I rasande fart men utan att det känns stressat skildrar journalisten Jonathan Lundberg (känd för Sverigevänner) vad man kanske kunde kalla kampen om diskursen, från första världskrigets propaganda till nättroll. Det följer en logik som känns självklar när man läser det men om jag berättar att här ryms både 60-talshippies, Aldous Huxley, Timothy Leary, radioprofilen Charles Coughlin på 1930-talet och ensamma unga män som samlas i nätforum så låter det kanske splittrat.
Läsupplevelsen är full av aha-upplevelser och senkomna insikter om företeelser och begrepp som man kanske borde ha känt till. Det är inte en berättelse om hela nätet och vad som fanns innan; fokuset är hela tiden på kommunikation och diskussion bortom den traditionella journalistiken, av både sund och destruktiv art. Mest den sistnämnda. 2chan och 4chan, Facebook och Anonymous, GamerGate och Pewdiepie, grodan Pepe och Pizzagate. Kopplingen mellan Burning Man-festivalen och Silicon Valley.
Censur och informationsfrihet löper omlott genom historien, likaså den oklara gränsen mellan skämt och allvar och inte minst hur känslan av utanförskap kan vara en bördig mylla att så idéer i. Lundberg tar oftast inte tydlig ställning utan redovisar endast i kondenserat format för nyckelhändelser och -personer, visionärer och opportunister. Och hur det kunnat bli så här. Men i kapitlet om Pizzagate, en konspirationsteori som sånär slutade i mord, unnar han sig mer värdeladdade ord och reflektioner.
Det finns fler exempel på hur krystade fantasier blir ett gemensamt projekt där långsökta samband fabuleras fram på skoj eller allvar och får stora konsekvenser. QAnon-”kulten” förklaras lika koncist men rejält som mycket annat. Alex Jones dyker upp allt oftare mot slutet. Snart är det inte modern historia man läser om utan en tragisk nutid. Mer underhållande är exempelvis kampanjen för att få folk att prenumerera på Pewdiepies YouTube-kanal. Up to a point …
Den löpande frågan om censur, och vem som kan utöva den, leder fram till den makt som annonsörer kan utöva. Det Facebook som inte anser sig vara lämpade att förbjuda grupper eller inlägg kan plötsligt agera snabbt när företag som Coca-Cola och Starbucks hotar med att dra in annonserna. Och om destruktiva rörelser som Boogaloo på så vis kan kväsas, är det verkligen fel? Kapitlet om presidentvalet 2020 sammanfattar hur de stora plattformarna Twitter och Facebook försöker hantera det ansvar de nu insett att de har. Hur göra när presidenten ljuger om valfusk? Ska en artikel om Biden som bygger på hackat material tillåtas spridas hos dem? Svåra, intressanta frågor.
Vad konspirationsteorierna och Trumps påeldande av dem ledde till känns i efterhand lika logiskt som det var chockerande när man såg tusentals vilseledda idioter storma Capitolium, en händelse skildrad lika livfullt som ett ögonvittnesreportage. Att göra något levande av noggrann research är en av Lundbergs styrkor.
Redan sedan boken kom ut har ett nytt stort paradigmskifte inträffat: hur AI gått från något som folk pratar om till något som alla kan använda. Kan man censurera texter som produceras och distribueras av ett sådant? Jag föreställer mig att Lundberg kan skriva en väldigt intressant bok om det också.
Den här boken är ganska kort, kapitlen likaså. Det är utvalda företeelser som får representera temat. Obamas omtalade nätkampanj nämns inte med ett ord, däremot Ron Pauls och Trumps. Steve Jobs flaxar förbi men hur han satte internet i var mans hand med sin iPhone nämns inte. Trots det eller därför är det en bok jag läste i svindlande fart. Att få med så mycket intressanta fakta på så få sidor är smått mirakulöst. Om tjugo år kan det här vara boken jag rekommenderar till en ung person som undrade om ”det där med Internet som ni hade förr” och vill veta varför utomjordingarna till slut stängde ner det helt.
Och det är någonting lite extra fantastiskt med en pappersbok om internet som lyckas beskriva både memes och klipp i ren text och nästan få en att se dem för sin inre blick.