar rimliga så tvivlar man. För det är ju det som är så häftigt med Metro-världen. Allt kan vara sant eller osant. Det är väl det hela serien handlar om: att leta efter och förhålla sig till sanningen. Eller dölja eller välja bort den. 

Apropå rimliga, här finns platser som vid första ögonkastet kan tyckas mirakulösa men vars förklaring visar sig synnerligen trovärdig, rentav pragmatisk. Som en privatägd bunker som åter blivit Statligt Objekt. 

Flackande turer ovan och under jord. Mardrömslika kravaller där svältande mejas ner i hundratal. Febervandringar fyllda av människomöten och ordväxlingar med äkta Dostojevskij-känsla, följda av Orwellska insikter. När Artiom, allt sjukare, kastats ur askan i elden oräkneliga gånger, mellan fler människoskapade helveten än man vill minnas, är frågan om det slutligen ges lite äkta hopp? Eller åtminstone lite bra stoff till Homeros bok …

Jag avslöjar bara att Gluchovskij avslöjar mer i den här boken än i de två tidigare tillsammans, särskilt i en lång sekvens som starkt ekar vad många tänker om vår samtida verklighet här ovan jord. Och det sker förstås delvis på bekostnad av mystiken han tidigare byggt upp. Men han gör det så bra. 

Och till slut är det han som lika ovetande lånar ett begrepp från min bok. 

”Ni är ett folk av dagsländor.” 

Metro 2033, Metro 2034

Den här arkiverade reddit-tråden där Gluchovskij svarar på läsarfrågor är synnerligen intressant. 

I’m Dmitry Glukhovsky, the author of Metro 2033, base of the Metro video games. My new novel Metro 2035 has just come out. AMA!
byu/DmitryGlukhovsky inbooks

Metro 2034 (2009)

Uppföljaren till ambitiösa Metro 2033 – om resterna av mänskligheten i Moskvas tunnelbana – börjar på Sevastopolskaja, en utsatt station befolkad av tåliga typer. Redan innan Dmitrij Gluchovskij kallar stället för deras ’lilla Sparta’ har associationen kommit självmant. Boende på den sista befolkade stationen på sin linje, är de isolerade och i bokens början oroliga över bristen på livstecken från den senaste karavanen. Ett nytt hot verkar ha uppstått i en redan farlig värld. Ungefär så började ju ettan också. 

Här återfinns också Hunter, hårdingen från ettan, sargad och tystlåten och lika fruktad som respekterad i sitt nya hem. Det är han som samlar en trio för en expedition för att ta reda på vad som hänt. Den består av en ung man vid namn Ahmed och ’Homeros’, en äldre man förtjust i berättelser och myter, tillika den karaktär vi kommer närmast. Redan innan kriget var han förtrogen med tunnelbanans hemligheter, de militära komplex som okänt för allmänheten låg bredvid de tunnlar som de tilläts se under sitt pendlande. Nu samlar han på de ’nya mysterierna’ och är rentav hemligt tacksam för chansen att se mer. Hans strävan ger också tillfälle till kloka betraktelser om hur människor inte minns något om det inte ”erövrat deras fantasi”, det vill säga fått dem att engagera sig – som en gammal hjältemyt. 

”Siffror och fakta blåser bort … som om det skrivits med en pinne i sanden.” 

Apropå att minnas vad man hört och läst: mycket känns igen från första delen. Beskrivningen av olika livsstilar i ett torftigt mikrokosmos. De bildade referenserna. Farorna. De hårdföra typerna i en hård värld men med relaterbara drag och funderingar. Gluchovskij målar fortfarande starka och slående bilder. Homeros som kastar en sista blick på en lampa fylld av döende insekter innan han ger sig av in tunnelns beckmörker. Ögonblicksbilder från ”Domedagen” där vanliga vakter måste bli ”monster”. En station befolkad av ”likätare” och deras ansamlade skafferi. 

Om vissa (ganska många) stationer är obeboeliga och nästan opasserbara på grund av diverse väsen och monster är det ändå värre däruppe. Turerna som legendariska ’stalkers’ företar upp till ytan för att leta efter något användbart eller ätbart i en värld som tagits över av andra varelser beskrivs som:

”…snabba, nästan förlägna försök att plundra de egna husen”. 

Klipp till far och dotter i exil, kämpande genom en hopplös tillvaro. På två sidor väcks mer engagemang än i flera kapitels exposition från sämre författare. Jag imponeras ofta av hur mycket Gluchovskij lyckas inrymma i några få meningar. Visst kan han bli repetitiv ibland, men han skulle också kunna vara en utmärkt novellmakare. 

Ordförklaringarna och kartan i slutet är synnerligen hjälpsamma. Klokt beslut ändå att inte explicit hänvisa till dessa med fotnoter i texten. De finns där för den som är osäker på exakt vad som menas med prospekt eller papyrosser eller vem som är vem i grekisk mytologi och ryskt kulturkanon. Den ungefärliga betydelsen fattar man i regel ändå. Översättningen är, gissar jag, utmärkt. Den präglas i alla fall av ett rikt ordförråd och respekt för läsaren utan att kännas pretentiös. 

Att duon och trion ska möta varandra, om än decimerade, är förstås väntat. Men omständigheterna är precis som det mesta annat här mindre enkla än man tror. Vad är Hunters hemlighet? Bryr han sig om Homeros? Bryr han sig om flickan de räddar? Varför ljuger han och vad är hans plan och hemlighet?

Hastigt och skrämmande klarnar det stora mysteriet i form av en hittad dagbok men då är mer än hälften av boken kvar. Där skymtar bland annat Artiom, huvudpersonen ifrån första boken. I mötet med en charmig musiker tävlas det i berättelser om var det möjligen kan finnas mänskligt liv ovan jord. Och Homeros ser skälet till sin existens i just en berättelse han ska skriva. De han möter är karaktärer. Sasha, som flickan heter, känner istället ett band till den avvisande Hunter. 

Det är bland annat en betraktelse över minnet och skrivandet, med vissa metainslag av den finare sorten, och också i högre grad än föregångaren en hyllning till det Moskva som varit. Hade jag läst den här innan jag skrev Dagsländor hade jag nog kallat den en stor inspiration. Parallellerna är intressanta. Men Gluchovskijs projekt är större, inte bara i antal sidor, och skräck- och actionfaktorn betydligt högre. Här ryms vämjeliga skildringar av epidemi i trånga utrymmen tillsammans med betraktelser kring hur melankolin kanske är människans sant unika egenskap och gnista. 

Här finns också ständiga twistar och karaktärer med hemligheter. Det är väldigt underhållande, helt enkelt, trots de högtflygande ambitionerna. Och spänningen eskalerar mot slutet. 

Finalen i ettan var ironiskt förkrossande. Hur är slutet här? Man törs kanske i alla fall avslöja att det finns både tematiska likheter och stora skillnader. 

Metro 2033, Metro 2035

 

The Sandman: World’s End

Att det är Neil Gaiman som författat de ihopvävda berättelser som tillsammans utgör World’s End är inte svårt att se. Hur tätt det egentligen hänger ihop med de övriga Sandman-serierna låter jag vara osagt. Drömmarnas kung dyker upp ibland men det känns lite pliktskyldigt. Men han är ju också berättelsernas furste och här handlar det verkligen om berättelser.

I en ramhandling förlagd till ett märkligt värdshus berättar märkliga eller helt vanliga figurer historier för varandra för att fördriva en stormig natt. En del historier har historier i sig, och ibland kliver Gaiman ner en nivå till. Det är raffinerat, mysigt och tecknat i olika stilar. Och oftast är det den tankfulle och mänsklige Gaiman som berättar, inte den som nöjer sig med att vara fiffig. Även när det inte känns så överväldigande nytt kan han ofta göra mer av stoffet än många föregångare genom oväntade inslag och djärv ambition.

Minst intressant är den första, om man får säga det rakt ut. Den visuella stilen är intressant men berättelsen saknar punch. Nästa, om en alv på resa till en korrupt stad, är mysigare och det blir fortsatt bättre. En sjöfarares märkligaste minne, med en doft av salta vågor och kärlek till havet. En god, ung president i ett alternativt USA. En stad bebodd av de som tar hand om de döda, lika respektfull som morbitt påläst och detaljrik.

Längs vägen blir förstås ramhandlingen en allt viktigare berättelse i sin egen rätt. Var är de? Varför? Hur? Mot slutet invänder en av lyssnarna mot berättelserna och deras skeva genusbalans, men det blir inte bara en självironisk blinkning.

Det är svårt att inte gilla ett verk som är så präglat av kärlek till historieberättande. Finalen är stark och märklig och härligt dunkel och känslan som dröjer kvar är äkta vara.

(Och visst värmer det att läsa Stephen Kings förord och sedan Gaimans respektfulla tack till den förstnämnda.)

The Invisible Man: Diaries 1991–1997 (2014)

Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning. 

Bild.jpegDet finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.  

Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader  över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’. 

Några andra nedslag:

Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne. 

Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten. 

Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’. 

”This is Italy. In the end you give up.”

Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):

“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)

Att nå fram i media är inte alltid så lätt: 

“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)

Lite senare: 

”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”

Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik. 

”There’s more to all this than selling records.”

Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt. 

Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).

Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare. 

”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”

Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen. 

Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring. 

1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen. 

1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet. 

I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut. 

Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat. 

Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:

”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”

Labyrinten (2020)

Tänd en bra läslampa, annars kan det bli svårt att tyda bilderna av en grågrönmurrig värld ödelagd av ’svartkloten’. Nere i skyddsrummet, inrett i en avskalad retrolook, är det dock vitt, klart och ljust. Här väntar i bokens början Sigrid på sitt straff, oskyldig men ändå fylld av skuldkänslor. Tillsammans med sin bror har hon haft ansvar för ett problematiskt barn under ett uppdrag ovan jord. Något har gått väldigt fel. Vad har hänt?

labyrinten

Stämningen går mellan diskbänksrealistisk och kuslig. Vyerna går från askiga ödeland till frapperande alldagliga interiörer i den anläggning de åker till i tillbakablicken. Stolar mot en fondvägg, termosar. Ruiner och märkliga livsformer, eller bara former, reser sig i dunklet utanför. Deras terrängfordon är ofta den enda ljuspunkten i landskapet. 

Det passar förstås bra att Simon Ståhlenhags mest apokalyptiska upp-ur-skyddsrummet-bok utkom 2020. Det vilar något betydligt mer klaustrofobiskt och isolerat över denna än över moderna klassikerna Flodskörden och Ur varselklotet. Det är också en psykologisk rysare, där mörka minnen anas och stiger mot ytan. 

”Jag vet vad som finns i säckarna.”

Runt halvvägs förklaras deras relation till pojken, och själva katastrofen. Här möter 70-talets dystopiska filmer dagens flyktingströmmar och handfallenhet inför globala problem. ’Lösningen’ är senkommen och kan i en sönderfallande värld inte förverkligas utan våld. 

”För att rädda mänskligheten skulle vi vara tvungna att under en begränsad tid vara omänskliga.”

‘Murder will out’, skulden måste till slut betalas. Det är mörkt och hemskt, en berättelse där stark symbolik möter detaljrik realism. Och det är fantastiskt illustrerat, förstås.

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 1

För en hittills ganska sporadisk gäst i Neil Gaimans universum känns detta som en perfekt introduktion till hans hyllade serie. Inbunden samlingsutgåva med de första 16 numren, utgivna 1988-89, plus Sandman Midnight Theatre. Med undantag för den sistnämnda håller det en ganska konsekvent grafisk stil med en handfull återkommande illustratörer och kolorister. (World’s End, det enda jag tidigare läst, är betydligt mer visuellt varierad.)

Man bör väl egentligen ha koll på DC Universe för att riktigt uppskatta denna ambitiösa myt där figurer som John Constantine och Dr Destiny har viktiga roller. Men viktigast och skapad just för dessa serier är den gothige Dream, the Sandman själv, Morpheus, evig kung över drömmens och berättelsernas värld, som i berättelsens början snärjs av ett brittiskt ockult sällskap och hålls fången i mer än 70 år. I hans frånvaro sker märkliga ting. Väl fri måste han återfå sina ”verktyg”, vilket bland annat leder honom till självaste helvetet, där ett triumvirat visar sig ha makten. Men också till jordiska platser med både vanliga och ovanliga människomöten. Det är kolossalt ambitiöst men bara starten på en serie som kommer drista sig allt länge ut i myt och historia. 

Jag är inte helt övertygad av inledningen, måste jag säga. Den mörka humorn är inte alltid av mitt favoritmärke. Somligt känns sensationslystet, annat pretentiöst. Men när den träffar rätt är serien väldigt effektfull. Och det finns väldigt mycket berättarambition här, detaljer och stämningar, både fina och hemska. Ständiga citat från sånger varvas med Shakespeare, ordagrant eller fiffiga varianter som ”beware the ideas of March”. Bildningsskryt eller berikande? Det varierar. 

Det är, kan inte nog understrykas, inte en serie för barn. Ofta är det ren skräck med väldigt vuxna inslag. 

För mig hittar berättelsen verkligen fotfästet i och med kapitlet om servitrisen Bette med författardrömmar. Som fortsätter med en minst sagt händelserik period av väntan på hennes fik, där den galne och grymme Dr Destiny använder den nyligen återfunna kraft han en gång stal från Dream. Riktigt obehagligt blir det, och det är bara början på den apokalyps han drar igång, ’för att han kan’. 

”I think I’ll dismember the world and then I’ll dance in the wreckage.”

Dream själv kan också vara oförsonlig och hämndlysten (nyss frisläppt använder han en stor del av sina krafter åt att försätta sin forna fångvaktare i en infernalisk drömloop), men är i grunden avsevärt mer … mänsklig. Och karaktären växer, visar barmhärtighet, tar ansvar.

Hans syster Death presenteras under ganska sympatiska former i ett nummer som pedagogiskt nog sammanfattar hela handlingen dittills. Vad ska Dream göra när han uppnått sina viktigaste mål? Death vet sin roll, och framställs på ett ganska fint och trösterikt sätt. Men obönhörlig. 

Efter detta känns formen ännu friare. Formatet blir en värld där Gaiman kan berätta i stort sett vad som helst. Som en afrikansk myt om en förlorad stad och kvinnan som älskade drömkungen, eller ett avsnitt som börjar på medeltiden och tar sekellånga kliv framåt. Fler ändlösa syskon presenteras, som Desire och Despair. Mitt i ett avsnitt med en morbid samlarmässa berättas en hemsk version av Rödluvan. Fyra drömmar som rymt under Dreams fångenskap måste hittas innan de ställer till ännu mer skada. En flicka som är en ’vortex’ får veta något märkligt och försöker finna sin bror, som i sin tur är fast i en hemsk situation och tar sin tillflykt till drömmarnas värld. Det är ännu märkligare än det låter. Och ett nummer går vid ett tillfälle över till liggande format för att skilja mellan dröm och verklighet, mitt i en berättelse som återknyter till anekdotiska karaktärer i första numret. 

Gaimans fascination för eviga (eller mångtusenåriga) straff hör inte till mina favoritinslag. Det gör däremot berättelsen om mannen som bestämmer sig för att inte dö och har turen att träffa rätt … person. Elegant, underhållande, sympatiskt och snyggt ihopknutet. Även mördarmässan visar på ambitioner bortom att frossa i onda gärningar och hårda straff.

En viktig skillnad mot den något äldre Watchmen är att Moores mästerverk står helt på egna ben och tålmodigt och raffinerat bygger sin egen myt. The Sandman är också modigt ambitiös och klipskt uppbyggd, men utan koll på DC:s mer obskyra karaktärer känner man sig ibland lite vilsen. Eller? Man kunde argumentera för att DC-karaktärerna mest är att betrakta som bonusar och att man inte måste ha koll på dem. Och Arkham Asylum, en återkommande plats, känner till och med jag till. 

Hur som helst, väl engagerad läste jag ut denna samlingsvolym på några dagar och förstår nu Gaiman-kulten betydligt bättre. Kommer jag fortsätta läsa när nästa samlingsvolym kommer? Och kommer jag läsa om den första, och då på ett annat sätt uppskatta mycket som vid första läsningen kändes lika lösryckt och slumpmässigt som fascinerande? Ja, jag tror faktiskt det.

Extramaterial

Sandman Midnight Theatre är ett fristående nummer i en annan visuell stil som utspelar sig strax före andra världskriget och involverar karaktärer från den alla första delen, under Sandmans fångenskap. Det är till slut både spännande och intressant trots ett överdåd av karaktärer som man inte nödvändigtvis känner till innan.
Allra sist kan man läsa Gaimans egna tankar och presentationer av den serie han vill göra, nedskrivna innan ens en tecknare är vald. Här klarnar väldigt många saker som åtminstone jag endast dunkelt uppfattade vid läsningen, samtidigt som man inser hur väldigt nära han följde sin grundplan när böckerna faktiskt gjordes.

Wounds of Honour (2009)

Del ett i en serie av nio böcker av den historiskt och krigiskt intresserade och beläste britten Anthony Riches. 

Prologen, där en stamledare norr om Hadrianska muren ca 180 e.k. gör ett avtal med en romare under hot om död, är nästan parodiskt typisk för genren. Tonfallet, miljöbeskrivningarna i förbifarten, allt är så representativt för historisk drama-action att jag blir lite trött nästan från start. Men en liten stridsscen direkt efter prologen levererar tillräckligt mycket spänning och karaktärspresentation på några få sidor för att ändå inspirera till fortsatt läsning/lyssning. Vi kastas in i en övertygande och direkt engagerande konfrontation mellan ’barbarer’ och romare. En skärmytsling, men där somliga soldater får sin första smak av riktig strid. Det är väldigt välskrivet. Och i ljudboken stabilt inläst av Saul Reichlin som kan förmedla en officers morrande såväl som en integrerande patriciers lömska tonfall på ett övertygande sätt. 

Den överlevande skaran inkluderar en nykomling i Britannien. Marcus Aquila är en ung, handlingskraftig och högboren romare som ska göra sin militärtjänst i denna kalla, brutala provins. Veteranen Rufius guidar honom och läsaren in i de lokala sedvänjorna. Men knappt har Marcus anlänt till lägret förrän han anklagas för förräderi. Eller snarare sin fars ’förräderi’ hemma i huvudstaden, där den ökände Commodus sitter på tronen. Det går undan när han med ett par nya vänners hjälp hastigt och inte så lustigt befinner sig på flykt och dessutom får veta att han är den siste av sin ätt. Han måste nu bli någon helt annan för att kunna överleva och uppfylla sin fars sista önskan. Med nya namnen Tribulus Corvus, efter ett vapen och det latinska ordet för kråka, ger han sig av i sällskap med den barske men överraskande välutbildade ’vilden’ Dubnus, som på kort tid måste göra en riktig hårding av honom, inte bara en som vet hur man svingar ett svärd. 

När han söker tjänst som centurion på annan plats vid muren är det inte så lite Jon Snow över situationen. Tvivlet från veteranerna, stoltheten som ska sväljas tills tålamodet tryter och hotet om vildar på andra sidan muren som bara behöver enas för att utgöra ett formidabelt hot. Givetvis vinner han både läsarens och de överordnades repekt, och får lyckligtvis fortsatt sällskap av de två erfarna men sinsemellan väldigt olika män som hållit honom vid liv dittills. Och givetvis är den centuria han tilldelas den minst disciplinerade i kohorten. Men hans tro på sitt eget omdöme och tendens att ge de mannar som missköter sig en andra chans skapar lojalitet och ger hopp om ändring. 

Det känns klassiskt. Ordval och formuleringar är trygga och beprövade, med ett frikostigt bruk av grova svordomar och skällsord. Klyschigt eller härligt gammaldags, jag väljer det sistnämnda. Jag gillar karaktärerna han skapar, de välskrivna stridsscenerna med sina konkreta strategier och detaljer och de lika väl skildrade miljöerna. Och själva historien engagerar. Påfallande grymma tortyrscener dämpar känslan av att Riches ibland ”skönmålar” sitt ämne, samtidigt som författaren fortsätter att måna om sin huvudpersons mänskliga sidor. Det krassa beslutet kring en hjord med oxar som kunnat förse fienden med mat blir en stark scen. Och just när man dragit slutsatsen att boken bara kommer handla om män gör en romersk adelsdam entré i handlingen, gift men illa behandlad av maken. Den delen av historien slår det knappast gnistor om, kan dock tilläggas. En intrigerande romare i hög position skruvar till historien inför en stor drabbning med de vildar som samlats under en skicklig ledare. Resultatet är synnerligen dramatiskt. Hur ska det gå? 

En spännande bok fylld med kärva, sardoniska män och troligen korrekta detaljer för den historiskt intresserade, vad gäller både krigiskt värv och dåtida sedvänjor. Fokuset på vad man kunde kalla ”stridandets psykologi” är lika intressant som lättbegripligt. Riches och hans officerare pratar lika gärna om hur man övervinner både rädsla och överdriven ”battle rage” som om vapen, strategi och blodig strid. Men blodigt blir det …

Periodiska systemet (1975)

Primo Levi, Förintelseöverlevare och kemist, berättar om förfäder, kamrater och egna erfarenheter och inte minst om sin livslånga kärlek till kemin i kapitel med namn efter grundämnen. 

Det är en bok full av anspråkslöst minnesvärda karaktärer, ofta beskrivna med lika mycket respekt som sinne för detaljer. Som observatör av människor är Levi mestadels lika uppmärksam och nyfiken som i sin roll som kemist. Där stoffet tillåter uppvisar han också en lågmält underfundig humor, ofta på sin egen bekostnad. 

Det första kapitlet, ”Argon”, utgör dock nästan något av ett test. I presentationen av sina förfäder i Piemonte uppvisar han stilistisk skärpa och insikt (att döma av den eleganta översättningen signerad Ingrid Börge) men bombarderar också läsaren med namn och språkliga detaljer, till synes med engagerade lingvister som tilltänkt målgrupp. Snart nog kapitulerar man inför stormen av anekdoter och fraser och finner sig tillrätta. Eller ger upp, vilket jag inte rekommenderar. Bland karaktärerna minns man hans farmor som gick från hjärtekrosserska till gammal lomhörd proto-hoarder med ett ben i judendomen och ett i kristendomen, och hans far, ingenjören med en skuldtyngd förkärlek för skinka. 

Sedan blir det mer personligt, en kärnfull  självbiografi med ett stort inslag av kemi. Kapitlet ”Väte” presenterar den kloke ungdomsvännen Enrico, som hade ”uppnåeliga drömmar” och ”tålmodigt studerade saker som inte intresserade honom”. Det är menat som hyllning och respekten smittar av sig. Men det handlar också om deras tafatta första försök att leka kemister. I ”Zink” (en ’tråkig metall’) möter vi den svåre professor P. som på sitt eget vis inviger författaren och de andra eleverna i Allmän och oorganisk kemi. 

”P. var en gammal skeptiker och ironiker, fiende till all retorik (och av den anledningen, men bara av den, också antifascist), intelligent, egensinnig och kvick på sitt speciella dystra sätt.”

Assistenten Caselli ger ingång till intressanta iakttagelser om dem som ”representerar Auktoriteten utan att själv äga den”. Och slutligen Rita, den sorgset självsäkra flicka som fångar hans intresse. Den kommande stormen anas i tidens tankar om ”rasrenhet” men för Primo själv är hans judendom ingen större sak. 

”En jude är en som inte klär någon gran till jul, som inte borde äta salami men ändå gör det.”

Krigets skugga tornar upp sig när han i sin skyddade tillvaro på Institutet tar sig an ämnen med högre dignitet, såsom ”Järn”. Raslagar införs och även om hans kamrater inte beter sig illa mot honom känner han en distans, och svarar med att dra sig undan (”ett urgammalt beteendemönster”). I kemin finns de verifierbara sanningarna, ett motgift mot fascismens dogma som ska tros på utan bevis. Kamraten Sandro är som järn, på ett bra sätt. Han måste ta ut sig, känna hunger och snöstormar och tar med Levi på bergsklättring. Sandro försätter honom i besvärliga, ibland farliga, situationer som han i efterhand räknar bland sitt livs höjdpunkter. Men: 

”Han tillhörde inte den sortens människor vilka (som jag) gör någonting för att kunna berätta det: han gillade inte stora ord, inte ord över huvud taget.”

I kapitlet ”Kalium” lockar fysiken, heterodynen och Westphalska vågen, alltmedan han försöker njuta av sin ungdom trots nyheterna från det ockuperade Europa, där England ”halsstarrigt” vägrar erkänna sig besegrat. Över heterodynen hör han ibland uppsnappade fragment av radiosändningar från kriget, morseknatter och kodade budskap. Det handlar för övrigt verkligen, rent konkret, om kemi (och fysik), om de verktyg kemisten använder och om ämnens egenheter – om någon till äventyrs skulle tro att elementen bara blir en luddig metafor. Vigreaukolonner och bensen, hur man destillerar över natrium. Eller kalium, vilket ämnenas likhet till trots kan ha drastiskt annorlunda konsekvenser. 

”Om det är sant att det inte finns större smärta än den att i sorgens dagar minnas en förgången lycka är det lika sant att det är en källa till djup tillfredsställelse att i lugn och ro vid skrivbordet återupptäcka gammal ängslan.”

Väl färdigutbildad, men judisk, har Levi svårt att finna jobb när en främling knackar på i november 1941 med ett mystiskt erbjudande om jobb i en gruva vars utformning för tankarna till Dante men där kollegorna är helt ok. Hans ingående beskrivna försök att hitta ett bättre sätt att utvinna nickel är riktigt smittande. Under den här tiden skriver han också ett par berättelser som faktiskt dyker upp i sin helhet i nästföljande kapitel; den första ett slags verklighetsflykt där realistisk fantasy möter geologi och kemi, den andra (och bättre) om ett gift par på en enslig ö dit främlingar sällan kommer. Båda är väldigt rakt och redovisande skrivna, som skoluppsatser med viss verkshöjd. 

I ”Fosfor” får han oväntat och lukrativt jobb med att försöka framställa medicin mot diabetes. Ännu kan en jude i Italien hitta en uppgift och leva ett ganska normalt liv även om chefen, ’kommendören’, har sina egenheter.  Kvinnliga kollegan och före detta studiekamraten Giulia inviger honom i alla hemligheter och lösningen på problemet med att det är svårt att arbeta där: arbeta inte alls. Givetvis inte ett råd som Levi tar till sig. Mellan honom och Giulia finns känslor som aldrig har en chans att bli mer. Och utifrån chefens ”dimmiga” teorier ska han uträtta stordåd. 

”Vid den tiden var jag så ung att jag ännu trodde att det var möjligt att få en överordnad att tänka om; därför gjorde jag ett par tre invändningar men såg genast hur Kommendören hårdnade som en kopparplåt under hammarens slag.”

Hösten 1942 förstår han och hans vänner i Milano ännu inte vad som är på väg. De hör rykten, som de tar med en nypa salt. Men saker börjar röra på sig och deras ironiska distans kan inte bibehållas i evighet. De skolas i kritiskt tänkande och uppror medan de allierade närmar sig och landet ställs under en naziststyrd marionettregering. 1943 är Primo en ”bortkommen partisan” som hamnar i fångenskap hos fanatiska landsmän innan han hunnit uträtta så mycket. Tonen när Levi beskriver fångenskap, förhör och livsfara är på något sätt lika klarsynt och saklig som när han tidigare beskriver kollegor och lärare. Men skillnaden är också stor. 

”De där dagarna, då jag ganska tappert väntade på döden, sjöd jag av lust till allt, till alla tänkbara mänskliga erfarenheter, och svor över mitt tidigare liv som jag tyckte att jag hade utnyttjat dåligt …”

De större skeendena och dess huvudpersoner räknar han dock med att läsaren känner till eller kan ta reda på. Här flyger namn förbi som även en WWII-intresserad kan behöva slå upp. 

Koncentrationslägret har han berättat om i andra sammanhang, konstaterar han och nöjer sig därför med erbjuda ett kemiskt intressant nedslag i kapitlet ”Cerium”, där ett anspråkslöst grundämne kan stjälas och säljas för att överleva så många dagar som krävs. Här korsar också boken tillfälligt Eli Wiesels Natten. 

Efter kriget får han plats på en färgfabrik där han först inte har något att göra och istället börjar skriva på en bok. Men tids nog får han ett kemiskt mysterium att sätta tänderna i. Samtidigt finner han också, äntligen, kärleken och en väg tillbaka till livet igen. Men det stora temat, i form av en underhållande kemidetektivhistoria, är hur människor kan fortsätta med att följa ett recept till punkt och pricka långt efter att vissa ingredienser är nödvändiga. 

Fler noveller följer, utan vidare inramning eller förklaring. Bagateller, kan tyckas. Eller inte.

”Våghalsigt” öppnar han och en vän ett laboratorium där ämnen analyseras mot betalning, oftast på uppdrag av handelsmän. Bland annat en lugn gammal skomakare med en påse socker spetsat med arsenik och en obehaglig läppstiftfabrikör som kysser sina kvinnliga anställda åtta gånger om dagen för att testa produkten. Apropå att utvinna ämnen på mindre aptitliga vis, som ur höns- eller pytonormslort, konstaterar han: 

”Materia är materia; den är varken ädel eller usel, Den är gränslöst föränderlig och det spelar ingen roll varifrån den närmast kommer.”

Och alla inkomster behövs för ”den modfällde författaren till en bok som jag själv tyckte var bra men som ingen läste.”

Tenn är en ”snäll metall” lär man av ett sent och nästan burleskt kapitel där de förvandlar kollegan Emilias föräldrahem till ett labb fyllt av ångorna från saltsyra. En ganska eländig man påstår sig ha fått en tacka uran från ett par tyska flygare. En före detta studiekamrat berättar om mysteriet med problematiska röntgenfilmer på en klassåterträff.  

Och just som man tror att han tänker gå in i mål utan att återigen nämna det ohyggliga så kommer ett kapitel, ”Vanadium”, där en tysk med ett bekant namn och bekanta felstavningar som han kommer i kontakt med i arbetet på en färgfabrik väcker just minnen från den där tiden. En man som då visat en gnutta medmänsklighet och därför inte var ”ideal” att konfrontera. Som faktiskt svarar på Levis brev och har läst hans bok (Är detta en människa?). Och som kanske vill ha något slags absolution. Genom att vara svårdefinierad, ”enögd”, varken hjälte eller ond, (och av andra skäl) blir denne man en minnesvärd ingång till reflektioner om ansvar och skuld. 

Sista kapitlet heter ”Kol”; grundämnet som ’säger allt till alla’. Här blir en ensam kolatom föremål för ett slags berättelse där vi bland annat får veta varför detta ämne är så viktigt för liv. Här möter genuina aha-upplevelser vissa mer svårligen använda insikter, som hur tunt lagret skulle bli om hela mänskligheten (ca 1970) breddes ut över jordens alla landområden. Det är på många sätt ett passande bokstöd tillsammans med det första kapitlet, så rikt på formuleringskonst och information att det kan vara svårt att ta till sig. Omläsning? Ja, det får det nog bli någon gång. 

Som självbiografi är Periodiska systemet märklig och fragmentarisk, som kemisk avhandling är den ofullständig. Levi själv kallar den en ”mikrohistoria”. Ingen av termerna känns tillräcklig för en bok som egentligen är större än någon av dem. 

The Iron King (1955)

Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år. 

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter. 

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade. 

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger. 

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt. 

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad. 

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning. 

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar. 

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande. 

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser: 

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan. 

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin. 

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till. 

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår. 

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende. 

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit. 

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut. 

Metro 2033: den sista tillflykten (2005)

Exakt vad som hänt pratas det inte så mycket om men världen är trasig. Människan har slutligt krigat sönder den och lagt spelplanen för en äkta, klassisk postapokalyps, där de överlevande byggt sina torftiga, hårda liv i Moskvas tunnelbana, där ljuset är dunkelt och patroner den främsta valutan. 

Stationerna är som städer, större eller mindre. De kan alliera sig med eller strida mot varandra, och anta olika ideologier. Forna metroarbetare som vet hur man hittar i tunnlarna behandlas som helgon. I en trolig vink till Tarkovskij kallas våghalsiga upptäckare för ”stalkers”. Ovan jord är det dödlig strålning och andra hot som gäller. Och hoten kan även komma från djupen; missformade varelser som ”skulle ha drivit Darwin till förtvivlan”, antingen muterade eller dittills dolda. Lägg till detta ”odöda” och andra läskigheter och rent mystiska, kusliga inslag; här har det inte snålats med de apokalyptiska elementen. Ändå känns det ganska dämpat och, under omständigheterna, realistiskt.

20-årige Artiom, som föddes i en normal värld, förlorade sin mor vid fem års ålder vid en stor råttinvasion. Nu bor han på station VDNCh, längst ut på sin linje, närmast Botaniska trädgården. Det torra namnet förklaras först mot slutet och visar sig handla om en storslagen utställning på 1950-talet. Detta är inte det enda stationsnamn man kommer behöva lägga på minnet. Till skillnad från hos landsmannen Dostojevskij är det stationer snarare än personnamn som utmanar läsarminnet. 

I berättelsens början är människans nya öde väl etablerat. Man har vant sig. Men ett nytt hot riskerar att för alltid göra slut på den station där Artiom bor, och kanske resten också. Mystiska och skrämmande varelser som kallas ”de svarta” väcker fasa utan att egentligen attackera. Artioms styvfar har rentav resignerat efter alla år av morsk tapperhet, men en gammal bekant till honom, ”Hunter”, vägrar ge upp. Hunter ger Artiom ett viktigt, hemligt uppdrag som blir startskottet för en resa genom tunnlarna. Mot Polis, den sista ”staden”, där konst och kultur fortfarande bevaras och beundras. 

Dmitrij Gluchovskij har skapat en detaljrik och hård värld men med relativt mänskliga invånare sett till omständigheterna. Det är kreativt men någorlunda trovärdigt, från grisfarmande och svampodling till maktfaktorer som ”Hansan” och ”Röda linjen”, som efter en lång konflikt drabbats av krigströtthet. Egentligen är det lite väl mycket exposition i form av författarföredrag, men det är uppslukande och betydligt mer litterärt och stämningsfullt än exempelvis Lars Wilderängs torra faktabombardemang. Gluchovskij nöjer sig inte bara med att prata om hur man överlever utan kan också låta sina karaktärer fundera över varför man ens ska försöka. Hur musiken vid en marknad längs vägen skiljer sig från de melankoliska balladerna Artiom hittills hört. Och ibland kan det bli både poetiskt och filosofiskt. Till exempel när Artiom närmar sig upptäckter om deras underjordiska tillvaro som kan liknas vid en mystikers insikt. 

”Orkanen i hans huvud hade lagt sig lika plötsligt som den uppstått och lämnat tomt och utmattat förnuft efter sig.”

Vid mötet med en mystisk man vid namn Khan i början av uppdraget uppstår något som liknar klassisk fantasy där ”besjälade” och mer allmänt praktiska föremål byter ägare inför den kommande resan. Här presenteras också den ganska kusliga tesen att själarna efter de som dött efter katastrofen blivit kvar i tunnelbanesystemet eftersom de inte kan reinkarneras.  

Hastiga uppbrott, ändrade planer och nya människomöten målar bit för bit upp bilden av Metron som människans ”sista tillflykt”, som undertiteln säger. Ställen där folk lever roligare liv men styrs av gangsters ligger granne med ”Fjärde riket”. En hårsmån från att bli avrättad av fascister blir Artiom sedan inblandad i politiska diskussioner med kommunistiska rebeller mot Röda Linjens stalinistiska styre. Ett misslyckat råttrace leder till smutsig tjänstgöring men raskt är han sedan hos en grupp Jehovas vittnen för att lite senare diskutera tro och öde med ett par halvcyniska men belästa främlingar. Sällan har ordet mikrokosmos känts så passande, med stationer istället för planeter som ljusglimtar och fasta punkter i en mörk, skrämmande rymd. Vissa har särskilt kusliga historier och mysterier, som den olycksaliga stationen Park Pobedy – där myten om Stora masken och livets uppkomst svårförglömligt presenteras. Det är ömsom händelserikt och ömsom oursäktande filosofiskt, ömsom väldigt allvarligt, ömsom nästan muntert. 

Att alla bekantskaper och rentav vänskaper är så kortvariga har dock en annan effekt på berättelsen: en viss distans. Här finns ingen följeslagare som han verkligen bryr sig om, bara potentiella hjälpare eller hinder på hans resa. Tids nog får Artiom en lite mer långlivad följeslagare, och det skönjs till och med en möjlig – om än drastisk – lösning på ett av tunnelbanans nyare och värsta problem. Men mot slutet erbjuds också en egenskapad religion och en lärjunges grymma förlust av tron i ännu ett inslag av pratsam djupsinnighet värdigt den ryska traditionen. För att lite senare kontrasteras med en mer igenkännlig livssyn: 

”Det finns bara en mening med livet, grabben: att skaffa barn och uppfostra dem. Och sedan får de också plågas av frågan och besvara den så gott de kan.”

Ambitiöst? Jo …

Inslaget Öde och att vara Utvald blir allt tydligare under färden, och diskuteras nästan på metavis, dock utan att omintetgöra stämningen. En mytisk Bok presenteras. Berättelsen om ’demonerna i Kreml’ och Sovjetunionens hemliga historik fascinerar. När Artiom till slut får se världen ovanför erbjuds fler tillfällen till dystert bildmåleri. Men inget slår scenerierna i Kreml och en allsång man sent ska glömma. 

Och då har jag inte ens nämnt skriften på väggarna till växlingskontoret. Eller vandringen uppför tv-tornet där hela den tidigare färden sammanfattas i all sin skönhet och fulhet. 

Eller slutet. Jag har inte nämnt slutet, och tänker inte orda mer om det här. Men nog sätter det sig på minnet …

FOTNOT

Boken har också blivit spel, även detta detaljrikt och stämningsfullt. Intressant nog inleds ”Metro: Last light” med en version av en scen ur boken där man gjort en drastisk ändring av skuldbördan. 

 

Metro 2034, Metro 2035