Hyllad och prisbelönt alternativhistoria av R. F. Kuang med drag av steam punk men också ett stort inslag av kolonialism och språk. Huvudpersonen är från Kanton och kallas i bokens början bara ’the boy’, tills han räddas från att följa sin familj i döden med hjälp av det silver som är en viktig komponent i boken och den här alternativa tiden. Hans räddare, om det är rätt ord, uppmanar honom att ta ett namn som engelsmän kan uttala – för det är till England de ska – och strax heter han Robin Swift.
I Oxford står ett torn ägnat åt översättning och vars översta våning används för ”silver working”. Silver är bokens ånga, enkelt uttryckt, som inte bara kan användas för läkekonst utan för att effektivisera och göra allt möjligt säkrare och bättre. Eller farligare, om det är avsikten. Robin, som visar sig ha fallenhet och hämtas till England av just det skälet, kan bli en av de få som får lära sig hur detta fungerar. Som professor Lovell uttrycker det:
“London is a blathering mess. (…) But Oxford gives you all the tools you need for your work – food, clothes, tea – and then it leaves you alone. It is the centre of all knowledge and innovation in the civilised world.”
Och om han sköter sina studier – vilket bland innebär intensivkurser i latin och grekiska – kan Robin hamna där. Av somligt att döma är han inte den första som får denna möjlighet.
Han måste också förstå sitt nya hemland, dess politik och kultur, dess nedlåtande attityd gentemot andra länder och folk – vilket han i sin beroendeställning knappast törs ifrågasätta. Han försöker förstå sin mentor-beskyddare-nästan-fadersfigur, som oftast uppvisar en kontrollerad distans med något enstaka leende men också visar sig kapabel till överraskande våld – även detta kontrollerat. När en koleraepidemi bryter ut i London ger han sig inte ut med sitt magiska silver bland de huvudsakligen fattiga offren och räddar liv: ”Silver is expensive”.
Det har verkshöjd. Allvaret är mer närvarande än den underfundiga glimt i ögat som präglar somligt i genren. Det är välskrivet och med psykologisk insikt men omsorgen om fakta kan ibland ta sig torra utryck, som i de talrika fotnoterna. Samtidigt bjuder författaren ofta på små insikter som kan tyckas självklara men inte alltid. Som vad ’Goodbye’ är en sammandragning av.
Efter några år får han utan fanfarer veta att det är dags: han ska till Oxford. På denna fantastiska plats där drygt tjugo lärosäten av skiftande status huserar lär han snabbt känna en av de ytterst få andra med icke-västerländskt påbrå, den kvicktänkte och bildade Ramy. Det finns en känsla av att livet börjar nu, trots den självklara rasismen som florerar. Det är en plats där bibliotek och muséer är självklara storheter, stolta över sina unika objekt och manuskript – kort och gott en total kontrast till en tid där allt lätt kan nås, dupliceras och modifieras.
Man hinner nästan glömma att det utspelar sig i en alternativ tid tills Robin springer på en dubbelgångare och hjälper denna och hans vänner att bli osynliga.
Det här är inte Harry Potter. Möjligen Harry Potter för intellektuella, men det låter onödigt snobbigt. Det är en bok om språk, kolonialism och kärleken till kunskap. Bland annat. Med en hel del helt vanliga sköna rader.
“Travel sounds fun until you realise what you really want is to stay at home with a cup of tea and a stack of books by a warm fire.”
Utöver Robin och Ramy utgörs årets nykomlingar i Babel av två flickor. Trots en del inledande friktion kan de alla enas i sitt utanförskap.
Plotten tjocknar och klarnar på samma gång när Robin lär känna sin dubbel/föregångare, en något äldre ung man med väldigt snarlik livshistoria som dock tagit en annan väg än den utstakade. Den kritik mot brittisk imperialism som anats blommar nu ut i full kraft och Robin konfronteras med brutala sanningar om den institution han precis sällat sig till – om han kan tro sin inte överdrivet sympatiske halvbror, Griffin. Som om inte det vore nog förväntas han väldigt snart ta sitt livs viktigaste beslut. Ska han svika den bästa plats han någonsin varit på? Kan han ha kakan och äta den?
Boken präglas av kärlek till språk och fascination inför översättandets utmaningar, med rena föreläsningar som en naturlig del av berättelsen. Men det är inte främst som verktyg för kommunikation mellan människor som översättning får sin upphöjda plats i Oxford; det har en avgörande betydelse i hur silver ges sina närmast magiska egenskaper. En knapp tredjedel in förklaras det konkret hur det funkar – och det är upp till läsaren att köpa det eller inte. Det är i alla fall ett väldigt intressant koncept där språk är makt och magi, bokstavligen, och där etymologi får oanad vikt. Och det ger författaren möjlighet att berätta en massa fascinerande saker om språk, med en twist. Samtidigt finns det ett stort inslag av cynism här; något som kunde vara många fler till gagn hålls inom lås och bom eller säljs till överpris. Som professor Playfair obekymrat sammanfattar det:
”That’s the beauty of being cleverer than everyone else.”
De som drabbas av dessa teknologiska språng inkluderar brittiska arbetare som gjorts arbetslösa och på olika sätt vädrar sitt missnöje. Uppfinningarna innebär inte ett bättre liv för alla utan det är som vanligt bara vissa som drar vinstlotten. I tider som dessa går tankarna lätt till AI, även om boken råkar vara en smula för gammal för att parallellerna ska vara avsiktliga. I mångt och mycket är det den helt vanliga industriella revolutionen Kuang beskriver, men silvret förstärker och förändrar förloppet.
Dilemmat är påtagligt; varför ska Robin riskera sin fantastiska möjlighet, och rentav livet, på grundval av en ganska nedlåtande persons utsagor Engagemanget tar ändå sin lilla tid att verkligen ge sig till känna hos mig. Det känns som om jag missat något som alla andra upptäckt, och beundrar snarare än slukar boken. Men någonstans runt mitten, när Robin dristat sig till att stå upp mot sin halvbror (rätt eller fel) och det fruktade tredjeårsprovet närmar sig, så tar det tag lite mer. En bal för tankarna till den utmärkta diton i Harry Potter, med liknande blandning av vilsenhet och mikrodrama. Och kanske en viktig insikt.
Under en period av splittring inom gruppen far de till Kanton på ett viktigt uppdrag innan utbildningen ens är avslutad. Opiumhandeln är i fara. Den drog som skördas i Ramys hemland är britternas mest eftertraktade vara i Robins dito och han förväntas hjälpa engelsmännen att få sälja den. Saker blir väldigt tillspetsade, med senkomna konfrontationer som följd. Allt raseri som Robin byggt upp under sin kluvna levnadsbana tar form i ett ödesdigert ord. En hittills oanad nerv ger sig plötsligt till känna och något som liknar en thriller vidtar. En tämligen dyster thriller.
Ja, det tål att understrykas; det här är inte en oerhört underhållande bok. Humor gör endast sällsynta gästspel och den kamp som ungdomarna ger sig in i är inte klassiskt spännande. Det finns något uppgivet över alltihop, en känsla av att deras motståndare egentligen inte kan besegras. Att de själva i mångt och mycket trots allt är priviligierade och beroende av sagde motståndare gör knappast kampen mer exalterande. Det är seriöst, liksom. Och det stora uppdrag de dras in i känns, givetvis inte oavsiktligt, mer som en tung historielektion än en eskapistisk quest. När de väl tycker sig ha hittat rätt kan något hemskt hända.
Tre fjärdedelar in blir det lika spännande som grymt. Kuang lägger in en fjärde och femte växel när imperiets grymhet och sedan dess inneboende svagheter blottläggs i en dramatisk händelsekedja. Konsekvenser och ansvar, frihetskämpe eller terrorist, bekanta och tidlösa teman i en ovanlig skrud.
Slutet är onekligen starkt. Tordes man drista sig till något som kunde likna kritik så blir det även här lite väl litterärt. De uttrycker sig väl under så dramatiska omständigheter, deras motivationer förklaras så tydligt.
Babel är en oerhört imponerande bok, med en rätt unik kombination av ingredienser som faktiskt fungerar ihop. Kanske saknas det något. Mer gnista, liv, energi …? Kanske ska den vara precis så här. Alla priserna tyder på det senare.