Det här är bättre än receptet ”ungdomar och övernaturligheter på svenska” ger farhågor om.
Duon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lagt sig vinn om att alla typer – om än inte härkomstmässigt – ska representeras. Den tjocka, mobbade bondtjejen, den översmarta bruden som inte förstår hur lyckad andra tycker att hon är, emotjejen med egen lägenhet och alkoholiserad far, snyggetjejen som har haft ätstörningar, tjejen som söker bekräftelse genom sex samt bitchen.
Berättelsen är en blandning av ”Eldfödd”, ”Carrie” och andra Kingklassiker, uppdaterad för dagens tonåringar eller de som önskar att de fortfarande tillhörde den kategorin.
Korta kapitel – där det ofta lika gärna kunde varit nytt stycke – ger känsla av att man snabbt rör sig genom handlingen. Som en detalj kan nämnas att det är typografiskt snyggt och tilltalande. Liten text men generösa marginaler och radavstånd inbjuder till läsning.
Det är också smart att låta karaktärerna ”beskriva varandra” – med fokus på de saker som just den aktuella personen noterar, beundrar eller stör sig på. De skriver i presensform med odiskutabelt lyckad effekt. Om man ska drista sig till en analys kan man kanske säga att det passar extra bra när man skriver om en ålderskategori som lever i nuet. En bra presentation av karaktärerna men med de klassiska hämndfantasierna som huvudsaklig action i början.
Vid hundrasidorsstrecket ungefär kommer det stora testet. Kan de hålla storyn intressant när de väl presenterat sextetten som Utvald? Svaret är, med vissa förbehåll, ja.
Språkligt är det mer ”korrekt” än exempelvis ”Snabba Cash”, med sin troligen äldre avsedda målgrupp. Även om de vänder sig till ungdomar har de inte gått loss totalt med slanguttryck eller experimentellt språk. Vare sig den aktuella personen är smart eller en ”problemunge” är prosan ungefär densamma, med en direkttillgång till dennes tankar som huvudsakliga medel för förståelse.
Ibland utbryter plötsligt skoluppsatsspråk utan tanke: ’krälande, onämnbara former’ och ’en sinnrikt utsnidad stad med underlig arkitektur …’ Scenen i rektorns hus är överlag amatörmässigt skriven. Man kan få för sig att den ena författaren försöker beskriva medan den andra försöker skriva ”skräckigt”, men gissningsvis är det inte så enkelt.
Andra scener är överraskande tarvliga, som om de ’insett’ att det är det dags för något ’riktigt läskigt’ – som Minoos dröm om Rebecka. Den inledande scenen är kuslig, många andra sekvenser känns tillgjorda. Ironin, där de ska visa att de är medvetna om föregångarna i genren, faller ibland platt.
Trots allt gillar jag ”Cirkeln” mycket mer än jag hade kunnat gissa. Den är överlag vitalt skriven och har en viss respekt för läsaren. Mer än jag väntat mig, i alla fall.