“It was the best of times, it was the worst of times.”
En berättelse om franska expats i England med start några år före revolutionen. Om en handfull människor vars vägar möts, med sikte på ett lika berömt och hyllat slut som inledning.
Charles Dickens tredje mest kända bok (ej vetenskaplig uträkning) inleds med en till dunkelhetens rand välskriven prolog om året 1775, alltså före författarens tid. De ibland förfärande anekdoter han använder för att måla upp tidsandan är sålunda historia även för honom. England verkar mer eller mindre befinna sig i laglös oreda. Skurkar härjar fritt trots ett överflöd av hängningar. I Frankrike har revolutionens frön börjat slå rot i det fördolda (så tolkar jag de eleganta ordvändningarna). Det är helt briljant, och lite svårt att komma in i när man inte läst Dickens på ett tag. Det är ingen Ulysses, dock. Man har en god chans att landa i berättelsen och följa den.
Denna inleds på riktigt med en hästvagn (the Dover mail, för att vara exakt) på väg uppför en lerig backe, så brant att passagerarna tvingats gå ut för att ge de stackars hästarna en chans. Dickens missar inte tillfället att beskriva situationen livfullt och med lågmäld humor. Under stor nervositet i de nämnda oroliga tiderna får en passagerare vid namn Jarvis Lorry ett oväntat meddelande från en kurir. Hans förbryllande svar, tillika titeln på del ett av boken (eller ”Book the first”), låter som en kod:
”Recalled to life.”
Kapitel 3 inleds med ett direkt tilltal till läsaren, en personlig reflektion från författaren om hur alla människor är ett mysterium för varandra, att de har hemligheter. Förutom för en romanförfattare, frestas man tillägga då Dickens strax tar oss in i herr Lorrys tankar och drömmar. Han är på väg för att ’gräva upp någon ur en grav’.
Med den här sortens mystiska tillkännagivanden, metaforiska eller inte, håller Dickens läsarens nyfikenhet på sådan nivå att han sedan kan berätta mer i sin egen takt. Till exempel i form av en historia berättad för en ung dam som möter upp Lorry i Dover. Insisterande (trots sitt uppenbara engagemang) på att han bara är en ’maskin’ som går sin banks ärenden bekräftar han hennes teori om att han en gång ledsagade henne till England, när båda hennes föräldrar dött. Och nu har han något viktigt att meddela. På ett litterärt språk beskriver Dickens nästan cinematiskt de känslor, tonfall och gester som ackompanjerar det något tillkrånglade avslöjandet att fröken Manettes far, en fransk läkare, alls icke är död sedan tjugo år utan fängslades på grund av illvilliga intriger och nu har visat sig vara vid liv. I vilket skick, det ska de snart få veta. De ska fara till Paris. Flickan är inte omedelbart hoppfull.
“I am going to see his ghost.”
Det här är Dickens i hans esse, med plats för komik mitt i dramat i form av färgstarka bifigurer och vakna iakttagelser om mänskligt beteende. Det är sympatiskt skrivet med omtanke om karaktärerna. Och med plats för episoder kring exempelvis en tunna utspillt vin och den glädje detta bereder grannskapet. En scen som tar en olycksbådande vändning och dessutom för oss till ett hungrande Frankrike. Det är raffinerat skrivet på ett sätt som ställer många moderna böcker i ett lite sorgligt ljus.
Beskrivningen av tidens misär är sådan att jag blir dubbelt övertygad om att detta måste vara en av Niklas Natt och Dags favoritböcker.
Bok två inleds fem år efter det rörande mötet mellan far och dotter, en scen med visst hopp men som också tydligt avslöjar en förstörd människa som knappt vet vem han är. Som en kontrast mot detta allvar ger sig Dickens in i en härlig beskrivning av Tellsons Banks avsiktligt miserabla lokaler följt av presentationen av en lika miserabel familj präglad av märklig men komisk paranoia. Kritiken av samtidens barbariska rättsväsende och bestraffningar tar även den formen av ett slags satir, inte olik Voltaire. Vi återser strax tidigare huvudpersoner då de tvingas vittna mot en person de mött på båten från Frankrike fem år tidigare. Här presenteras också n¨ågra nya personer som kommer vara synnerligen viktiga för handlingen, bland annat en person vid namn Sydney Carton och inte minst föremålet för rättegången, en gentleman vid namn Charles Darnay.
Det är elegant och mystifierande. Är det en förrädare inför rätta eller har ett stort misstag begåtts? Varför har Carton så låga tankar om sig själv? Hur hänger allt ihop? Det stora mysteriet lever förstås kvar. Varför har doktorn blivit så illa behandlad? Även när han och dottern Lucie, den överbeskyddande Ms Pross och herr Lorry tillsammans utgör något av en utökad familj och livet är gott igen så ligger denna gåta som en skugga över tillvaron.
Så bär det av till Frankrike igen. I dräpande ordalag presenteras en fransk Monseigneur och de eländiga lismare han omger sig med, de priviligierade i ett system som belönar inkompetens och korruption. Dickens syn på aristokratins mindre smickrande inslag ger sig än tydligare till känna när en annan adelsman, Marquis St. Evrémonde, skyndar genom staden i sin droska och kör på ett barn. Författarens förakt för de maktfullkomliga dryper från sidorna i den fagraste prosa. Den tidigare nämnde Charles Darney visar sig vara hans brorson och betydligt mindre förtjust i de privilegier hans familj missbrukat genom åren. Farbror å sin sida tänker upprätthålla systemet så länge han lever. Vilket inte är så länge.
Darney menar vad vad han säger och är något år senare franskalärare i England. Kär i Lucie är han också, alltsedan första mötet, och ser till att på omtänksammaste vis tala med hennes fader innan han ber om hennes hand i äktenskap. Denna ynnest är han dock inte ensam om att önska. Den avsevärt mindre finkänslige Stryver hyser liknande planer och man kan rentav få för sig att det gäller även Carton, som dock anser sig ovärdig att fria – eller ens finnas till. Men ett löfte värt att lägga på minnet yttrar han.
“For you, and for any dear to you, I would do anything.”
Allvar och burlesk komedi avlöser varandra, och galleriet av bifigurer inkluderar bland annat en spion och en gravplundrare med mera som är övertygad om att hans fromma fru ber om hans olycka. Det må vara en av världens absolut bästa böcker men den sistnämnde kanske inte är helt oumbärlig för historien.
I Frankrike händer det saker. Den stackars doktorns före detta betjänt, hans märkligt skrämmande fru och en grupp av deras landsmän samlar vittnesbörd om maktens missdåd i väntan på dess fall. På svarta listan hamnar oförtjänt en viss adelsman som avsagt sig sitt arv. I England tar historien först en psykologisk vändning när den gamle doktorn ska lära sig hantera dotterns frånvaro. Åren går sedan snabbt, med glädje och sorg, tills revolutionen bryter ut på andra sidan vattnet. Pöbelns kollektiva raseri och gärningar under denna period framställs knappast i heroisk dager. Här verkar inga hjältar finnas. Dickens sympati vilar hos dem som bara vill leva sina liv i fred utan att skada någon annan.
Det kommer de förstås inte få. Den före detta adelsmannen tvingas av plikt- och medkänsla gentemot en god man som hotas av pöbelns blinda vrede återvända till Frankrike. Ett förändrat och fientligt Frankrike som bryr sig föga om en människas faktiska gärningar om de är skyldiga till att vara adel, särskilt om de lämnat landet och återvänder.
Resten är, som man säger, historia. En väldigt bra historia. Dickens har ställt upp sina högst levande pjäser på sin skickligt konstruerade scen och det som verkade slumpmässigt faller på plats på ett oförglömligt vis.
Mer sällan nämns kanske hans förmåga att skildra hemska och skrämmande situationer, men den är en viktig del av berättelsens kraft. Revolutionens maskineri som skapar tragedier lika tunga som det välde den ersatte, människor som fastnar mitt i utan chans att förvara sig, kapitlet ”the grindstone”. Den morbida humorn som gemene man ägnar sig åt gällande giljotinen. Mörkret skänker ljuset vikt och värdighet.
Även slutsträckan tar sin tid, är väl värt att påpeka, med plats för hopp och förtvivlan. Den hemlige hjältens samtal med en åldrad vän, hans nattliga vandring genom Paris efter ett avgörande beslut. Hur den chockerande förklaringen till flera mysterier till slut levereras under dramatiska former genom uppläsningen av ett brev inför en domstol och brevskrivaren själv, som fram tills dess glömt dessa händelser. Den nattsvarta förtvivlan som följer och de små antydningarna om vad en viss herre tänker ta sig för. Reflektionerna från den dömde i dödscellen, skildrade med djup psykologisk insikt. Alla de andra som går mot samma öde, offer i en ceremoni till det nya samhällets fromma. Och den lilla skaran som kanske kan ta sig därifrån. Det djärva bytet till presens när det sistnämnda skildras. Det blir till och med en fajt mellan två väldigt beslutsamma men i allt övrigt diametralt motsatta kvinnor. Och så kommer de där allra sista raderna. I sitt sammanhang är de förstås hundra gånger starkare än när de citeras lite här och var.
Världsklass. Andlöst spännande. Djupt gripande.
Ljudboken: normalt sett föredrar jag när inläsaren håller igen lite med röstskådespeleriet men Anton Lesser får dispans. Också världsklass.