Författare: palaver

The Iron King (1955)

Det känns från start helt logiskt att George R R Martin nämner denna franska romansvit som en stor inspirationskälla. I sin skildring av kung Filip den skönes hov och tid visar franske Maurice Druon raskt upp liknande intressen och en frispråkig önskan att blottlägga hela spelet bakom de propra kulisserna. (Den två decennier äldre ”Jag, Claudius” kan säkerligen å sin sida ha varit en inspiration för Druon).

Knappt har Filips dotter Isabella, tillika Englands unga drottning, presenterats förrän hennes gigantiske kusin Robert dundrar in med skvaller om hennes bröders äktenskap. Alla har hemligheter och det frommaste tal kan dölja det syndigaste hjärta. Kusinernas samtal och planer denna marsdag 1314 ska, spoilar den allvetande berättaren, leda till ett 100-årigt krig. Just denna bok, först ut i en svit huvudsakligen utgiven under sent 50-tal, fokuserar dock på ett enda, händelserikt år. 

Härnäst möter vi tempelriddarnas fängslade och åldrade ledare Jacques de Molay. Filip har beslutat att krossa inte bara överhuvudet, utan hela den alltför mäktiga orden. Här möter vi ett annat huvudintresse hos Martin: människors grymma dåd gentemot konkurrenter, allt i medeltida version. Alltså tortyr. Historien om hur tempelriddarna i chockerande fart gick från maktfaktor till värnlösa är välkänd men här berättas den livfullt genom deras egna ögon på väg mot den sista domen. Druons sympatier, eller åtminstone empati, är helt klart hos de åldrade ledarna som leds genom en folkmassa som triggas av skrik efter blod av noggrant utplacerade agenter. 

Kapitel tre målar ett sånt där livfullt porträtt av en myllrande medeltida stad som genren närmast kräver, när kungen själv går bland Parisborna och utan synbart minspel hör deras tankar och åsikter om den kommande domen. Kungen är en man som bokstavligen aldrig blinkar och använder denna egenskap för att göra folk oroade. 

”He wanted to be loved and feared at the same time and it was asking too much.”

Till genren hör förstås också det allvetande hoppandet mellan personer, inklusive deras innersta tankar. Druon ser också noga till att läsaren hänger med. Med alla personer som presenteras kan han vara riktigt pedagogisk, och påpeka även det nästan självklara. ’Kom ihåg, det var Robert som köpte armbandet …’ Han räknar inte med att läsaren kan läsa mellan raderna utan påpekar gärna att en uppenbar lögnare ljuger. 

”The small council” känns som en annan uppenbar inspireration till många scener i GoT. Här försiggår politiska diskussioner mellan kungens närmaste som visar att redan på den här tiden fanns det alternativa synsätt än kunglig allsmakt. 

Men vem ska man engagera sig i efter att den mest respektingivande karaktären bränts på bål redan inom några kapitel? De svekfulla prinsessorna med sina fåfänga älskare? Den intrigerande jätten Robert som lurar dem i en utstuderad fälla? Den iskalle kungen eller hans nästan lika kalla dotter? Den girige italienske bankiren som samlar på hemligheter likväl som ränta?

Kanske bankirens brorson Guccio, som skickas på uppdrag till England? Efter en smått förödmjukande upplevelse vid hovet där drabbas han av revanschlusta som knappast bådar gott om man hoppas på en hederlig hjälte att heja på. Men mötet med en adelsfamilj i ekonomisk knipa, men med en vacker dotter, ger honom en chans att istället vara hjälte. Men det är visst änkan som verkar mest intresserad. 

De otrogna prinsessorna och konsekvenserna av deras dumdristiga affärer utgör ett stort inslag i boken. Konfrontationen mellan kungen och hans dotter och de svekfulla svärdöttrarna är en kraftfullt berättad scen, med en tung uppföljning. 

Till skillnad från Martin har Druon ingen större fäbless för twistar. Ofta händer precis det som aviserats i lägen där Martin hade passat på att ställa allt på ända. En döende mans förbannelse kan besannas helt enligt önskemål. Fast ibland på synnerligen mänskliga vägar. 

Men förkärleken för detaljerade och livfulla miljöbeskrivningar är densamma, med samma känsla av att det är en korrekt bild av medeltiden man får. Likaså grymheterna. Här lyser dock författarens medkänsla igenom, bland annat i reflektioner över vad offren för tidens straffmedel tvingas utstå. Och invänta. Porträttet av kungens trogne rådgivare Guillaume de Nogaret är sant skrämmande, en man driven av principer och ambitioner som gör honom omänsklig. En föregångare till Stalins Berija och andra av historiens gråblodiga eminenser. De svekfulla bröderna d’Aunays öde blir genom hans iskalla blick desto mer skrämmande. 

Men här kan alla vara grymma. Hämnd och förgiftade ljus ger plats åt mörkt fyndiga iakttagelser: 

”The poisoned candle … was like the winning price in a lottery.”

Och en måhända poetisk rättvisa kan ändå väcka ömkan. 

“Before the bar of agony, the lawyer was making a last pleading.”

Att kontrastera dödskampen och våndan med hur staden Paris vaknar en vacker vårmorgon är effektfullt. Men det kan man också säga om kungens konfrontation med hur andra ser honom i form av sparade vittnesmål och korrespondens. En scen varifrån bokens titel kommer och som mynnar ut i en kanske lite väl informationsspäckad men onekligen intressant sammanfattning av hans stordåd och illdåd. Som att låta döda ett stort antal judar för att få in pengar till stadskassan. Men visst enade han Frankrike. Och avstod från korståg. Och …

Ingen är helt ond eller god, helt enkelt. Och visst har vi ännu en sak där att känna igen från Martin. 

En viktig skillnad är förstås att Druon berättar om verklig historia, med påstådd insikt in i deras innersta tankar. I vissa fall kan det nog klassas som senkommen ärekränkning, men det hör ju genren till. 

Planerna mot de knappast värnlösa lombarderna (en samling bankirer som inkluderar Guccios farbror), för att finansiera ett krig mot Flandern, inleder slutet av boken. Det blir en påminnelse om villkoren även för de framgångsrika i en tid där de med högre makt kan ta ifrån en allt när det passar. Om man inte har ett avskräckande motmedel. I bokens pedagogiska anda övergår tyvärr en snygg och diskret utpressningskonversation i övertydlighet, så att ingen ska missa vad som pågår. 

En inledd romans och en livfull jaktscen med ett fint möte mellan kung och tacksam medborgare ingår också i bokens slutscener. Men det gör också en lång dödsscen av vikt inte bara för de döende. 

Inläst av den i genren hemtame Peter Joyce är detta en väldigt bekant sorts upplevelse: mysig men mörk, bildande och intressant, och med inslag av psykologisk insikt leverade i ett något föreläsande tonfall – men utan den kreativa gnista och konstnärlighet som den allra bästa litteraturen kan erbjuda. Helt klart något för vänner av Ken Folletts katedral-svit. 

Och även något att läsa i väntan på den eventuella fortsättningen på Ice and Fire? Jo, på sitt sätt, absolut. 

Metro 2033: den sista tillflykten (2005)

Exakt vad som hänt pratas det inte så mycket om men världen är trasig. Människan har slutligt krigat sönder den och lagt spelplanen för en äkta, klassisk postapokalyps, där de överlevande byggt sina torftiga, hårda liv i Moskvas tunnelbana, där ljuset är dunkelt och patroner den främsta valutan. 

Stationerna är som städer, större eller mindre. De kan alliera sig med eller strida mot varandra, och anta olika ideologier. Forna metroarbetare som vet hur man hittar i tunnlarna behandlas som helgon. I en trolig vink till Tarkovskij kallas våghalsiga upptäckare för ”stalkers”. Ovan jord är det dödlig strålning och andra hot som gäller. Och hoten kan även komma från djupen; missformade varelser som ”skulle ha drivit Darwin till förtvivlan”, antingen muterade eller dittills dolda. Lägg till detta ”odöda” och andra läskigheter och rent mystiska, kusliga inslag; här har det inte snålats med de apokalyptiska elementen. Ändå känns det ganska dämpat och, under omständigheterna, realistiskt.

20-årige Artiom, som föddes i en normal värld, förlorade sin mor vid fem års ålder vid en stor råttinvasion. Nu bor han på station VDNCh, längst ut på sin linje, närmast Botaniska trädgården. Det torra namnet förklaras först mot slutet och visar sig handla om en storslagen utställning på 1950-talet. Detta är inte det enda stationsnamn man kommer behöva lägga på minnet. Till skillnad från hos landsmannen Dostojevskij är det stationer snarare än personnamn som utmanar läsarminnet. 

I berättelsens början är människans nya öde väl etablerat. Man har vant sig. Men ett nytt hot riskerar att för alltid göra slut på den station där Artiom bor, och kanske resten också. Mystiska och skrämmande varelser som kallas ”de svarta” väcker fasa utan att egentligen attackera. Artioms styvfar har rentav resignerat efter alla år av morsk tapperhet, men en gammal bekant till honom, ”Hunter”, vägrar ge upp. Hunter ger Artiom ett viktigt, hemligt uppdrag som blir startskottet för en resa genom tunnlarna. Mot Polis, den sista ”staden”, där konst och kultur fortfarande bevaras och beundras. 

Dmitrij Gluchovskij har skapat en detaljrik och hård värld men med relativt mänskliga invånare sett till omständigheterna. Det är kreativt men någorlunda trovärdigt, från grisfarmande och svampodling till maktfaktorer som ”Hansan” och ”Röda linjen”, som efter en lång konflikt drabbats av krigströtthet. Egentligen är det lite väl mycket exposition i form av författarföredrag, men det är uppslukande och betydligt mer litterärt och stämningsfullt än exempelvis Lars Wilderängs torra faktabombardemang. Gluchovskij nöjer sig inte bara med att prata om hur man överlever utan kan också låta sina karaktärer fundera över varför man ens ska försöka. Hur musiken vid en marknad längs vägen skiljer sig från de melankoliska balladerna Artiom hittills hört. Och ibland kan det bli både poetiskt och filosofiskt. Till exempel när Artiom närmar sig upptäckter om deras underjordiska tillvaro som kan liknas vid en mystikers insikt. 

”Orkanen i hans huvud hade lagt sig lika plötsligt som den uppstått och lämnat tomt och utmattat förnuft efter sig.”

Vid mötet med en mystisk man vid namn Khan i början av uppdraget uppstår något som liknar klassisk fantasy där ”besjälade” och mer allmänt praktiska föremål byter ägare inför den kommande resan. Här presenteras också den ganska kusliga tesen att själarna efter de som dött efter katastrofen blivit kvar i tunnelbanesystemet eftersom de inte kan reinkarneras.  

Hastiga uppbrott, ändrade planer och nya människomöten målar bit för bit upp bilden av Metron som människans ”sista tillflykt”, som undertiteln säger. Ställen där folk lever roligare liv men styrs av gangsters ligger granne med ”Fjärde riket”. En hårsmån från att bli avrättad av fascister blir Artiom sedan inblandad i politiska diskussioner med kommunistiska rebeller mot Röda Linjens stalinistiska styre. Ett misslyckat råttrace leder till smutsig tjänstgöring men raskt är han sedan hos en grupp Jehovas vittnen för att lite senare diskutera tro och öde med ett par halvcyniska men belästa främlingar. Sällan har ordet mikrokosmos känts så passande, med stationer istället för planeter som ljusglimtar och fasta punkter i en mörk, skrämmande rymd. Vissa har särskilt kusliga historier och mysterier, som den olycksaliga stationen Park Pobedy – där myten om Stora masken och livets uppkomst svårförglömligt presenteras. Det är ömsom händelserikt och ömsom oursäktande filosofiskt, ömsom väldigt allvarligt, ömsom nästan muntert. 

Att alla bekantskaper och rentav vänskaper är så kortvariga har dock en annan effekt på berättelsen: en viss distans. Här finns ingen följeslagare som han verkligen bryr sig om, bara potentiella hjälpare eller hinder på hans resa. Tids nog får Artiom en lite mer långlivad följeslagare, och det skönjs till och med en möjlig – om än drastisk – lösning på ett av tunnelbanans nyare och värsta problem. Men mot slutet erbjuds också en egenskapad religion och en lärjunges grymma förlust av tron i ännu ett inslag av pratsam djupsinnighet värdigt den ryska traditionen. För att lite senare kontrasteras med en mer igenkännlig livssyn: 

”Det finns bara en mening med livet, grabben: att skaffa barn och uppfostra dem. Och sedan får de också plågas av frågan och besvara den så gott de kan.”

Ambitiöst? Jo …

Inslaget Öde och att vara Utvald blir allt tydligare under färden, och diskuteras nästan på metavis, dock utan att omintetgöra stämningen. En mytisk Bok presenteras. Berättelsen om ’demonerna i Kreml’ och Sovjetunionens hemliga historik fascinerar. När Artiom till slut får se världen ovanför erbjuds fler tillfällen till dystert bildmåleri. Men inget slår scenerierna i Kreml och en allsång man sent ska glömma. 

Och då har jag inte ens nämnt skriften på väggarna till växlingskontoret. Eller vandringen uppför tv-tornet där hela den tidigare färden sammanfattas i all sin skönhet och fulhet. 

Eller slutet. Jag har inte nämnt slutet, och tänker inte orda mer om det här. Men nog sätter det sig på minnet …

FOTNOT

Boken har också blivit spel, även detta detaljrikt och stämningsfullt. Intressant nog inleds ”Metro: Last light” med en version av en scen ur boken där man gjort en drastisk ändring av skuldbördan. 

 

Metro 2034, Metro 2035

Monsignor Quixote (1982)

”Holiness and literary appreciation don’t always go together.”

Graham Greenes relativt sentida klassiker om tro, tvivel, ost och vin är sympatisk och roande från första sidan och fortsätter i den andan, men nöjer sig inte med det. 

Fader (vilket han blott är när vi möter honom) Quixote är på väg i sin gamla bil Rocinante – vars ålderdom han oroar sig över – när han möter en italiensk biskop i behov av bilmekaniker, lunch och vin. Mötet med den kloke och sympatiske mannen gör ett bestående intryck på den smått naive men godhjärtade prästen. Lite senare får han också veta att han blivit upphöjd till biskop via order från Rom. Hans egen närmaste chef, den ständigt kritiske biskopen, är inte glad.  

Samtidigt förlorar byns kommunistiskt lagde, och kanske inte helt okorrumperade, borgmästare sin position. Över några glas vodka övergår deras sedvanliga gnabbande i drömmen om en gemensam resa, även tänkt som ett sista äventyr för Rocinante. Givetvis bor han i La Mancha. Han är, på ett underbart ouppklarat sätt ättling till den fiktive Don Quixote och enligt ’Sancho’, borgmästaren, lika fast i svunna ideal. 

”I want to believe. And I want others to believe.”

På sin resa debatterar de Stalin vs Torquemada (utan att förhärliga dem) och allt annat mellan himmel och jord. Och dricker sitt medhavda vin. 

”It is strange how quickly a bottle can be emptied when one debates without rancour.”

Fadern har läst en del Marx och kan ge nytt ljus över fraser som ”opium för folket”.   Borgmästaren å sin sida har en del teologiskt bevandrade kunskaper och frågor att roa och oroa med. Hans marxistiska version av liknelsen om den förlorade sonen är intressant. En perfekt balanserad bok. Hur många gånger nämner de olika evangelisterna Helvetet? Matteus flest (”men han var ju skatteindrivare”), Johannes inte alls). För monsignoren, som inte vill häda men vågar tänka utanför dogman, är det en viktig skillnad, och jag råkar hålla med. 

Inköp av purpurfärgade strumpor. Ett besök till Francos grav. Ett minnesvärt och lika roligt som oroande möte med Guardia Civil just som borgmästaren lånat faderns prästkrage. Och hela tiden insatta och insiktsfulla repliker om tänkande och tro, Stalin och Marx och diverse katolska moralteologer, vars alla idéer kan ifrågasättas när två nyfunna vänner pratar med varandra. Inga ämnen är förbjudna, inklusive sex. Greene rör sig snabbt och elegant men egentligen inte ytligt mellan ämnena, det är bara det att han så snabbt låter dem säga något intressant och relevant utan att slösa tid på halvmesyrer. De är två vana debattörer med varsitt tydligt utgångsläge men som också kan lyssna på och förstå andra perspektiv. 

Initiativet kan skifta. Efter vad som känns som ett försök att chocka fadern med en bordellvistelse är det borgmästaren som verkar sänkt dagen efter medan Quixote är närmast upplyft. Inte för att han själv tar sig för någonting, han kanske bara är trygg i rollen som den som behåller någons hemlighet. En ganska vågad men dålig film snarare roar än chockerar fadern på hans första biobesök. Men får honom också att fundera över sina egna drifter, eller brist därpå. 

“How can I pray to resist evil when I’m not even tempted?”

Det är en fundersam man i en tankfull bok som jag borde ha läst för länge sedan, eftersom det är en av de allra bästa från en av de allra bästa. Det är klokt och skratta högt-roligt om vartannat, ibland samtidigt, med en helt oförställd huvudperson. På sätt och vis som Dostojevskijs av mig nyss lästa Idioten, på sätt och vis helt annorlunda. Färre personer, färre sidor. 

I avdelningen mer dramatiska händelser räddar de en misstänkt bankrånare undan polisen. Andra händelser längs vägen skapar hos andra intrycket att fadern inte är vid sina sinnens fulla bruk och hemifrån hör han talas om att hans ersättare och biskopen konspirerar mot honom. Är de plötsligt på flykt? 

Intressant nog börjar del 2 när cirka fyra femtedelar av boken har förflutit, efter att borgmästaren plötsligt tagit över huvudrollen och möter med ett par unga amerikaner som inte talar spanska. Det är en förändrad Fader som återvänder hem, under omständigheter som kanske inte bör avslöjas här. Även om boken tål att läsas om och inte i första hand lever på sin spänning så bör vissa vändningar upplevas i rätt ordning. Och berättelsen har några överraskningar kvar, inklusive ”mexikaner” …

Måste man då ha läst Cervantes Don Quixote för att verkligen uppskatta Greenes roman? Tydligen inte. Det är en berättelse om en man som kanske alltid tvivlat men tillåter sig att tänka friare när han är i ”dåligt sällskap”. 

”Doubt is not treachery, as you communists seem to think. Doubt is human.”

Men också berättelsen om en annan man, som överfalls av smygande tvivel i sin trygga förvissning. 

Det är receptet till en tänkvärd, trevlig och ändå förrädiskt allvarlig bok. Med ett slut lika fint, sorgligt och försonande som nyss nämnda Idioten. 

The World of Ice & Fire (2014)

Istället för att skriva klart bok sex och sju i ”A Song of Fire and Ice” lade George RR Martin till många fans frustration en del av sin tid på en ’Silmarillion’-artad guide till hela sin värld, behjälpt av Elio Garcia och (svenska) Linda Antonsson, superfans som bland annat driver sajten westeros.org. 

Det börjar med att en maester samtida med handlingen i ”Game of Thrones” presenterar sig och sin dröm om att skriva en historik över sin värld. Boken tillägnas unge Tommen Baratheon vilket kanske förklarar de lysande vitsord som hans morfar (och farfar) Tywin Lannister sedermera utdelas i boken. 

Hela Westeros och Essos avhandlas i vad som kan beskrivas som en historiebok skriven av en person som själv är skeptisk till somligt av det han nedpräntar och är noga med att ange sina källor. En rolig detalj är att denna upplysta maester misstror somligt som enligt romanerna faktiskt stämmer, till exempel rykten om hamnskiftare och annat övernaturligt. 

De börjar från bortersta början, med The Dawn Age, och arbetar sig framåt. Via ”Brandon byggaren” och ”the children of the forest”, hamnskiftare, wargs och de som kommunicera med korpar. De första människorna tar sig till Westeros där de först krigar med skogsbarnen och sedan sluter fred med dem. När andalerna kommer långt senare och vill bränna ner de heliga träden slåss urinvånarna och de ”gamla nybyggarna” tillsammans mot dem. Men till ingen nytta. 

Religion avhandlas förstås titt som sätt. Andalerna tror på De sju men på Järnöarna behåller de sin självständighet och sin ’drowned God’ medan folket i norr som bekant håller kvar vid sina gamla gudar. 

Efter ett tag kommer vi förstås till historien om hur ätten Targaryen tar makten i Westeros. Hur den förste kung Aegon utropar sig till kung över hela Westeros och antingen värvar eller besegrar härskare med släktnamn och slott välbekanta från ”Game of Thrones”. Här finns gott om både grymheter och hjältedåd. Det stora temat är annars hur drakarna förändrar allt. Inte ens Harrenhal står pall mot Balerion the Black Dreads svarta eld. 

Utöver just Targaryens öden och äventyr presenteras i stort sett alla städer och ätter i Westeros grundligt. För grundligt, kan man understundom tycka. Hur Lannisters blev en maktfaktor tack vare gruvorna de grävde och även byggde sin borg på. Och hur de likartade Castameres, kända från sången, mötte sitt grymma öde. 

Även Essos beskrivs sedan i detalj. Varje fri stad som besöks i romanserien och många fler därtill.  Bland höjdpunkterna räknar jag själv Bravos historia, och undrar varför Daenerys inte gjorde gemensam sak med denna stad. Men det kanske är just vad Martin planerat i sina sista böcker? Intressant är också kapitlet om the Summer Isles, vars seder väcker mer respekt än många mäktigare riken. De laglösa basilisköarna är mindre inspirerande. 

Det finns till och med en motsvarighet till Afrika, en mestadels outforskad kontinent med makalösa monster. Den beskrivs bitvis på ett sätt som närmast minner om kolonialt förakt. Kanske inte oavsiktligt. Kanske ska den maester som sägs ha skrivit boken stå som representant även för gammal okunskap. 

Precis som i romanerna passar Martin på att testa olika styrelseskick och uppfattningar. En intressant detalj hos ett folk som framgångsrikt lyckats hålla dothrakerna borta är att endast kvinnor är krigare, med motiveringen att bara de som kan skapa liv har rätten att ta liv. 

Och så blir det grymheter förstås. ”Påhittiga” anekdoter om djävulska påfund. Ofta i fotnoter inledda med ett skvallrigt ”enligt myten” eller ”det sägs att”. 

Mot slutet känns det ibland som att boken har fastnat i en loop. De ständigt nya folk som presenteras, oftast ”dyrkande märkliga gudar”, känns alltmer som varianter eller kombinationer av varandra. 

Landet Yi Ti, inte alls olikt Kina, presenteras på sluttampen men verkar äldre och rikare i historia och civilisation än allt vi tidigare sett. Är detta ämnet för en av Martin hittills oskriven roman, eller sju? Borterst och sist presenteras den dystra och glest befolkade staden Ashai. Där finns varken djur eller barn. 

Till slut tar det alltså slut. Jag kan inte låta bli att känna en viss lättnad över detta. För att verkligen känna att man har koll får man nog läsa eller lyssna om boken några gånger. Jag är inte säker på att jag kommer göra det. Men kanske kolla upp ett och annat emellanåt …

Ylvania – Sagan om ljusbäraren (2016)

Det är roligt hur Ylva Hällens low-techserie på Bolibompa med inskickade toarullsfigurer och annat tittarpyssel spunnit vidare i denna bok, som siktar mot något betydligt mäktigare. Och ibland nästan lyckas. 

Det utspelar sig tio år efter händelserna i tv-serien. Unga Alba bor i Göteborg. Hon är adopterad. En dag blir hon hämtad till Ylvania, ett magiskt land. Här får hon veta att hon tillhör en kvartett av utvalda barn som ska skydda landet mot den onde Master, vars återkomst hotar. Hon får nya vänner, hon lär sig nya skills. Det handlar om både relationer och hjältemod. Och det går mot en episk batalj vid en ravin. 

Och det blir ofta lite tröttsamt med alla gravt standardiserade inslag och scener. Astrid Lindgren, Michael Ende och Tolkien är förstås vana vid att imiteras men även bland efterföljarna finns historier med viss verkshöjd. Jag tycker sällan att Ylvania når dit. Det är alldeles för mycket fan fiction-känsla, där saker bara är på ett visst sätt för att genren kräver det, där allt ska rymmas men sällan utforskas på djupet. Med en del fina undantag. Det är ömsom övertygande scener om vänskap och tvister, ömsom lite tillgjort. Riddare, ninjor och magiska krafter som inte nödvändigtvis känns som om de hör hemma i samma värld. Somliga beskrivningar och formuleringar lever, andra dras ner av stämningslösa ordval, som ’hovra’. 

Det blir ett exempel på ”får det barnen att läsa så … men jag hade ännu hellre sett att de läste något lite mer originellt”.

Illustrationerna är ett kapitel för sig. När det ska skildras hemska monster är stilen helt ok. Men varför är även hästarna så monstruöst utdragna? Varför ser Silvervinge ut … sådär? Varför är även det fina fult? Jag fattar inte. Det är inte kunskap som saknas, snarare kreativt omdöme. 

Mot slutet överväger ändå det som fungerar och det blir en dramatisk final som nioåriga dottern propsade på att högläsa i ett svep. Hennes slutdom är ganska typisk för nutida barn- och ungdomsböcker i den fantastiska genren. 

”Den var jättebra. Men inte lika bra som Harry Potter.”

Idioten (1869)

”Farväl, furste, ni är den första riktiga människa jag träffat!”

En berättelse om en kvinna som många slåss om och en man som i sin oförställda sårbarhet väcker både respekt och löje. Om starka känslor och hastigt skiftande sinnesstämningar, och om personer som ständigt överraskar med att visa nya sidor. Om livliga diskussioner med många inblandade, som pendlar mellan dålig stämning och plötslig förbrödring, djupaste allvar och upprymd skämtsamhet. Det är intensivt. 

Fjodor Dostojevskij var ju gräsligt bra. Men inte helt lätt att läsa. Alla namnen, till exempel, som växlar mellan vitt skilda former beroende på vem som pratar. Men det är verkligen värt mödan. Fjodor hade sinne för både detaljer och humor, något man kanske inte alltid tänker på när man främst minns Raskolnikovs febervandringar. Och vad gäller namnen så finns det en lista i början (en dramatis personae). Som extra hjälp kan man också ha i minnet att efternamnen kommer från fadern, i feminin (-ovna) eller maskulin (-itj) form.

En annan potentiellt frustrerande sak är de små mysterierna och antydningarna. Ibland är han pedagogiskt tydlig, men lika ofta gör han en principsak av att berätta mellan raderna. Att aldrig riktigt säga rakt ut vad alla i rummet är så exalterade över eller varför någon plötsligt blir så upprörd. Svaren kommer oftast till slut, men innan dess är man länge en osynlig utomstående som sitter i ett hörn och tjuvlyssnar på samtal man missat omständigheterna kring. Det känns som om Damon Lindelof är ett stort fan. 

Tre män lär känna varandra på ett tåg till Petersburg. Den syrlige, nyrike Rogozjin, den opportunistiske Lebedjev och den panke och sjuklige furst Lev Nikolájevitj Mysjkin på hemväg från något sanatorium i Schweiz. Redan från start väcker han sympati men verkar också bräcklig. Ett intryck som det ska visa sig inte är hela sanningen. 

Det är något visst med fursten. Folks första intryck, generellt misstänksamhet eller milt förakt, bleknar vid insikten om att han är genuint oförställd. Oskuldsfull men djupt insiktsfull och rentav skarpögd. Det är en öppenhjärtig och till synes god man. Tidigt berättar han drabbande om en avrättning han bevittnat i Frankrike och han återkommer senare till ämnet. Författarens egna erfarenheter av skenavrättning ger en rejäl tyngd åt furstens tankar. Senare kommer han uppvisa en säregen förmåga och vilja att bli vän även med sina rivaler. Han kan vara brutalt uppriktig på ett sätt som känns respektfullt snarare än elakt. ”Idiotin” visar sig vara epilepsi, extrem empati och naivitet. Fursten har också ett stort hjärta och talets gåva. Hans långa, livfulla haranger om saker han bevittnat berör både cyniker och ytlingar bland Petersburgs societet och borgerskap. 

Hos familjen Aleksandrovitj där han finner rum blir han indragen i turerna kring ett eventuellt stundande äktenskap som väcker starka känslor. Den ena parten är en temperamentsfull flicka vid namn Nastasia som länge presenteras i form av anekdoter och omnämnanden. Den andra är sonen Gavrila (Ganja kallad), som är på kant med både mor och syster. Nastasia, när hon väl inträder personligen i handlingen, är hånfull och oförutsägbar men visar också tidigt andra sidor. Även Rogozjin från tågscenen i början vill ha hennes hand och visst gör hon starkt intryck även på fursten. Men det har även en annan ung dam gjort. 

Ja, det är en salig röra men den beskrivs med djupaste mänsklighet och empatisk humor. Och det klarnar ändå allt mer när anstormningen av personpresentationer mojnat något. Läsupplevelsen är intensiv och livfull. Dostojevskij presenterar sina karaktärer med långa sjok av dialog (med massvis av namn, förstås) och ett direkt tilltal till läsaren (”Vissa typer är så här …”). Han är pratglad, ofta småironisk och verkar tycka om alla sina karaktärer, deras brister till trots. Språkligt känns det ibland rent hetsigt och lite andfått i Staffan Dahls översättning, som sägs vara originaltexten trogen i detta. Personerna karakteriseras ofta av starka känslor, öppenhjärtiga utrop, krampaktiga miner och plötsliga skratt. De har inte sällan en låg uppfattning om sig själva. Dostojevskij beskriver dem ibland utifrån, lika oförstående som läsaren inför deras utbrott, ibland förklarande och med alla fakta på hand. Från att objektivt redogöra för ett hetsigt samtal inom en familjen kan Dostojevskij övergå till att för säkerhets skull förklara att de alla egentligen tycker om varandra. 

Tidsrymden är kompakt. 125 sidor in har inte ens ett dygn förflutit men fursten har hunnit träffa otaliga nya bekantskaper. Druckna sällskap dundrar in i andras våningar, människor med egenheter som Dostojevskij serverar med allvetande finess och humor. På en fest hos Nastasia och hennes äldre sponsor presenterar en man den diskutabla idén att alla ska berätta om det värsta han gjort. De flesta är eniga om det olämpliga i konceptet men lägger ändå sina namn i hatten. Till slut visar det sig att värdinnan har en annan plan, en drastisk list för att ta ett svårt beslut. Scener som gjorda för teatern eller filmen men berikade av de ”författarintrång” Dostojevskij på sitt briljanta via ständigt gör sig skyldig till. Och denna fest har fler överraskningar på lut, minst sagt. Ytterligare frierier, pengar som kastas i brasan och till slut furstens kärleksbetygelser till Nastasia. Det blir stort drama men knappast starten på någon öm kärlekshistoria. 

Del två tar vid jämnt sex månader efter de ”egenartade tilldragelserna”, men inleds med en kort sammanfattning av vad som hänt under tiden. Fursten har rest till Moskva. Ryktesvägen får alla de som engagerat sig i hans öde kännedom om brottstycken av hans förehavanden, hantering av ett arv och högst eventuella samröre med den likaledes bortresta Nastasia. Det beskrivs nästan som en fars. 

Vid hemkomsten söker fursten upp de två personer han lärde känna på tåget i bokens öppningsscen. Själv befinner han sig i ett känslomässigt, ångestladdat bräckligt tillstånd som i vissa stunder nästan kan påminna om Raskolnikovs febervandringar i Brott och straff. Lebedjev, advokat med alkoholproblem, är i konflikt med sin systerson. Rogozin bor i ett särdeles dystert hus. Gradvis framgår att Nastasia fortfarande är ogift, men Rogozin hyser hopp, trots att hon av allt att döma föraktar honom. De har en minst sagt osund relation. Fursten är starkt emot äktenskapet och har tydligen varit central i tidigare avstyrda giftermålsförsök i Moskva, men insisterar på att han inte är en riktig rival utan bara känner medlidande med henne – och honom också för den delen. Men så enkelt är det nog inte. När Rogozin avslöjar att Nastasia älskar fursten men inte vill ”dra vanära” över honom faller några bitar på plats. 

Tidens tankar och strömningar, som ateism och socialism, sveper som vanligt förbi. Fursten har förstås intressanta tankar kring detta. Och titelns ”idiot” är förmögen att fundera lika intellektuellt som känslosamt om sitt eget tillstånd, inklusive de skarpt upplysta ögonblick av högre medvetande som hos honom kan föregå ett epileptiskt anfall. En utdragen sekvens av onda aningar och dunkla antydningar kulminerar i en dramatisk konfrontation som sånär slutar i ond bråd död. 

I Lebedjevs sommarhus i Pavlovsk, dit diverse petersburgare flockas för att intrigera, skvallra och kokettera, återhämtar sig den vid det här laget omtyckte fursten. Och lika olycksbådande som skildringen av hans återkomst till Petersburg är, lika pratsamt underhållande blir det när de bekanta karaktärerna sammanstrålar under mer somriga förhållanden. Och Dostojevskij/Dahl brassar glatt på med härliga formuleringar. 

”… och hade drabbats av ett svårartat anfall av retorisk svada.” 

Även om D. som sagt verkar tycka om sina karaktärer i gemen finns det kanske undantag. Den skara av unga ”inte riktigt nihilister” som gästar fursten med förbittrade anspråk framstår verkligen inte i så god dager. Samtidigt får fursten själv en retorisk omgång i form av en dräpande tidningsartikel där hans historia sammanfattas i form av synnerligen vinklade anklagelser. Detta visar sig vara kärnan i en tvist om arv och pengar som likt det mesta i boken är mer komplicerad än somliga beskriver den, vilket visar sig när fursten ehuru vänligt ger svar på tal. Det är verkligen en känslomässig berg-o-dalbana, i den mån man hänger med i svängarna. 

Fursten är oklanderlig, även i sin tendens att klandra sig själv för hur han hanterar vissa situationer, men samtidigt finns det en poäng i vissa av artikelns bredare anklagelser – mot de som förr skott sig på livegenskap, mot världens orättvisa. Han verkar helt prestigelös även när han ger svar på tal – om någon tar illa upp över det han säger blir han paff, eftersom han väl aldrig menar något illa.

Det är en bok där tydliga förklaringar och resonemang riktade direkt till läsaren varvas med långa och halvt osammanhängande meningsutbyten mellan ofta upprörda personer, mellan fyra eller hundra ögon, med en hel del outtalat, rent mystiskt, bland samtalsämnena som läsaren inte alls har koll på. Det känns avsiktligt oredigerat, inklusive alla verbala stickspår och talarnas reflektioner över den egna oförmågan att hålla sig till ämnet. Det pratas kopiöst och läggs på så vis ett vildsint pussel av känslor och händelser, småaktiga motiv och storslagna filosofiska tankar. 

Del 3 inleds med ett sådant där direkt tilltal till läsaren, först allmänt hållet om det typiskt ryska, sedan specifikt om familjen Jepantjin. Den intensiva och högspända  modern där, Lizavjeta Prokofjevna, får snart föra inre monolog i flera sidor om bland annat sin oro över döttrarna, varav en kanske har någon förbindelse med fursten, vilken Lizavjeta har särdeles blandade känslor kring. Och sedan hamnar vi i en intensiv debatt om tidens strömningar; liberalism och socialism, antingen som en bakgrund till det personliga spelet på verandan eller ett ämne som Dostojevskij verkligen vill passa på att utforska. Makaber humor ryms också, som i diskussionen om en man som under en längre tid sägs ha livnärt sig på katolska munkar samt ett fåtal barn, apropå en liten föreläsning om svält genom historien. Ryms gör också ironiskt dräpande nedsablingar av den sorts fromhet som Dostojevskij själv väl bekände sig till och som fursten får stå som representant för i åtminstone mångas ögon. Liksom i Bröderna Karamazov finns gott om argument mot att tro, och samtidigt en känsla av att det kanske är rätt klokt att tro på något ändå. En ödmjukt och milt framställd känsla, inte de mest svindlande argumenten. 

Men nuet och huvudpersonernas något mer vardagliga göromål är viktigare. En incident under en konsert vid järnvägsstationen i Pavlovsk där fursten spontant skyddar den allra mest impulsiva (kanske ”sinnesrubbade”) av sina två kärlekar, vilket riskerar att leda till duell. 

I samma veva ägnas flera sidor åt en dödssjuk persons sista brev, eller ”artikel”, uppläst under dramatiska former mitt under en fest. Häri avhandlas bland annat målande en mycket otäck dröm om en skorpionliknande varelse, men kanske ännu mer minnesvärt en totalt uppriktig och därmed vacklande uppgörelse med alla förställningar man kan ha, om livet och dödens och deras eventuella mening. I Dostojevskijs värld kan alla sätta ord på sina tankar, men ofta genom att söka sig fram till orden och högt säga allt de kommit att tänka på på vägen. 

”Om jag hade haft makt att förhindra min födelse hade jag säkerligen inte accepterar livet på sådana löjliga villkor.”

Det är mycket att ta in. 

Och när man blickar tillbaka ser man en annan berättelse än inledningen ger sken av. En märkligt romantisk bok på sina ställen, även då de inblandade värjer sig mot det. Människor kan ha de mest öppenhjärtiga samtal som ändå slutar med att man inte vet exakt vad de känner, eftersom de inte riktigt vet själva. 

Del 4 inleds med ett metaresonemang kring romankaraktärer i allmänhet som D. själv konstaterar börjar ”likna en litteraturkritisk tidningsartikel”. Lite senare konstaterar D att ”vi” nu måste ägna en ”andraplansfigur i vår berättelse en något större uppmärksamhet än vi ursprungligen hade tänkt oss”. Har jag någonsin läst något så formmässigt våghalsigt av honom? Han kan nästan vara lite elitistiskt dräpande, mitt i all sin sympatiska förståelse för alla sorters människor. 

”För en inskränkt ’vardagsmänniska’ är till exempel inget enklare än att inbilla sig vara en ovanlig och originell människa och utan några betänkligheter fröjda sig åt detta.”

Eller denna snitsiga hänvisning till vad som numera ofta kallas Dunning-Kruger-effekten:

”Denna enfaldens förmätenhet, dumskallens totala avsaknad av tvivel på sig själv och sin förmåga…”

”Societeten”, alltså snäppet över den högre medelklass de flesta av bokens karaktärer rör sig i, blir under en viktig bjudning också föremål för en nyter skärskådning (från författaren, inte den förtrollade fursten). 

”Hennes intelligens var icke betydande och hennes litterära bildning synnerligen diskutabel. Men hennes åstundan att beskydda litteratörer var lika stor som begäret att klä sig överdådigt.”

Vid samma tillställning briserar fursten i en febrig tirad kring tro, katolska kyrkan och det ryska sinnet som spinner vidare i total cringe – med provocerande klokskaper och pinsamma dumheter om vartannat. En ständig källa till spänning är just det att man aldrig riktigt vet vad han ska ta sig för, och att han knappt vet själv. Dagens läsare frestas väl sätta diagnoser med lite mer vuxet klingande termer än boktitelns: såsom bipolär. 

”Om man fattar något alltför fort, kanske man inte fattar det riktigt.”

Men fokus landar framförallt på furstens relation till den andra flickan, Aglája, stormig även hon men på ett betydligt mer jordnära sätt än Nastasias destruktiva. Turerna är många och känslorna vilt pendlande och det känns som om författaren helt enkelt bara rapporterar alltihop utan att ge anspråk på en klyftig dramaturgi. Så här vilsna och vimsiga kan människor vara, verkar attityden vara. Men när de två kvinnorna konfronterar varandra inför två smått hjälplösa män är just dramaturgin klockren. Och när allmänhetens ihopskvallrade bild av senaste tidens händelser i Pavlovsk sammanfattas uppnås en tragikomisk skildring av ryktesspridning som känns överraskande aktuell. 

Det är en vän som alldeles mot slutet lyckas sammanfatta furstens motsägelsefulla och ibland mystiska handlande på ett riktigt klarsynt vis och knyter ihop säcken, från den där allra första dagen i Petersburg. 

En kuslig oro återkommer sedan från ett tidigare parti i boken, med samma person i centrum. Varpå det dramatiska slutet och en något abrupt epilog sätter punkt för den vindlande berättelsen. 

Känslan som dröjer kvar är inte helt lätt att sätta ord på, men ekon av den känns igen från senare filmer och böcker. På något sätt kommer jag att tänka på både Uppvaknanden och Bergman. 

Det är en märklig och psykologiskt ambitiös bok. Och det där med att D. skulle vara litteraturhistoriens största människoskildrare är väl egentligen bara ett torrt sätt att säga att han skrev personer som man verkligen bryr sig om. 

A Knight of the Seven Kingdoms (2015)

Egentligen är det här tre berättelser av George R R Martin, samlade 2015 i en volym/ljudbok. Och de fungerar riktigt bra som ”en bok”. 

Något sekel innan händelserna i Game of Thrones begraver en ung, lång väpnare sin herre. Denne var en ’hedge knight’ (frilansande riddare) av synbar heder men blygsam rikedom utöver de hästar och vapen som ’Dunk’ tagit hand om under åren. Vad ska väpnaren göra nu?

Det bär förstås av till närmaste tornerspel, där släktnamn kända från Martins värld paraderar förbi, inte minst representanter för den då härskande ätten Targaryen. Hur ska den fattige nyblivne riddaren skaffa sig en rustning som låter honom inleda sin karriär? En ung, kaxig pojke vid namn Egg (som visar sig betydligt viktigare än han låtsas vara) blir snabbt hans väpnare mot löfte om mat och att inte få stryk om han inte förtjänar det. Ett ogenomtänkt ingripande mot en elak prins ställer till det för den nyborne riddaren men en annan prins, högst oväntad, räddar livhanken på Dunk. Det leder fram till en ’trial by combat’, men med med en twist olik de dueller Martin dittills berättat om. 

Det är rejält underhållande. Mer koncentrerat och mindre vindlande än eposet Martin är kändast för men med lika stort utrymme för hans djupa kunskap om medeltida liv och leverne. Det är också en mer rättfram historia, klassisk rentav. Här finns mysiga värdshus, spännande tornerspel, rakryggade och goda människor och slemma skurkar. Dusterna skildras livfullt och kraftfullt och med imponerande begriplighet. Det som lätt kan bli en röra av termer i skrift blir bilder som utan ansträngning lösgör sig ur orden. Det är en spännande riddarhistoria, helt enkelt.  

Första delen presenterar en duo som man man gärna följer på nya äventyr: en ung riddare som är klokare än han tror och en prins som inte är rädd för att sova under ett träd. Nästa del ansluter till dem ett par år senare, när Dunk är i tjänst hos en åldrad herre som hamnar i konflikt med grannarna om uppdämt vatten under en period av svår torka. Visst passar Martin på att berätta om Westeros historia genom pratsamma karaktärer, och berättelsen om den här erans tronstrider löper som en röd tråd genom handlingen, men framför allt är även detta en fokuserad och engagerande historia. 

Det är uppfriskande att läsa om en okomplicerat god riddare som försöker göra det rätta utan stora åthävor. Samspelet mellan honom och hans hemligt högborne väpnare är en annan styrka. Den ene är prins, den andre bestämmer, deras samtal är ofta raka och förtroliga. Med återkommande men aldrig infriade hot från riddaren om att ge sin hjälpreda en rejäl smäll. 

I tredje och sista delen höjs insatserna och historien knyts ihop på ett snyggt och spännande vis, med nya tornerspel och konspirationer och många minnesvärda karaktärer. Här känns större skeenden igen ifrån historikboken The World of Ice and Fire (böckerna både spoilar och kompletterar varandra, kan man säga), så eventuellt vill man vänta med att läsa den sistnämnda  tills man fått den lite mer spännande vinklingen här. Eller tvärtom, läs The World först, för att lättare hänga med i A Knight. 

Vilket man än väljer är detta riktigt bra. Inte minst opretentiöst men mysigt inläst som ljudbok av Harry Lloyd. 

Natten (1955)

Elie Wiesel, som bland annat mottog Nobels fredspris, gav sin överlevnad mening genom att vara vittne till Förintelsen. Natten är hans första bok, utgiven innan nazisternas värsta brott hade etablerats som ’genre’. Det är en kort, självbiografisk redogörelse för livet som jude under krigsåren, först i staden Sighet i Transsylvanien och sedan i nazisternas läger. Det är också en betraktelse över förlorad tro där en ung pojke som fascineras av kabbalistisk mysticism möter nazisternas pragmatiska ondska och Guds tystnad. 

Boken är med sina knappt 150 sidor synnerligen ekonomiskt berättad, men med stor slagkraft. Moshie, som återvänder till byn med hemska ting att berätta men ignoreras. Den inledningsvis uthärdliga tiden efter att fascisterna tagit makten i Ungern och sedan den hastiga förändringen. Scenerna från gettots tömning är lika kortfattade som förkrossande, med det i efterhand förbluffade konstaterandet att alla gladdes när det blev dags att resa efter den långa väntan i stekande sol. Ingen anar. Även efter detta finns chans att fly men familjen vill inte skiljas åt. De vet inte vad som väntar. Tyskarna vill bara skicka bort dem för att kunna gräva upp deras gömda värdesaker, säger någon, utan att tro det själv. Efter en sista natt i den vandaliserade synagogan trängs de in i boskapsvagnar. En person i varje vagn utses till ”ansvarig”. Om någon rymmer är det han som kommer skjutas. 

”Vi var på väg”

Tågresan är en försmak av helvetet som väntar. Värst är kanske skriken från en kvinna som förlorat vettet och ges munkavle och misshandlas utan protester från någon. Avhumaniseringen har börjat. I Birkenau, där de möts av rykande skorstenar och kulsprutor, skiljs far och son omedelbart från mor och systrar. Alla de sista illusionerna är nu snart borta. En främling på plats berättar hjälpsamt hur gamla de ska säga att de är: 18, respektive 40. En annan främling berättar argt om skorstenarna och undrar hur de inte kunde veta vad som väntade. Några unga samlar sig inför ett desperat uppror men de ”vise” manar till besinning. Kanske finns det ännu hopp … Men snart följer ohyggliga syner och oväntad (nästan oönskad) överlevnad i en natt som tar ifrån Elie allt. Hans tro, hans själ. 

Lägren är bekanta efter alla filmer och andra skildringar. Wiesels beskrivning får en att se dem som för första gången: så omöjligt hemska att man liksom han tänker att det måste vara en mardröm. 

Efter att de överlevt första gallringen och alltså anses arbetsföra förs far och son till grannlägret Auschwitz där den ansvarige för deras ’block’ försöker påminna dem om deras gemensamma mänsklighet. 

”Det är samma rök som stiger över våra huvuden. Hjälp varandra.”

Det finns olika synsätt bland judarna på deras situation. Enligt någon är Guds straff ett tecken på hur mycket han älskar dem. Eli själv tvivlar inte på Guds existens men tror inte längre på hans rättvisa. Efter en märkligt uthärdlig period där förs de till lägret Buna. Arbetet på elektroniklagret är att betrakta som en vinstlott, förutom när förmannen får utbrott. En episod med en vänlig gest från en fransyska (som rentav visar sig överleva lägret) skickar en liten stråle ljus ner i en bok som även i sina mildare partier kretsar kring stigande avhumanisering även fångarna emellan, värdet av en guldkrona i en tand eller ett par skor. 

Bombanfall från de allierade och hängningar av rymlingar, tecken på hjältemod som inte gör någon skillnad, gallring under Dr Mengeles överinseende för att avgöra vilka som ska leva – livet går sin gång. Sonen och pappan överlever envist men barnet med sin mystiska tro är borta; hans ilska mot Gud får honom att känna sig både stark och tom. Att inte fasta på Jom Kippur blir en protest mot Honom. 

Något överraskande kan en arbetsför fånge få tillbringa tid på sjukan. Där hör han en medfånge kallt konstatera:

”Jag litar mer på Hitler än på någon annan. Han är den ende som hållit alla sina löften mot det judiska folket.”

När ryssarna närmar sig evakueras lägret. Till fots i vinterkylan. De som inte kan hålla takten skjuts av SS-vakter och lämnas vid vägkanten. Wiesel stannar längre i denna språngmarsch än i kanske någon annan händelse eller period. Juliek och hans fiol, den respekterade rabbinen som söker en son som kanske har övergivit honom. När de till slut får åka tåg är de så magra att de ryms hundra i en vagn. Tolv kommer sedermera kliva av Elies vagn i Buchenwald. Kampen om brödsmulor som tyska arbetare (som en sadistisk lek) kastar till de utsvultna i vagnarna korsklipps oförglömligt med en fransk kvinna som han senare i livet ser kasta mynt till jemenitiska barn i Aden. 

Mot slutet av boken, efter mindre än ett år i olika läger, ser man författaren som en nedbruten vuxen. Med häpnad påminns man vid något tillfälle om att han är sexton. Som överlever allt men till slut får se sin far duka under. 

Natten innehåller fler oförglömliga scener av den arten än man kanske tycker sig mäkta med. Men om Wiesel såg det som sin plikt att vittna kanske det är vår plikt att åtminstone läsa.

Dvärgen (1944)

”Ingen är stor inför sin dvärg”

Pär Lagerkvists dvärg är ett av de förnämligaste exemplen på en huvudperson som man inte är tänkt att sympatisera med, men vars ord och tankar är vårt enda fönster mot berättelsen och övriga karaktärer. Bateman i America Psycho och Meursault i Främlingen är andra exempel som gör sig påminda. Plats och tid, renässansens Italien, leder också tankarna till Machiavellis Fursten. Lagerkvists ekonomiska prosa är lika briljant som lättbegriplig. 

Vi gillar alltså inte dvärgen och han gillar nästan ingen. Om fursten vid vars hov han verkar (dock inte som narr!) säger han: 

”Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk.”

Tydligen fanns det en annan dvärg vid hovet, men honom ströp vår antihjälte under en brottningsmatch ämnad att roa finfolket. Dvärgen konstaterar detta utan urskuldande. Han är insiktsfull och läser människor, men på ett förslaget snarare än klokt vis. Det finns skarpsynt sanning i många av hans iakttagelser men de är alltid av den mörkare arten. Furstinnan, vars brev till älskarna han levererar, säger han sig förakta – men det är helt klart med blandade känslor som han inte vill formulera riktigt. Furstens dotter, som alltid vill leka, har han verkligen inte mycket till övers för, vilket hennes kattunge grymt får erfara. De visa män som besöker hovet är i hans ögon narrar som man inte får något nöje av. Hans attityd till allt mellan himmel och jord är över huvud taget skev och hätsk. Och att han själv knappast är älskad av ”packet” bekymrar honom föga. 

”De anar vilken makt jag i själva verket företräder. Och det fyller mig alltid med tillfredsställelse att märka att jag är hatad.”

Med en blandning av skepsis och fascination granskar han den store tänkaren och konstnären Bernardo (en tunt förklädd Leonardo Da Vinci) som gästar hovet och fascineras av allt. Fursten fängslas av varje ord han dryftar; dvärgen analyserar dem, störs av inkonsekvenserna men hoppas väl även han på stora sanningar. Men som alltid blir han besviken på människorna – ett släkte han inte anser sig tillhöra. 

När han vittrar krig i luften lever han upp! Och i Bernardos ritningar till ohyggliga krigsmaskiner (hans egentliga syfte vid hovet?) väcks åter dvärgens respekt. Själva kriget, med bataljer, lister och belägringar, skildras kortfattat men livfullt genom dvärgens blodtörst som obehagligt och fascinerande prisma. Han imponeras av fursten utom när denne nedlåter sig till att beblanda sig med bönderna i en erövrad by, det vill säga när man som läsare plötsligt respekterar honom en liten stund. Han känner helt snett i allt. Hans reaktion när kriget snöpligen avstannar är därefter: förtvivlan. Hans och hovets håglöshet fångas livfullt, om det är rätt ord. När det pratas om sann fred blir han fruktansvärt upprörd. Men när han får chansen att spela en ond huvudroll tänds glädjen igen. Här anas Poes Hop Frog och föranas Game of Thrones tillsammans med andra modernare verk som hämtat stoff från dåtidens ränker och illdåd. 

Liksom i förbifarten målas en troligen ganska påläst bild av tidens sedvänjor, vapen, kost och hierarki upp. Det planeras inte bara en fest, maten och förberedelserna beskrivs specifikt. Nöjen av upphöjt och plumpt slag, allt väcker förstås dvärgens ringaktning och deras frossande rentav hans vämjelse. Belägring och pest fångas också i drabbande bilder, ibland från ovan med en kall distans som förstärker effekten. 

Att dvärgens skarpsynthet ofta försvagas av önsketänkande är ett allt tydligare drag. Han förutsätter ofta att folk känner som han, hur medveten han än är om sitt utanförskap. Och han reagerar starkt, nästan bipolärt, i både besvikelse och triumf. På vissa sätt är han som en bitter tonåring snarare än den ’gamla själ’ han beskriver sig som, en ‘incel’ utan ett internetforum. 

Ett allt starkare tema är också hur hans gärningar förstör dem omkring honom. Han går från hatisk betraktare till destruktiv kraft i sin egen rätt. Inte minst för de kvinnor som förvandlas till vrak genom hans dåd. 

Det är en frätande och fängslande bok, otroligt innehållsrik med sina runt 150 sidor, om en fullständigt ensam person som inte kan se stjärnorna men har ett öga för mänsklig svaghet. Men som också läser sin egen plats i tillvaron helt fel, in i det allra sista. 

1984 (1949)

Jag har läst George Orwells hyllade dystopi några gånger (och förstås sett den utmärkta filmen med John Hurt). Den upphör aldrig att ”pack a punch”, i jakt på ett bra svenskt uttryck. Om man skulle destillera ner vad boken handlar om i tre ord så vore det ”frihet och sanning”. Och som den gör det.

Oceania är en supermakt i konkurrens med Eurasia och East Asia. Oceania befinner sig i krig med en av dessa; vilken av dem kommer skifta under berättelsense gång, men vad myndigheterna beträffar har ingen förändring skett. Och om myndigheterna, representerade på skärmar och det allmänna medvetandet av ”Storebror”, säger det så är det sant. Om någon tvivlar, eller ”minns fel”, är denne galen eller subversiv. Det finns enorma resurser för att ta hand om sådana och det räcker inte med en summarisk rättegång följd av avrättning. Rättegångar är för de som inte äger sanningen. Nej, endast total lojalitet duger. Sådant kräver tid, psykologisk insikt och iskall, metodisk grymhet. Bland Orwells viktigaste insikter ingår att makt och propaganda inte är nog för att övervinna alla principer: rent våld, både i hot och handling, omsorgsfullt utvalt efter person, är en viktig ingrediens. 

Winston Smith är en tvivlare. Han vågar knappt tänka själv i ett samhälle präglat av ständig övervakning men när funderingarna väl börjat ta över förändras han gradvis. Han börjar föra dagbok och skriver ner rebelliska tankar som:

”Frihet är friheten att kunna säga att två plus två är lika med fyra.”

I mötet med Julia fullbordas förändringen. Tillsammans upptäcker de hur livet kunde vara. Lite choklad och kaffe, kärlek för kärlekens skull, hemligheter. Det kommer inte sluta lyckligt. Men det kommer sluta i en replik som handlar om kärlek. 

1984 fångar med djup insikt och kristallklar prosa både det torftiga och grådaskiga, det upplyftande lilla upproret och det oundvikliga men ändå chockerande slutet. Orwell lanserar begrepp som fortfarande känns lika omtumlande som relevanta; de motsägelsefulla tankekonster som lydnaden kräver och de små och stora medel som används för att kontrollera människorna. Det finns inga luckor här, inga kryphål som en smart läsare kan hitta.

Allt kulminerar i den långa passage då hela sanningen presenteras – av en milt talande man som kan kännas som en vän mitt i tortyren, kanske bara för att han förstår den han plågar. Fenomenologi, filosofi och helt vanlig politik möts på ett själsligt yrselframkallande sätt. Det är fortfarande bland det mest skrämmande jag läst.