palaver – Palavers bokblogg

Stacken (2023)

Annika Norlin har visst bara skrivit två böcker (den första en novellsamling) men omnämns redan som en unik röst. Och det är ungefär allt jag tar reda på innan jag börjar lyssna. Det är roligt att göra så ibland. Sedan läser jag på och inser jag att hon är musiker (Hello Saferide/Säkert!), journalist och rätt känd i största allmänhet. Det var därför namnet lät bekant. Där ser man.

Någon ser en samling människor laga pinnbröd och nyfångad fågel över öppen eld. Vilka är de? De verkar tätt sammansvetsade och samtidigt väldigt olika. Denna någon är Emelie, överpresterande, ensamboende tjej som blundat för priset det moderna livet och hennes karriär kräver av henne tills hon en dag inte kommer ur sängen. Det är lika effektivt som effektfullt berättat. Från sitt tillfälliga hem och tillflyktsort uppe på en höjd ser hon gruppen göra sina märkliga ritualer. Hon har hyrt ut lägenheten i Stockholm och bor i tält eftersom hon verkar må bättre i skogen.

Tids nog får Loke presentera sig i form av sina anteckningar och vi får därmed ett perspektiv inifrån gruppen. Eller halvt inifrån. Som enda barn där, som inte ens får åka in till stan, har han en skyddad särställning även inom den ovanliga skaran – eller sekten, eller vad det nu är. Han har aldrig ens sett en påse chips förut. Det blir fler perspektiv, tankar och ledtrådar. Gruppmedlemmarna får namn och tydligare karaktär. De bor i samma hus och verkar bedriva ett smärre bedrägeri men det är kanske mest för att kunna leva livet på sitt vis. Helst sover de under Stora gran och tänker saker som:

”Den som möter vädret med acceptans får mycket gratis.”

Jag tror jag förstår det där med ’rösten’. Det finns inget i stilen som känns som att det försöker imponera men det är en stil, med en del dialektala inslag, påfallande rak och med förmågan att förmedla personligheter och stämningar. Jag for ner till bror gör sig påmind, även i den norrländska miljön, men förhoppningsvis vankas det mindre misär här.

Andra stackmedlemmar presenteras med kortare eller längre tillbakablickar. Josef vars förintelseöverlevare till föräldrar försöker ge honom en fin barndom i folkhemssverige, Sagne som upptäcker allt liv runt sig, Sara som plötsligt finner sig nästan för omtyckt och senare blir djuraktivist. Starka Agny som lär känna Sara under oväntade omständigheter.

Josefs historia känns i början som den viktigaste. En ung och grubblande kille som förstår vad föräldrarna genomlidit och har omänskliga krav på sig själv; inte minst kravet att verka lycklig. Norlin beskriver helt vanliga händelser och gör dem livsavgörande.

Så kommer vi till slut till Ersmo och hans mamma, och Agny som kommer dit som personlig assistent, och man börjar förstå hur den brokiga skaran hamnat där. Norlin förstår alla dessa karaktärer och månar om att läsaren också ska göra det. Allt beskrivet i den där nästan lakoniska tonen, som inte driver med någon men har något inkännande underfundigt över sig även när allvarliga saker beskrivs. Hon fångar tankar som borde få karaktärerna att verka dumma men inte gör det. Orimliga och synnerligen mänskliga tankar.

Så håller det på. Hopp i tiden mellan ett begränsat antal personer som man lär känna allt bättre. Hemska saker de varit med om som format dem, och fina saker. De flesta på flykt, kan man väl säga. Och samtidigt mer hemma i det där huset än de kanske någonsin varit. Det är klokt, roligt, allvarligt och frispråkigt, men känns på något sätt alltid lugnt. Det sista kanske delvis beror på Helena Lindgrens trygga inläsning, med lämpligt norrländsk brytning.

Det är inte så att de bara tar kloka beslut. Insiktsfullt men ifrågasättande redovisar Norlin exempelvis för hur det kom sig att ett barn blir en del av stacken, men också hamnar på utsidan av den. Och hur de måste isolera sig och vara försiktiga för att deras paradis, delvis finansierat med försäkringsbedrägeri, inte ska raseras. Allt är lite avigt. När en man drabbas av en hämndaktion så blir det lite konstigt och skevt, komiskt men allvarligt.

Men det är också förlösande scener där det känns som att de också hamnat just där de rentav måste hamna. Sångritualer, andningsövningar och gruppdynamik, nästan jobbigt påträngande ibland men livsviktigt för de sargade själarna i Ersmohuset.

Självhushållning ersätter alltmer turerna till orten. Sekt eller bara ett annat sätt att vara? Bara ett sentida hippiekollektiv eller något helt unikt? På olika sätt kanske de saknar allt det andra därute men inte tillräckligt för att förlora det de har. Josef är inte för klok för att kunna bli svartsjuk när ramarna ändras. Han är också den som bekymrar sig över det ensamma barnet hos dem.

Hur mycket drivs allt av den milt karismatiska Sara? Hade allt gått en annan väg utan folks önskan att göra som hon vill? Ett faktum som hon är instinktivt medveten om och ofta nyttjar. Är hon manipulativ eller bara övertygande i sin egen övertygelse?

Två tredjedelar in känns det som att det börjar krackelera. Något bra har mer och mer gått i en riktning som inte alla är helt glada över. Och så är det det där med skogsavverkningen runt dem. Alltfler säljer bruksrätten. Paradiset krymper. Men det är fortfarande deras och världen därute känns inte heller som ett alternativ.

”När jag tänker på det så har jag gett mitt liv åt stacken”, reflekterar en person för sig själv vid insikten om att somligt annat inte längre är möjligt, och lägger snabbt till: ”Och det var det absolut värt.”

Det kanske behövs någon utifrån för att se och handla. Om inte den personen också dras med – eller inser klokheten i deras sätt att vara, beroende på hur man ser på saken. Det är en makalös och delvis väldigt rolig scen när Emelies fyllepersonlighet ger sig till känna och stacken plötsligt tvingas konfrontera allt som ingen talar om. Och Emelie samtidigt får ifrågasätta saker hon ser som självklart.

En tripp på svampar blir både fantastisk och hemsk. Bokstavligt trädkramande. Och plötsligt är det folk utifrån på gården.

Det känns som om allt leder fram till en brytpunkt, en insikt, samtidigt som Norlin hela tiden lyckas få de olika synsätten att kännas giltiga. Finns det ett facit? Ett rätt och ett fel? Ja, det gör det ju. Men ständigt finns en person som kan rädda upp vilken situation som helst, även när den inte borde räddas. Som inte ser sig som ledaren men i vars närvaro ”man blir svag.” Som alltid har svar om hon till sist blir konfronterad och det värsta är att det finns sanning i svaren. Det här kunde vara en handbok i både psykologi och retorik.

När rösten och blicken och det smittande skrattet till slut inte räcker längre blir det starkt och förlösande.

Upplösningen känns lika delar given och överraskande, gott och ont, följd av en serie epiloger som känns både rätt och nödvändiga. En stor läsupplevelse.

Babel (2022)

Hyllad och prisbelönt alternativhistoria av R. F. Kuang med drag av steam punk men också ett stort inslag av kolonialism och språk. Huvudpersonen är från Kanton och kallas i bokens början bara ’the boy’, tills han räddas från att följa sin familj i döden med hjälp av det silver som är en viktig komponent i boken och den här alternativa tiden. Hans räddare, om det är rätt ord, uppmanar honom att ta ett namn som engelsmän kan uttala – för det är till England de ska – och strax heter han Robin Swift.

I Oxford står ett torn ägnat åt översättning och vars översta våning används för ”silver working”. Silver är bokens ånga, enkelt uttryckt, som inte bara kan användas för läkekonst utan för att effektivisera och göra allt möjligt säkrare och bättre. Eller farligare, om det är avsikten. Robin, som visar sig ha fallenhet och hämtas till England av just det skälet, kan bli en av de få som får lära sig hur detta fungerar. Som professor Lovell uttrycker det:

“London is a blathering mess. (…) But Oxford gives you all the tools you need for your work – food, clothes, tea – and then it leaves you alone. It is the centre of all knowledge and innovation in the civilised world.”

Och om han sköter sina studier – vilket bland innebär intensivkurser i latin och grekiska – kan Robin hamna där. Av somligt att döma är han inte den första som får denna möjlighet.

Han måste också förstå sitt nya hemland, dess politik och kultur, dess nedlåtande attityd gentemot andra länder och folk – vilket han i sin beroendeställning knappast törs ifrågasätta. Han försöker förstå sin mentor-beskyddare-nästan-fadersfigur, som oftast uppvisar en kontrollerad distans med något enstaka leende men också visar sig kapabel till överraskande våld – även detta kontrollerat. När en koleraepidemi bryter ut i London ger han sig inte ut med sitt magiska silver bland de huvudsakligen fattiga offren och räddar liv: ”Silver is expensive”.

Det har verkshöjd. Allvaret är mer närvarande än den underfundiga glimt i ögat som präglar somligt i genren. Det är välskrivet och med psykologisk insikt men omsorgen om fakta kan ibland ta sig torra utryck, som i de talrika fotnoterna. Samtidigt bjuder författaren ofta på små insikter som kan tyckas självklara men inte alltid. Som vad ’Goodbye’ är en sammandragning av.

Efter några år får han utan fanfarer veta att det är dags: han ska till Oxford. På denna fantastiska plats där drygt tjugo lärosäten av skiftande status huserar lär han snabbt känna en av de ytterst få andra med icke-västerländskt påbrå, den kvicktänkte och bildade Ramy. Det finns en känsla av att livet börjar nu, trots den självklara rasismen som florerar. Det är en plats där bibliotek och muséer är självklara storheter, stolta över sina unika objekt och manuskript – kort och gott en total kontrast till en tid där allt lätt kan nås, dupliceras och modifieras.

Man hinner nästan glömma att det utspelar sig i en alternativ tid tills Robin springer på en dubbelgångare och hjälper denna och hans vänner att bli osynliga.

Det här är inte Harry Potter. Möjligen Harry Potter för intellektuella, men det låter onödigt snobbigt. Det är en bok om språk, kolonialism och kärleken till kunskap. Bland annat. Med en hel del helt vanliga sköna rader.

“Travel sounds fun until you realise what you really want is to stay at home with a cup of tea and a stack of books by a warm fire.”

Utöver Robin och Ramy utgörs årets nykomlingar i Babel av två flickor. Trots en del inledande friktion kan de alla enas i sitt utanförskap.

Plotten tjocknar och klarnar på samma gång när Robin lär känna sin dubbel/föregångare, en något äldre ung man med väldigt snarlik livshistoria som dock tagit en annan väg än den utstakade. Den kritik mot brittisk imperialism som anats blommar nu ut i full kraft och Robin konfronteras med brutala sanningar om den institution han precis sällat sig till – om han kan tro sin inte överdrivet sympatiske halvbror, Griffin. Som om inte det vore nog förväntas han väldigt snart ta sitt livs viktigaste beslut. Ska han svika den bästa plats han någonsin varit på? Kan han ha kakan och äta den?

Boken präglas av kärlek till språk och fascination inför översättandets utmaningar, med rena föreläsningar som en naturlig del av berättelsen. Men det är inte främst som verktyg för kommunikation mellan människor som översättning får sin upphöjda plats i Oxford; det har en avgörande betydelse i hur silver ges sina närmast magiska egenskaper. En knapp tredjedel in förklaras det konkret hur det funkar – och det är upp till läsaren att köpa det eller inte. Det är i alla fall ett väldigt intressant koncept där språk är makt och magi, bokstavligen, och där etymologi får oanad vikt. Och det ger författaren möjlighet att berätta en massa fascinerande saker om språk, med en twist. Samtidigt finns det ett stort inslag av cynism här; något som kunde vara många fler till gagn hålls inom lås och bom eller säljs till överpris. Som professor Playfair obekymrat sammanfattar det:

”That’s the beauty of being cleverer than everyone else.”

De som drabbas av dessa teknologiska språng inkluderar brittiska arbetare som gjorts arbetslösa och på olika sätt vädrar sitt missnöje. Uppfinningarna innebär inte ett bättre liv för alla utan det är som vanligt bara vissa som drar vinstlotten. I tider som dessa går tankarna lätt till AI, även om boken råkar vara en smula för gammal för att parallellerna ska vara avsiktliga. I mångt och mycket är det den helt vanliga industriella revolutionen Kuang beskriver, men silvret förstärker och förändrar förloppet.

Dilemmat är påtagligt; varför ska Robin riskera sin fantastiska möjlighet, och rentav livet, på grundval av en ganska nedlåtande persons utsagor Engagemanget tar ändå sin lilla tid att verkligen ge sig till känna hos mig. Det känns som om jag missat något som alla andra upptäckt, och beundrar snarare än slukar boken. Men någonstans runt mitten, när Robin dristat sig till att stå upp mot sin halvbror (rätt eller fel) och det fruktade tredjeårsprovet närmar sig, så tar det tag lite mer. En bal för tankarna till den utmärkta diton i Harry Potter, med liknande blandning av vilsenhet och mikrodrama. Och kanske en viktig insikt.

Under en period av splittring inom gruppen far de till Kanton på ett viktigt uppdrag innan utbildningen ens är avslutad. Opiumhandeln är i fara. Den drog som skördas i Ramys hemland är britternas mest eftertraktade vara i Robins dito och han förväntas hjälpa engelsmännen att få sälja den. Saker blir väldigt tillspetsade, med senkomna konfrontationer som följd. Allt raseri som Robin byggt upp under sin kluvna levnadsbana tar form i ett ödesdigert ord. En hittills oanad nerv ger sig plötsligt till känna och något som liknar en thriller vidtar. En tämligen dyster thriller.

Ja, det tål att understrykas; det här är inte en oerhört underhållande bok. Humor gör endast sällsynta gästspel och den kamp som ungdomarna ger sig in i är inte klassiskt spännande. Det finns något uppgivet över alltihop, en känsla av att deras motståndare egentligen inte kan besegras. Att de själva i mångt och mycket trots allt är priviligierade och beroende av sagde motståndare gör knappast kampen mer exalterande. Det är seriöst, liksom. Och det stora uppdrag de dras in i känns, givetvis inte oavsiktligt, mer som en tung historielektion än en eskapistisk quest. När de väl tycker sig ha hittat rätt kan något hemskt hända.

Tre fjärdedelar in blir det lika spännande som grymt. Kuang lägger in en fjärde och femte växel när imperiets grymhet och sedan dess inneboende svagheter blottläggs i en dramatisk händelsekedja. Konsekvenser och ansvar, frihetskämpe eller terrorist, bekanta och tidlösa teman i en ovanlig skrud.

Slutet är onekligen starkt. Tordes man drista sig till något som kunde likna kritik så blir det även här lite väl litterärt. De uttrycker sig väl under så dramatiska omständigheter, deras motivationer förklaras så tydligt.

Babel är en oerhört imponerande bok, med en rätt unik kombination av ingredienser som faktiskt fungerar ihop. Kanske saknas det något. Mer gnista, liv, energi …? Kanske ska den vara precis så här. Alla priserna tyder på det senare.

Farlig fåfänga (1944)

I denna deckare av Stieg Trenter introduceras Fotografen Harry Friberg för första gången. I bokens början träffar han en gammal bekant när han försöker ta ledigt i Stockholm, vilket kommer dra in honom i ett (troligt) mordfall.

Det är en bok av sin tid, och plats. Kriget finns på horisonten men i Sverige kan man äta gott och gå på konstutställning. Trenter beskriver människors utseende och manér på det där sättet man gjorde förr, som om deras karaktärsdrag stod att läsa däri. Paul Groth, före detta skolkamrat, numera konstnär, får inte en sportslig chans att själv förtjäna läsarens respekt; det fastslås direkt att han är nervös och har något att dölja. Den manliga blicken är självklart närvarande och ourskuldande. Harry har inte mycket till övers för ”flåsigt översvallande kvinnor” som färgar håret lila men en spårvagnskonduktörs ”glittrande nötbruna ögon” får ett gillande omnämnande. Över huvud taget är de flesta personerna där för att recenseras, särskilt damer (samt en som omöjligt kan bli ’dam’ men ”vilken kvinna!”). Senare möter vi en ”mager blondin med sakligt ansikte”.

En inbjudan till konstnärens residens på höjden ’Fåfängan’ strax utanför staden leder till stor dramatik. Efter en serie märkliga möten och mystiska beteenden avlider den hyllade, men också orolige, konstnären brutalt. Mord? Kapitelnamn som ”Någon har knuffat ner honom” ger vissa antydningar.

En brokig samling i ett gammalt hus, ett blått papper med röd skrift varav endast vår hjälte endast hinner läsa fragment. Små detaljer planteras och upprepas, ledtrådar eller villospår. Att Paul har problem med ögonen påtalas tydligt. Vattentillgången i huset verkar också vara relevant. Friberg har förstås teorier och framstår som en självsäker amatördetektiv i Christies skola, som snabbt vinner de undersökande polisernas förtroende (i alla fall den enes). Det spekuleras om veronaltuber, snören och gillrade men lite långsökta fällor på en detaljnivå som gränsar till ältande.

Mellan sådant och de utseendefixerade och ofta nedlåtande karaktärspresentationerna, och särskilt när det mörka mysteriet tätnar, framgår det att Trenter också kan skriva. Och tillsammans med ytterligare mysterier, inklusive en stum och förskrämd flicka som de hittar i nattmörkret, låter både författaren och den fiktive fotografen ana en större empati med karaktärerna, om än inte nödvändigtvis ledsagad av gott omdöme. Harrys variant av att trösta offrets syster består i att rekommendera en mer tilltalande frisyr och handgripligen tvinga med henne på klassisk konsert utan vidare funderingar kring hennes känslotillstånd. En ’välväxt blondin’ som polisen ber honom fotografera utsätts för en närmast paparazzi-liknande behandling. Trots sin uppmärksamhet i andra lägen reflekterar han inte närmare över hans beteende upplevs av andra. Ursäkten är väl att han ’inte menar något illa’. För han är ju en i grunden schysst kille, visst, men en Friberg i vår tid hade knappast sluppit undan med den sortens uppförande.

Det märks även på andra vis att 80 år är ganska lång tid, även om den litterära stilen känns mycket mer modern än något från, säg, 20-talet. Ord som schasbricka och krollsprint serveras obekymrat, vilket skapar den mysigare sortens förvirring. Meningen med medikamenter som brom och verona kan man ofta gissa sig till. Clara Bow namndroppas precis som i en sentida Taylor Swift-låt. Istället för browserhistorik är det frimärksautomater och poststämplar som ringar in misstänkt aktivitet. Man ställer klockan efter radiotid och placerar den kanske på rökbordet. Radion bjur också på kabaré med Thor Modéen. Och så Stockholmsbilderna. Mysfaktorn blir förstås hög.

Vägen mot mysteriets lösning går via ytterligare twistar och vändningar och ’murveln’ blir också både personligen hotad och ’tillplattad’ under sina försök till efterforskningar. Fribergs ego är nästan en karaktär i sin egen rätt, med ofta småkomiskt resultat. Faran med starkt myrgift är mindre komisk.

Bitarna faller faktiskt ganska fint på plats, en efter en och förklaringen landar snyggt och för mig oväntat. Alla ledtrådarna känns uppenbara med facit på hand, så som det ska vara. Och givetvis samlas de misstänkta en sista gång när sanningen ska fram. Riktigt effektfullt lägger han upp det, Trenter.

Mitt i historien kan den kännas lite rörig, med fokus på synbart irrelevanta saker, men när allt är sagt och gjort förstår man bokens framgång.

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 5

Tydligen var det alltså så; slutet på volym fyra var tydligt men på något sätt var det också möjligt att avfärda det som en krigslist eller ett trick. I bilder fagrare än i de senaste numren (tycker jag) ser vi de kvarvarande syskonen motta budet om vad som skett. De samlas till och med, något som knappast sker dagligen. Alla utom Destruction. I nekropolen Litharge skapar de ett sändebud av lera att skicka ner i katakomberna på jakt efter viktiga ting. Som man gör.

Men är Dream död? Någon sitter ju där, om än färglös och kanske lite osäker. En ersättare? Han verkar inställd på att återställa och återuppliva och verkar artig. Alla är dock inte imponerade av honom, inklusive den djupt sörjande korpen Matthew.

Liksom i slutet på förra volymen återser vi karaktärer vars liv förändrats av Morpheus. Det är mycket som följs upp och förklaras eller påminns om. Det känns nästan oväntat begripligt alltihop. Den odödlige Robert Gadling går på renässansfestival med sin flickvän. Han är föga imponerad över hur de har återskapat det förflutna och har fortfarande dåligt samvete över slavhandeln. Death dyker upp efter ett tag. Det är jättebra!

Detta följs av ett sådant där massivt stilbyte i en meditativ historia om en kinesisk rådgivare i exil. Följt av en senkommen uppföljare (författad under närmare ett decennium verkar det som) till historien om hur Shakespeare skrev ”En Midsommarnattsdröm”. Den här gången är det ”Stormen” som ska bli klar. Klokt och mänskligt.

The Last Sandman Story är ännu mer experimentell till formen, självbiografisk och delvis en making-of. Neil berättar om möten med karaktärerna i verkliga livet, både egna och medskaparnas.

I Endless Nights, alla med olika illustratörer, ägnas vart och ett av syskonen ett nummer. Visuellt är det oftast fint och ganska traditionellt igen, vilket känns som rätt sätt att avsluta det här. För det här är ju sista volymen, typ.

Death är först ut, men egentligen blott en bifigur i en berättelse om en venetiansk greve som lyckats hejda tiden och en ung man i vår tid.

Desire är även hen blott ett möte i förbigående i en historia förlagd till krigisk dåtid.

I Dreams berättelse far han till en magnifik sammankomst med sin nya kärlek, Killalla, för oerhört länge sedan. De flesta syskonen är där. Death skapar lite dålig stämning och Delight (blivande Delirium) är liten. Här finns också stjärnor och solar och dimensioner, alla för stunden antropomorfa.

Despairs historia är mer experimentellt illustrerad. Eller historier; i femton korta avsnitt skildras förtvivlan och uppgivenhet, ibland med några få ord, ibland nästan som en novell. Bilderna är dunkla och fragmenterade och accentuerar den nästan andäktiga djupdykningen ner i olika människors allra värsta stunder. En präst som, kanske oskyldigt, avskedas för övergrepp. Ett sjuttiotal katter övergivna i en trailer. Ett halvt misslyckat självmordsförsök.

Deliriums kapitel kunde inledningsvis vara en av Despairs historier men övergår i en betraktelse över psykos. Tror jag. Människor som lever i en alternativ verklighet, som tycker sig veta viktiga saker som inte andra ser eller förstår, och som nu samlas av Delirium, korpen Matthew och hunden Barnabas för ett viktigt uppdrag. Det blir lika starkt som konstigt.

Nästen ut är Destruction. En kvinna drömmer om undergångar. Kan en arkeologisk utgrävning på en fjärran ö ge henne något annat att tänka på? En utgrävning av framtiden, med hjälp från Destruction. Delirium är också där. Inte så intressant, konstaterar jag lite förvånat om denna ganska normalt tecknade serie.

Destinys historia är en illustrerad berättelse snarare än en tecknad serie. Hans bok innehåller verkligen allt, får vi veta. Och här är det slut.

Men samlingsvolymen slutar inte här. Faktum är att hälften är kvar, och den ägnas mestadels åt The Dream Hunters, en fristående berättelse förlagd till Japan och dåtid. Både den ursprungliga illustrerade novellen och den serieversion som kom ut senare ingår. Berättelsen om en ung munk och en räv med fantastiska förmågor känns verkligen som en gammal historia omberättad av Neil (vilket han hävdar i efterordet), men är tydligen helt och hållet hans eget påhitt. Det handlar om kärlek och hämnd och det är faktiskt intressantare än jag av någon anledning befarade.

Epilog:

Jag började samla på dessa album under coronatiden. Någonstans är det nog fortfarande den underliga perioden jag har i tankarna när jag läser de här berättelserna, en märklig och samtidigt väldigt verklig tid som passar de här fabulösa men också ofta väldigt mänskliga och påträngande historierna.

Eldslandet (2018)

Efter en rörig start så landar Pascal Engmans andra roman i ett antal personer vars vägar korsas i en dramatisk händelsekedja kring organhandel och kidnappningar, med både poliser och kriminella med och utan samvete. Mycket känns bekant. Här finns den obligatoriska personen med förflutet i SOG, numera gentlemannaskurk i lag med en strulig barndomsvän. Här finns den tuffa kvinnliga polisen som tuktar översittare och sätter psykologer på plats men kan värmas upp i kontakten med en flyktingtjej. Mest unika är väl partierna i Chile, där övervintrade nazister skapat en enklav med mycket dunkla men lönsamma hemligheter.

Kriminelle men innerst inne snälle Nicolas mer komplexbetyngda vän och kumpan Ivan får lite otippat också agera huvudperson ibland. En eländig typ som drömmer om att komma in i den fruktade organisationen ’Legionen’. De sistnämnda vill inte Nicolas ha med att göra. Vanessa, polisen, uppvisar gradvis också lite intressantare sidor. Hon är på sätt och vis en ovanlig karaktär: rik och självvalt isolerad samtidigt som hon saknar sin exmake. Hon är ingen primadinna, men känns ofta väldigt omogen.

Det är inledningsvis mest liv i bilderna från Chile, ofta kretsande kring en viss Carlos, en lugnt monstruös men respekterad samhällspelare i en mindre by som ruvar på hemska hemligheter. Han sponsrar lokala fotbollslaget och bossar över bortrövanden och mord. Och blir varse en möjlighet i form av ensamma, nyanlända flyktingbarn i Sverige. Vem skulle söka efter dem om de försvinner? Samtidigt blir han smått besatt av en nyinflyttad ung kvinna.

Engman knyter tids nog ihop det här ganska effektivt. Han kan också skriva action så det blir spännande och man förstår vad som händer, och han känns påläst. Och det finns något här. Karaktärer som används effektivt i en historia som tar ut svängarna men faktiskt kunde utspela sig i verkligheten. Men i personpresentationer, exposition och många scener är det ofta torftigt och fantasilöst skrivet. Som om författaren bara inte ids hålla på mysterier eller gradvis berätta saker på ett dramaturgiskt vis. Orka, liksom. Hade-formen regerar, likaså detaljer som verkar ämnade att upplysa en tänkt regissör om hur scenen ska filmas, om hur någon höjer en kaffekopp och tar en klunk. Och ställer ner den. Men det är mest övertydligheten som jag blir lite less på. Här finns en scen där en person bokstavligen tänker på hur hans val är det ”moraliskt riktiga” efter felval han gjort tidigare, val som läsaren för säkerhets skull påminns om.

Men visst förstår jag framgångarna. Det finns starka scener, grymheter och spänning. Bitarna faller på plats, konfrontationer och möten kanske är väntade men det är effektivt. Kunde nog bli en spännande film- eller miniserie.

Hörd som ljudbok, något spännigt inläst av Stefan Sauk med vissa utbrott av dramatiskt skådespeleri.

The Great Gatsby (1925)

F. Scott Fitzgeralds allmänt omhuldade och berömvärt korta klassiker blir 100 år nästa år. Dags att läsa den, och försöka att inte låta Luhrmanns film spoila den alltför mycket.

Kanske inget stort problem. Storheten i boken ligger väl minst lika mycket i formuleringar och iakttagelser som i handlingen. Det här kan vara en av de mest citatvänliga böcker jag läst, nästan på samma sätt som Generation X.

Det berättas i första person av ett tids nog namngivet jag (Nick Carraway), som hyr ett litet hus på Long Island, granne med det palats som sedan en tid tillbaka bebos av titelns Jay Gatsby. Men först möter vi hans karismatiska kusin Daisy och henne rike make Tom Buchanan som huserar på andra sidan sundet, där de ’gamla pengarna’ bor. Tom är en före detta atlet som på sistone börjat förläsa sig på vad som i vår tid kanske hade kallats vit maktlitteratur. Det är ’vetenskapligt’, insisterar han. Han är otrogen mot sin livfulla och i berättarens ögon närmast gudalika fru (även om Nick kommer få tillfälle att omvärdera sin bild av henne).

Det är fullt av levande och snygga formuleringar från en person med en vaken blick för både mänskligt beteende och inredningsarkitektur. Det är ofta roligt, med plats för till synes irrelevanta instick. Och välskrivet i stort och smått.

”The murmur trembled on the verge of coherence, sank down, mounted excitedly, and then ceased altogether.”

Eller:

“As for Tom, the fact that he ‘had some woman in New York’ was really less surprising than that he had been depressed by a book.”

Det är en roman där berättaren själv länge är en uppmärksam passagerare, som halvt motvilligt dras med i saker. En tidig tur till New York med Tom är ett bra exempel. Resan går via en dyster, asktäckt hållplats Tom han hämtar upp sin osannolika älskarinna. På ett infall köper de en hund. Spriten flödar i en lägenhet där en grupp människor samlas, ingen av dem särskilt tilltalande.

Gatsby, då? Ja, det är en enigmatisk krösus som arrangerar fantastiska fester, med stor orkester och allt. Gästerna forslas i skytteltrafik och med jämna mellanrum återställer en stab av tjänare stället efter härjningarna. Carraways första besök ger författaren fritt spelrum att briljera i konsten att fånga hur en situation kan förändras med berusningsgraden. Värden själv besitter ett leende av högsta rang:

”It was one those rare smiles with a quality of eternal reassurance in it, that you may come across four or five times in life. It faced – or seemed to face – the whole eternal world for an instant, and then concentrated on you with an irresistible prejudice in your favour. It understood you as far as you wanted to be understood, believed in you as you would like to believe in yourself, and assured you that it had precisely the impression of you that, at your best, you hoped to convey.”

Det du. Men även här kommer senare en omvärdering av både mannen och leendet. Otaliga motsägelsefulla historier om hans bakgrund och källan till Gatsbys förmögenhet florerar. Han känner igen Nick från deras tid i Europa under kriget och bjuder direkt in honom på en flygtur. Golferskan Jordan Baker blir en annan semifast punkt i hans nya tillvaro, trots att hon är ”incurably dishonest”.

Fitzgerald målar ömsom upp scener sprängfyllda av liv, ömsom Hopper-vemodiga vyer. Mest det förstnämnda, men det är värt att notera det insiktsfulla allvar som präglar det hela, vid sidan av formuleringar som får mig att skratta högt. Det är tankfullt på ett vaket och härligt vis. Vilket inte nödvändigtvis betyder att Fitzgerald alltid uttrycker sig på sätt som hade landat lika väl idag. Det är en tänkande människa med en makalös språkkänsla, det räcker långt. Till och med när han rabblar upp namnen på Gatsbys gäster i två sidor lyckas han göra det underhållande.

Om sig själv konstaterar Nick:

“Everyone suspects himself of at least one of the cardinal virtues, and this is mine: I am one of the few honest people that I have ever known.”

När Gatsby börjar anförtro sig åt Nick, som han ofelbart titulerar ’old sport’, vet han knappt vad han ska tro. Det visar sig att Gatsby och Daisy har ett förflutet tillsammans och den förstnämnde söker, med okaraktäristisk nervositet, Nicks hjälp för att ordna ett synbart slumpmässigt möte. Gatsbys kärlek visar sig vara innerlig, nästan överväldigande, som om alla hans ägodelar bara har ett värde om hon imponeras av dem. Känslorna verkar besvarade. Kommer det sluta lyckligt?

Vad som händer sedan är viktigt men inte det enda viktiga. Det viktiga är också de där svårgripbara känslorna och frågorna som Fitzgerald försöker och lyckas fånga. Det känns sorgligt och klokt och ’lyckliga i alla sina dagar’ har liksom inte med saken att göra. Det är en bok om desillusion, kanske man kan säga. Om att låta allting handla om något eller någon som kanske inte är värd det. Det finns en slags skönhet i det med.

Jämfört med många moderna bäcker som behöver 500 sidor för att säga nästan ingenting känns dessa 180 sidor som ett litet mirakel. På vissa vis, trots de uppenbara skillnaderna, påminner den mig om Mörkrets hjärta. Det är det finaste omdöme jag kan ge.

(Kort om Luhrmanns filmatisering. Den känns väldigt trogen boken, men som jag minns det slutar den när Fitzgerald fortfarande har några starka epiloger på lager. Dags att se om, tror jag.)

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 4

Fjärde samlingen i ”Deluxe edition” av Neil Gaimans klassiska seriesvit inleds med ett litet mästerverk; World’s End. Den hade jag faktiskt sedan tidigare. Ett par vanliga människor i en bil hamnar på ett värdshus bevistat av allt annat än vanliga människor. För att fördriva tiden under en allt annat än vanlig storm berättar de historier.

Efter dess variationsrika konst känns de enkla linjer (från Marc Hempel) som präglar övriga nummer i samlingen lite torftiga vid första anblicken. Men ”The Kindly Ones” är inte en torftig story arc. Vi möter först en trio damer kända från mytologins värld, och sedan Lyta Hall, som presenteras som en före detta superhjälte som valt ett vanligt liv med sin lilla son. Det får hon förstås inte. Och hon är väl egentligen amasonen Hippolyte. Det blir väldigt mycket blandmytologi a la Gaiman men också väldigt mycket dåtida samtid, bland annat i form av en person döende i aids. Och så dyker Loke upp. Är damerna furier, nornor eller moirer? Är det två olika trios? Det är inte lätt att sammanfatta. Jag känner mig vilsen ibland.

Drömmarnas kung återskapar också av någon anledning den mordiske the Corinthian. När Rose Walker (jo, hon är också med) far till England byter de tillfälligtvis tecknare. Rentav till flera. Delvis har det formen av en klassisk illustrerad saga. En mörk och elak saga. I den ’vanliga’ seriedelen återser vi väldigt senkommet en karaktär från allra första historien, fortfarande sovande. Är det dags att avsluta hans lidande nu?

Det finns en frihet i de här serierna som känns väldigt 90-tal. Gaiman låter sina karaktärer säga lite vad som helst, vilket gör det intressant och egentligen inte så chockerande. Det är livet självt som är mörkt och farligt, de bara förhåller sig till det.

Avsnitt åtta inleds med en genomgång av drömkungens vecka, där dagarna har snarlika men lite ändrade namn och där Gaiman kan strö ut alla idéer, ord och bilder som han inte riktigt hinner utforska helt. Så känns det i alla fall. Sedan hälsar Delirium på igen. Hon letar efter hunden som Destruction gett henne ansvar över.

Och till slut leder allting till ett mycket olycksbådande besök i Morpheus eget rike. Det blir märkligt spännande. Och den nya Corinthian, utsänd på ett uppdrag med korpen Matthew, verkar faktiskt komma till nytta. Hur det slutar? Synnerligen dramatiskt, om än delvis med långa samtal mellan drömkungen och några av hans syskon.

Det här är väl den längsta historien av dem alla och på klassiskt Gaiman-vis är den lika ambitiös som förbryllande. Jag ser fram emot att läsa om den. När jag läst sista volymen.

A Tale of Two Cities (1859)

“It was the best of times, it was the worst of times.”

En berättelse om franska expats i England med start några år före revolutionen. Om en handfull människor vars vägar möts, med sikte på ett lika berömt och hyllat slut som inledning.

Charles Dickens tredje mest kända bok (ej vetenskaplig uträkning) inleds med en till dunkelhetens rand välskriven prolog om året 1775, alltså före författarens tid. De ibland förfärande anekdoter han använder för att måla upp tidsandan är sålunda historia även för honom. England verkar mer eller mindre befinna sig i laglös oreda. Skurkar härjar fritt trots ett överflöd av hängningar. I Frankrike har revolutionens frön börjat slå rot i det fördolda (så tolkar jag de eleganta ordvändningarna). Det är helt briljant, och lite svårt att komma in i när man inte läst Dickens på ett tag. Det är ingen Ulysses, dock. Man har en god chans att landa i berättelsen och följa den.

Denna inleds på riktigt med en hästvagn (the Dover mail, för att vara exakt) på väg uppför en lerig backe, så brant att passagerarna tvingats gå ut för att ge de stackars hästarna en chans. Dickens missar inte tillfället att beskriva situationen livfullt och med lågmäld humor. Under stor nervositet i de nämnda oroliga tiderna får en passagerare vid namn Jarvis Lorry ett oväntat meddelande från en kurir. Hans förbryllande svar, tillika titeln på del ett av boken (eller ”Book the first”), låter som en kod:

”Recalled to life.”

Kapitel 3 inleds med ett direkt tilltal till läsaren, en personlig reflektion från författaren om hur alla människor är ett mysterium för varandra, att de har hemligheter. Förutom för en romanförfattare, frestas man tillägga då Dickens strax tar oss in i herr Lorrys tankar och drömmar. Han är på väg för att ’gräva upp någon ur en grav’.

Med den här sortens mystiska tillkännagivanden, metaforiska eller inte, håller Dickens läsarens nyfikenhet på sådan nivå att han sedan kan berätta mer i sin egen takt. Till exempel i form av en historia berättad för en ung dam som möter upp Lorry i Dover. Insisterande (trots sitt uppenbara engagemang) på att han bara är en ’maskin’ som går sin banks ärenden bekräftar han hennes teori om att han en gång ledsagade henne till England, när båda hennes föräldrar dött. Och nu har han något viktigt att meddela. På ett litterärt språk beskriver Dickens nästan cinematiskt de känslor, tonfall och gester som ackompanjerar det något tillkrånglade avslöjandet att fröken Manettes far, en fransk läkare, alls icke är död sedan tjugo år utan fängslades på grund av illvilliga intriger och nu har visat sig vara vid liv. I vilket skick, det ska de snart få veta. De ska fara till Paris. Flickan är inte omedelbart hoppfull.

“I am going to see his ghost.”

Det här är Dickens i hans esse, med plats för komik mitt i dramat i form av färgstarka bifigurer och vakna iakttagelser om mänskligt beteende. Det är sympatiskt skrivet med omtanke om karaktärerna. Och med plats för episoder kring exempelvis en tunna utspillt vin och den glädje detta bereder grannskapet. En scen som tar en olycksbådande vändning och dessutom för oss till ett hungrande Frankrike. Det är raffinerat skrivet på ett sätt som ställer många moderna böcker i ett lite sorgligt ljus.

Beskrivningen av tidens misär är sådan att jag blir dubbelt övertygad om att detta måste vara en av Niklas Natt och Dags favoritböcker.

Bok två inleds fem år efter det rörande mötet mellan far och dotter, en scen med visst hopp men som också tydligt avslöjar en förstörd människa som knappt vet vem han är. Som en kontrast mot detta allvar ger sig Dickens in i en härlig beskrivning av Tellsons Banks avsiktligt miserabla lokaler följt av presentationen av en lika miserabel familj präglad av märklig men komisk paranoia. Kritiken av samtidens barbariska rättsväsende och bestraffningar tar även den formen av ett slags satir, inte olik Voltaire. Vi återser strax tidigare huvudpersoner då de tvingas vittna mot en person de mött på båten från Frankrike fem år tidigare. Här presenteras också n¨ågra nya personer som kommer vara synnerligen viktiga för handlingen, bland annat en person vid namn Sydney Carton och inte minst föremålet för rättegången, en gentleman vid namn Charles Darnay.

Det är elegant och mystifierande. Är det en förrädare inför rätta eller har ett stort misstag begåtts? Varför har Carton så låga tankar om sig själv? Hur hänger allt ihop? Det stora mysteriet lever förstås kvar. Varför har doktorn blivit så illa behandlad? Även när han och dottern Lucie, den överbeskyddande Ms Pross och herr Lorry tillsammans utgör något av en utökad familj och livet är gott igen så ligger denna gåta som en skugga över tillvaron.

Så bär det av till Frankrike igen. I dräpande ordalag presenteras en fransk Monseigneur och de eländiga lismare han omger sig med, de priviligierade i ett system som belönar inkompetens och korruption. Dickens syn på aristokratins mindre smickrande inslag ger sig än tydligare till känna när en annan adelsman, Marquis St. Evrémonde, skyndar genom staden i sin droska och kör på ett barn. Författarens förakt för de maktfullkomliga dryper från sidorna i den fagraste prosa. Den tidigare nämnde Charles Darney visar sig vara hans brorson och betydligt mindre förtjust i de privilegier hans familj missbrukat genom åren. Farbror å sin sida tänker upprätthålla systemet så länge han lever. Vilket inte är så länge.

Darney menar vad vad han säger och är något år senare franskalärare i England. Kär i Lucie är han också, alltsedan första mötet, och ser till att på omtänksammaste vis tala med hennes fader innan han ber om hennes hand i äktenskap. Denna ynnest är han dock inte ensam om att önska. Den avsevärt mindre finkänslige Stryver hyser liknande planer och man kan rentav få för sig att det gäller även Carton, som dock anser sig ovärdig att fria – eller ens finnas till. Men ett löfte värt att lägga på minnet yttrar han.

“For you, and for any dear to you, I would do anything.”

Allvar och burlesk komedi avlöser varandra, och galleriet av bifigurer inkluderar bland annat en spion och en gravplundrare med mera som är övertygad om att hans fromma fru ber om hans olycka. Det må vara en av världens absolut bästa böcker men den sistnämnde kanske inte är helt oumbärlig för historien.

I Frankrike händer det saker. Den stackars doktorns före detta betjänt, hans märkligt skrämmande fru och en grupp av deras landsmän samlar vittnesbörd om maktens missdåd i väntan på dess fall. På svarta listan hamnar oförtjänt en viss adelsman som avsagt sig sitt arv. I England tar historien först en psykologisk vändning när den gamle doktorn ska lära sig hantera dotterns frånvaro. Åren går sedan snabbt, med glädje och sorg, tills revolutionen bryter ut på andra sidan vattnet. Pöbelns kollektiva raseri och gärningar under denna period framställs knappast i heroisk dager. Här verkar inga hjältar finnas. Dickens sympati vilar hos dem som bara vill leva sina liv i fred utan att skada någon annan.

Det kommer de förstås inte få. Den före detta adelsmannen tvingas av plikt- och medkänsla gentemot en god man som hotas av pöbelns blinda vrede återvända till Frankrike. Ett förändrat och fientligt Frankrike som bryr sig föga om en människas faktiska gärningar om de är skyldiga till att vara adel, särskilt om de lämnat landet och återvänder.

Resten är, som man säger, historia. En väldigt bra historia. Dickens har ställt upp sina högst levande pjäser på sin skickligt konstruerade scen och det som verkade slumpmässigt faller på plats på ett oförglömligt vis.

Mer sällan nämns kanske hans förmåga att skildra hemska och skrämmande situationer, men den är en viktig del av berättelsens kraft. Revolutionens maskineri som skapar tragedier lika tunga som det välde den ersatte, människor som fastnar mitt i utan chans att förvara sig, kapitlet ”the grindstone”. Den morbida humorn som gemene man ägnar sig åt gällande giljotinen. Mörkret skänker ljuset vikt och värdighet.

Även slutsträckan tar sin tid, är väl värt att påpeka, med plats för hopp och förtvivlan. Den hemlige hjältens samtal med en åldrad vän, hans nattliga vandring genom Paris efter ett avgörande beslut. Hur den chockerande förklaringen till flera mysterier till slut levereras under dramatiska former genom uppläsningen av ett brev inför en domstol och brevskrivaren själv, som fram tills dess glömt dessa händelser. Den nattsvarta förtvivlan som följer och de små antydningarna om vad en viss herre tänker ta sig för. Reflektionerna från den dömde i dödscellen, skildrade med djup psykologisk insikt. Alla de andra som går mot samma öde, offer i en ceremoni till det nya samhällets fromma. Och den lilla skaran som kanske kan ta sig därifrån. Det djärva bytet till presens när det sistnämnda skildras. Det blir till och med en fajt mellan två väldigt beslutsamma men i allt övrigt diametralt motsatta kvinnor. Och så kommer de där allra sista raderna. I sitt sammanhang är de förstås hundra gånger starkare än när de citeras lite här och var.

Världsklass. Andlöst spännande. Djupt gripande.

Ljudboken: normalt sett föredrar jag när inläsaren håller igen lite med röstskådespeleriet men Anton Lesser får dispans. Också världsklass.

Jag for ner till bror (2018)

Att Karin Smirnoffs hyllade debutroman är speciellt skriven, exempelvis utan kommatecken och med namn i gemener, blir mindre tydligt i ljudboksform (Lo Kauppi), men lokala uttryck och avkortade meningar hörs förstås. Och speciellt är det ändå.

Jana Kippo, en självuppoffrande och alltid hjälpsam kvinna som samtidigt stängt av sina känslor på många sätt kommer hem till Smalånger någonstans i norr, skådeplats för barndomstrauman och ett hårt liv i en ort präglad av Uppenbarelseboken och mäns styre. Hon inleder raskt en relation med en föga sofistikerad men ändock konstnärligt lagd man, blir varse att en omtyckt, nästan dyrkad, kvinna i trakten nyss dött och träffar som titeln anger sin bror, även han ärrad av barndomen. Tar jobb i hemtjänsten och får samtidigt chans att nysta i ett mysterium.

Bit för bit berättas om hennes förflutna, med övergrepp och en ondsint far, med svek mot en vän och senkommen hämnd. Trasiga människor på en plats som känns som en annan värld och samtidigt väldigt svensk. En älgjakt (”Skogen är full av älg och världen är full av män”). Dans på ’Rundan’, där den ena parten stinker av ”svett och Aqua Vera”, den andra av ”ångest och hb”. Tidsmarkörerna är länge få. Allting känns som för länge sedan men är inte det. Maria, den döda kvinnan, är även postumt allestädes närvarande och verkar ha påverkat många liv.

Det är väldigt eget. Smutsigt och deppigt men alltmer dramatiskt vid sidan av socialrealismen. Det känns som en detektivhistoria och samtidigt inte. Från att vara en fullkomligt ogenomskinlig låda blir huvudpersonen alltmer begriplig och engagemanget stiger i takt med att frågetecknen rätas ut. Jana förblir samtidigt en oförutsägbar person som på stundens ingivelse tar alla chanser att få veta mer om saker som skett. Arrangerar en begravning, snokar i ett hus innan hon ringer polisen efter ett självmord. Och sedan städar hon huset, trots att den döde var ’en skithög’. Ringer ingen när hon är sjuk och utmattad och inte ens har torr ved hemma. Religonen har hon på något sätt kvar, men förlåtelse är inget hon anammar.

John, den konstnärlige, undviker också enkla kategoriseringar. Instabil och ibland hotfull men med uppriktig självinsikt. Han har ett nästan lika tufft förflutet som Jana och de visar sig också ha något ännu viktigare gemensamt.

En kommande konstutställning i ett galleri som ägs av en viss person låter som en potentiell vändning men det är istället en serie julscener som får skina ljus över denna berättelse om ovanliga barn och föräldrar.

En väldigt annorlunda bok. Fult och fint och så rakt att det nästan känns mystiskt.

Anteckningar från ett källarhål (1864)

Med dess strax över 120 sidor kunde man dra slutsatsen att denna bok, ibland med svensk titel ”Anteckningar från källarhålet”, är Fjodor Dostojevskijs mest lättlästa. Var inte så säker. Det är i alla fall lätt att se varför James Joyce var så lyrisk över den ryske författaren, när man möts av sida upp och sida ner av tankeflöden från ett både urskuldande och trotsigt jag.

Det känns rått och oredigerat när bokens jag ger sig ut i vindlande och ganska dystra tankegångar om sig själv och mänskligheten. Upprepningarna är legio. Hans svador om förnuftet kontra fria viljan känns dock slående moderna, en krock mellan dåtidens vetenskap och nästan munter pessimism. Människan offrar sitt eget bästa bara för att uppvisa en egen vilja, hävdas bland annat. Å andra sidan, finns det en fri vilja?

Om man t.ex någon gång kommer att räkna ut och bevisa för mig, att jag räckt lång näsa åt någon bara för att jag inte kunde låta bli att göra det och ovillkorligen var tvungen att räcka lång näsa, vad är det då som blir kvar av min fria vilja, i synnerhet om jag är en studerad man och fått en viss vetenskaplig utbildning? Då kan jag ju räkna ut hela mitt liv för trettio år framåt.

Kommer vi kunna reducera all vilja till en uträkning? Eller är människans självdestruktivitet, alltså individualism, starkare? Vad vill han? Han är ärligt talat ofta rätt tröttsam att lyssna på, på sätt och vis helt uppriktig men också ambivalent och nästan pladdrig. Den intelligens han berömmer sig om avspeglas inte nödvändigtvis i kloka ord även om en del intressanta insikter virvlar förbi i hans svada. Allt detta avsiktligt, förstås.

Del ett presenterar denne outsider i sitt källarhål. Som författarens företal utlovar handlar del två om några specifika händelser som han anser extra talande.

En episod handlar om hans ynkliga önskan efter upprättelse, kanske rentav duell, efter en upplevd förolämpning. Samtidigt som han nästan vill förolämpas och kanske i själva verket beundrar officeren som blivit föremål för hans besatthet. Hans plan att kollidera lite lagom på fina gatan – omsorgsfullt välklädd, förstås! – har ändå sina komiska poänger.

I en annan episod våldgästar han (ungefärligen) en middag med människor han ringaktar och beter sig klumpigt och otrevligt och låtsas sedan inte bry sig om dem alls. Det är total cringe, trovärdigt och insiktsfullt.

Jag ville av alla krafter visa att jag kunde klara mig utan dem. Och hela tiden klampade jag med flit och satte hälarna hårt i golvet. Men allt var förgäves, de märkte det inte ens.

Även här slutar det med ett oerhört behov av upprättelse efter en förödmjukelse han skapat själv. Tankarna går till bittra unga män som med dramatiska fantasier göder sitt hat i sin ensamhet (om än numera med god hjälp av nätet) tills det hotar att kokar över i drastisk handling. Han är för sorglig, helt enkelt. Till och med mot sin betjänt som han knappt har råd med hamnar han i prestigekamp.

Men samme person levererar också en bitvis klok och uppriktig svada till en glädjeflicka som han nyss och glädjelöst besökt. Somligt han säger är morbitt förskräckande men avsikten verkar ändå att varna och väcka. Det finns mer i honom än kränkt ilska. Tror jag. Under korta stunder i alla fall. Och det finns ett starkt drag av självdestruktivitet. När hon på hans förslag besöker honom är det förstås en annan person hon möter. En person som han nog egentligen inte vill vara.

En kort men djärv och inflytelserik roman. Förutom de självklara existentialisterna kommer jag att tänka på Ett öga rött i den rättframma skildringen av de egna klavertrampen. Det är en besk och pratig bok, proppfull med psykologisk insikt och svartsyn. Efter denna letar man lämpligen upp Brott och Straff för att muntra upp sig.