Lars Wilderäng är en väletablerad bloggare, tillika föreläsare i ämnet ”prepping”, som 2012 romandebuterade med en berättelse om hur ryssen faktiskt anfaller.
Aningslöshet är ledordet i beskrivningen av hur landet tas på sängen av väl förberedda inkräktare som slår till simultant, i smått och stort. Samtidigt går det ett löpande tema av handlingskraft hos folk. De gnäller föga, mumlar inte paralyserat ”det här måste vara en dröm” utan accepterar situationen rätt raskt.
Informativt är det också. Wilderängs husgudar verkar heta Guillou och Clancy snarare än Gaiman och King. Det är torrt, faktaspäckat och ofta militäriskt opersonligt. Vi ska veta exakt hur många, vilket märke/modell, precis när, just var. Istället för bilder ser man ofta tabeller framför sin inre blick. Men det är relativt välskrivet och fritt från löjlig slang. Och visst serveras det också mer lättillgängliga och intressanta kunskaper om det militära.
Lustigt nog avstår han däremot oftast från att redovisa personernas ålder och utseende, och egentligen allt annat som hade gjort dem intressanta i en mindre extrem situation.
Tidsspannet är kompakt; efter 150 sidor är det fortfarande lunchtid första dagen. Perspektivet är hyperepiskt med sekundsnabba sjumilakliv mellan olika stationer och personer. Vid enstaka tillfällen är det rentav genom ryska ögon vi får se händelseförloppen. Karaktärernas status, jobb, egenskaper och ibland privatliv redovisas på det sätt dramaturger fördömer men många storsäljande författare ändå föredrar, alltså rakt upp och ner, finesslöst och utan något uppriktigt försök att göra det till en naturlig del av händelser eller dialog. Hon var si, han var sån, detta hade hänt tidigare. Hälften verkar dö strax efter att de introducerats och hunnit ge oss ett av de snäva perspektiv på anfallet som inleder boken, vilket trots allt resulterar i ett ganska effektfullt kaos.
FRA-operatören Martin som detaljpresenteras i första kapitlet, stationerad söder om Göteborg, överlever dock introfasen. Så gör även polisen Mia Svensson i Malmö, Gerd Olsson, vice statsminister och kapabel att hantera en ”hagelbock”, och kapten Segerfäldt (jo, han heter så, och Wilderäng förklarar lite senare att militärer gärna tar ett nytt namn för att förenkla kommunikationen) på övning på Gotland, samt njurstensdrabbade kommendörkaptenen Anton Sjöwall som ska observera en rysk flottövning å Sveriges vägnar men får se mycket mer än så.
När ett sönderskjutet, yrvaket kompani på Gotland samlar sig för att försöka göra sitt jobb piggnar det till, likaså när två hypereffektiva SOG-militärer plötsligt anländer hos vice statsministern. Sedan är det ”plattan i mattan”. Större landstigning sker bara på Gotland och det är där som Wilderäng och resterna av försvaret koncentrerar mycket av sin uppmärksamhet. Vi följer några morske män och kvinnor som från olika håll ger lede fi ett barskare mottagande än väntat. Det är oerhört dramatiskt men någon helhetsbild söker man ofta förgäves efter, eftersom det kronologiska berättandet huvudsakligen presenterar en serie med- och motgångar kring tesen ”krig är en materialsport”.
Domen mot ett nerskalat försvar och stängda bergrum är hård. Som inlägg i försvarsdebatten är boken tydlig och, ska medges, smittande. Wilderäng framstår, åtminstone för en lekman som jag, som väldigt påläst. Han har uppenbart ägnat en hel del tankekraft och research åt sitt scenario och det känns övertygande frånsett tanken ”men inte skulle de väl …”
Idén att basera en krisregering i Karlsborg är inte så dum. Och när ryssarna kör igång en förljugen presskonferens och vidden av deras handlingar framgår tar det effektivt skruv hos läsaren och man blir benägen att instämma i körerna om förstärkt försvar. Faktum är att man går omkring och är lite extra arg på Ryssland, trots att det bara är på låts. På motsvarande sätt värms man av grannlandet Norges resoluta reaktion istället för att tänka på deras usla laxodlingar och irriterande skidåkare.
Jargongen och militärterminologin är sannolikt solid men det är bara för mycket av det. Dialogen är bitvis skrattretande. Vid ett tillfälle håller ”Bob” föredrag i två och en halv sida, i vad som mer känns som en artikel än mänskligt tal. Somliga figurer känns som stigna rakt ur en värvningspamflett.
Med det sagt visar han också prov på just den sortens mer målande beskrivning och personnära iakttagelser som en sådan här berättelse behöver. Bland många exempel sticker en scen från Visby sjukhus ut. Kanske är det bara en beslutsam redaktör som fattas? ”Bort med detta, mer av detta.” Eller ”nu när du visat att du kan jargongen kan du beskriva liknande scener på ett mer komprimerat och berättande vis”. Och inte minst rensa bort eller byta ut upprepade ord i samma stycke eller rentav mening för bättre flyt.
(Sen insikt: ironiskt nog är det faktiskt en omarbetad version jag har läst, inte den första som tydligen gavs ut på eget förlag. Hmm. Kunde de inte ha gjort mer när de ändå höll på…)
Skendränkning och andra saker som inte hör ”fint krig” till förekommer på båda sidor. Sverige verkar ha ett hemligt förråd av folk beredda att handla resolut och grymt om läget kräver det. I form av bland annat Mia ser dock Wilderäng till att det finns reaktioner på det också.
Ett flertal dramatiska svängar ända in på slutrakan lämnar av med en kluven känsla och en odiskutabel nyfikenhet på uppföljaren, som heter ”Midsommargryning”.
Sammanfattning: Wilderängs främsta mål utöver att väcka debatt verkar vara att inte kunna beslås med några felaktigheter av militärt utbildade läsare. Det är begripligt hos en självutnämnd MÖP (militärt överintresserad person) men drabbar lika mycket som berikar berättelsen. Som trots allt är ganska smittande och engagerade.