Etikett: Sandman

Tydligen var det alltså så; slutet på volym fyra var tydligt men på något sätt var det också möjligt att avfärda det som en krigslist eller ett trick. I bilder fagrare än i de senaste numren (tycker jag) ser vi de kvarvarande syskonen motta budet om vad som skett. De samlas till och med, något som knappast sker dagligen. Alla utom Destruction. I nekropolen Litharge skapar de ett sändebud av lera att skicka ner i katakomberna på jakt efter viktiga ting. Som man gör. 

Men är Dream död? Någon sitter ju där, om än färglös och kanske lite osäker. En ersättare? Han verkar inställd på att återställa och återuppliva och verkar artig. Alla är dock inte imponerade av honom, inklusive den djupt sörjande korpen Matthew. 

Liksom i slutet på förra volymen återser vi karaktärer vars liv förändrats av Morpheus. Det är mycket som följs upp och förklaras eller påminns om. Det känns nästan oväntat begripligt alltihop. Den odödlige Robert Gadling går på renässansfestival med sin flickvän. Han är föga imponerad över hur de har återskapat det förflutna och har fortfarande dåligt samvete över slavhandeln. Death dyker upp efter ett tag. Det är jättebra! 

Detta följs av ett sådant där massivt stilbyte i en meditativ historia om en kinesisk rådgivare i exil. Följt av en senkommen uppföljare (författad under närmare ett decennium verkar det som) till historien om hur Shakespeare skrev “En Midsommarnattsdröm”. Den här gången är det “Stormen” som ska bli klar. Klokt och mänskligt. 

The Last Sandman Story är ännu mer experimentell till formen, självbiografisk och delvis en making-of. Neil berättar om möten med karaktärerna i verkliga livet, både egna och medskaparnas. 

I Endless Nights, alla med olika illustratörer, ägnas vart och ett av syskonen ett nummer. Visuellt är det oftast fint och ganska traditionellt igen, vilket känns som rätt sätt att avsluta det här. För det här är ju sista volymen, typ. 

Death är först ut, men egentligen blott en bifigur i en berättelse om en venetiansk greve som lyckats hejda tiden och en ung man i vår tid. 

Desire är även hen blott ett möte i förbigående i en historia förlagd till krigisk dåtid. 

I Dreams berättelse far han till en magnifik sammankomst med sin nya kärlek, Killalla, för oerhört länge sedan. De flesta syskonen är där. Death skapar lite dålig stämning och Delight (blivande Delirium) är liten. Här finns också stjärnor och solar och dimensioner, alla för stunden antropomorfa. 

Despairs historia är mer experimentellt illustrerad. Eller historier; i femton korta avsnitt skildras förtvivlan och uppgivenhet, ibland med några få ord, ibland nästan som en novell. Bilderna är dunkla och fragmenterade och accentuerar den nästan andäktiga djupdykningen ner i olika människors allra värsta stunder. En präst som, kanske oskyldigt, avskedas för övergrepp. Ett sjuttiotal katter övergivna i en trailer. Ett halvt misslyckat självmordsförsök. 

Deliriums kapitel kunde inledningsvis vara en av Despairs historier men övergår i en betraktelse över psykos. Tror jag. Människor som lever i en alternativ verklighet, som tycker sig veta viktiga saker som inte andra ser eller förstår, och som nu samlas av Delirium, korpen Matthew och hunden Barnabas för ett viktigt uppdrag. Det blir lika starkt som konstigt. 

Nästen ut är Destruction. En kvinna drömmer om undergångar. Kan en arkeologisk utgrävning på en fjärran ö ge henne något annat att tänka på? En utgrävning av framtiden, med hjälp från Destruction. Delirium är också där. Inte så intressant, konstaterar jag lite förvånat om denna ganska normalt tecknade serie. 

Destinys historia är en illustrerad berättelse snarare än en tecknad serie. Hans bok innehåller verkligen allt, får vi veta. Och här är det slut. 

Men samlingsvolymen slutar inte här. Faktum är att hälften är kvar, och den ägnas mestadels åt The Dream Hunters, en fristående berättelse förlagd till Japan och dåtid. Både den ursprungliga illustrerade novellen och den serieversion som kom ut senare ingår. Berättelsen om en ung munk och en räv med fantastiska förmågor känns verkligen som en gammal historia omberättad av Neil (vilket han hävdar i efterordet), men är tydligen helt och hållet hans eget påhitt. Det handlar om kärlek och hämnd och det är faktiskt intressantare än jag av någon anledning befarade. 

---

Epilog:

Jag började samla på dessa album under coronatiden. Någonstans är det nog fortfarande den underliga perioden jag har i tankarna när jag läser de här berättelserna, en märklig och samtidigt väldigt verklig tid som passar de här fabulösa men också ofta väldigt mänskliga och påträngande historierna. 

Fjärde samlingen i “Deluxe edition” av Neil Gaimans klassiska seriesvit inleds med ett litet mästerverk; World’s End. Den hade jag faktiskt sedan tidigare. Ett par vanliga människor i en bil hamnar på ett värdshus bevistat av allt annat än vanliga människor. För att fördriva tiden under en allt annat än vanlig storm berättar de historier. 

Efter dess variationsrika konst känns de enkla linjer (från Marc Hempel) som präglar övriga nummer i samlingen lite torftiga vid första anblicken. Men “The Kindly Ones” är inte en torftig story arc. Vi möter först en trio damer kända från mytologins värld, och sedan Lyta Hall, som presenteras som en före detta superhjälte som valt ett vanligt liv med sin lilla son. Det får hon förstås inte. Och hon är väl egentligen amasonen Hippolyte. Det blir väldigt mycket blandmytologi a la Gaiman men också väldigt mycket dåtida samtid, bland annat i form av en person döende i aids. Och så dyker Loke upp. Är damerna furier, nornor eller moirer? Är det två olika trios? Det är inte lätt att sammanfatta. Jag känner mig vilsen ibland. 

Drömmarnas kung återskapar också av någon anledning den mordiske the Corinthian. När Rose Walker (jo, hon är också med) far till England byter de tillfälligtvis tecknare. Rentav till flera. Delvis har det formen av en klassisk illustrerad saga. En mörk och elak saga. I den ’vanliga’ seriedelen återser vi väldigt senkommet en karaktär från allra första historien, fortfarande sovande. Är det dags att avsluta hans lidande nu? 

Det finns en frihet i de här serierna som känns väldigt 90-tal. Gaiman låter sina karaktärer säga lite vad som helst, vilket gör det intressant och egentligen inte så chockerande. Det är livet självt som är mörkt och farligt, de bara förhåller sig till det. 

Avsnitt åtta inleds med en genomgång av drömkungens vecka, där dagarna har snarlika men lite ändrade namn och där Gaiman kan strö ut alla idéer, ord och bilder som han inte riktigt hinner utforska helt. Så känns det i alla fall. Sedan hälsar Delirium på igen. Hon letar efter hunden som Destruction gett henne ansvar över. 

Och till slut leder allting till ett mycket olycksbådande besök i Morpheus eget rike. Det blir märkligt spännande. Och den nya Corinthian, utsänd på ett uppdrag med korpen Matthew, verkar faktiskt komma till nytta. Hur det slutar? Synnerligen dramatiskt, om än delvis med långa samtal mellan drömkungen och några av hans syskon.

Det här är väl den längsta historien av dem alla och på klassiskt Gaiman-vis är den lika ambitiös som förbryllande. Jag ser fram emot att läsa om den. När jag läst sista volymen. 

Sandmanserierna har getts ut i samlad form förut men “deluxe”-utgåvorna är nog de finaste hittills.

Här, tidigt 90-tal, har Neil Gaiman hunnit bli varm i kläderna, och läsarna har hunnit lära känna Dream (någotsånär) och de märkliga karaktärerna runt honom. Nu är det bara att låta fantasin flöda, i vackra eller hemska historier. Eller både och.

Vi får veta vad drömmar kan leda till om tillräckligt många drömmer tillsammans, och ser kanske med andra ögon på katter efter detta. Prisbelönta A midsummer night’s dream berättar om uruppförandet av Shakespeares pjäs på uppdrag av Dream som en avskedsgåva till älvorna.

Death träffar en kvinna som inte vet hur hon ska kunna dö men verkligen, verkligen vill det. 

A Season of Mists är en historia i flera delar om hur Lucifer tar ett drastiskt beslut när Dream, påmanad av sina syskon och med stor bävan återvänder till helvetet för att rätta till ett av sina grymmaste misstag. Snart samlas allsköns gudar, väsen och demoner för att kräva, köpa eller hota till sig ägarskapet över den oönskade gåva som Dream fått. Dream välkomnar hövligt hela den märkliga skaran till den plats där han bestämmer över verkligheten. Del fyra är ren skräck, förlagd till en nästan folktom internatskola. Tills de döda återvänder. Nej, det är ingen zombiehistoria, utan något betydligt kusligare än så. Och på något sätt komiskt och nästan optimistiskt. 

Gaimans fokus på evighetslångt lidande är fortfarande något överdrivet, men ibland ser han till att ordna upp saker på ett sätt som känns relativt acceptabelt. Hans tanke om människor skapar sitt eget lidande även i helvetet är också intressant, om än kanske inte unik. 

Men jag föredrar när han är bildad och bara sugen på att berätta historier. Thermidal vittnar om historiskt intresse där skräckväldet efter franska revolutionen blir skådeplats för en märklig historia med John Constantines förfader Johanna och gästspel av Thomas Paine. I August reser vi ännu längre tillbaka i tiden och ser kejsar Augustus spela tiggare tillsammans med en dvärg, inför vilken han är öppenhjärtig om allt. 

”When I am a God, I will no longer be scared.”

Nästan allt, i alla fall. Nästa berättelse följer månadstemat namnmässigt och kejsartemat i sin berättelse om Joshua Norton som utropade sig till Kejsare av USA. En berättelse som är helt sann men här vävs in i en ramhandling med ev vadslagning mellan Dream och två av hans syskon: Desire och Despair. 

Orpheus, Dreams son som är med redan i berättelsen från franska revolution, återses i The Song of Orpheus, denna som sig bör förlagd till gamla Grekland. Det stundar bröllop och hela släkten är där. Olycksbådande nog dröjer sig en viss syster kvar. 

Det känns inte alltid helt uppenbart huruvida Gaiman förlitar sig på läsarens bildning för att till fullo uppskatta berättelserna eller om han snarare gläds i rollen som lärare, den som får upp läsarens ögon inför de myter, dramer och intressanta historiska detaljer serierna baserar sig på eller snuddar vid i förbigående. Oviktigt, kanske. De funkar ju på båda sätten. 

Efter det flerdelade återberättandet av Orpheus öde avrundas samlingen med några kortare historier, gjorda några år senare. Stilen skiftar, från satyrhistoriens akvareller (?) till den mer skissartade berättelsen om Death. Som är rätt fin och vars slutreplik faktiskt inte känns så tung:

”So, I’ll be seeing you.”

The Sandman: The Deluxe Edition – Book 1

Att det är Neil Gaiman som författat de ihopvävda berättelser som tillsammans utgör World’s End är inte svårt att se. Hur tätt det egentligen hänger ihop med de övriga Sandman-serierna låter jag vara osagt. Drömmarnas kung dyker upp ibland men det känns lite pliktskyldigt. Men han är ju också berättelsernas furste och här handlar det verkligen om berättelser.

I en ramhandling förlagd till ett märkligt värdshus berättar märkliga eller helt vanliga figurer historier för varandra för att fördriva en stormig natt. En del historier har historier i sig, och ibland kliver Gaiman ner en nivå till. Det är raffinerat, mysigt och tecknat i olika stilar. Och oftast är det den tankfulle och mänsklige Gaiman som berättar, inte den som nöjer sig med att vara fiffig. Även när det inte känns så överväldigande nytt kan han ofta göra mer av stoffet än många föregångare genom oväntade inslag och djärv ambition.

Minst intressant är den första, om man får säga det rakt ut. Den visuella stilen är intressant men berättelsen saknar punch. Nästa, om en alv på resa till en korrupt stad, är mysigare och det blir fortsatt bättre. En sjöfarares märkligaste minne, med en doft av salta vågor och kärlek till havet. En god, ung president i ett alternativt USA. En stad bebodd av de som tar hand om de döda, lika respektfull som morbitt påläst och detaljrik.

Längs vägen blir förstås ramhandlingen en allt viktigare berättelse i sin egen rätt. Var är de? Varför? Hur? Mot slutet invänder en av lyssnarna mot berättelserna och deras skeva genusbalans, men det blir inte bara en självironisk blinkning.

Det är svårt att inte gilla ett verk som är så präglat av kärlek till historieberättande. Finalen är stark och märklig och härligt dunkel och känslan som dröjer kvar är äkta vara.

(Och visst värmer det att läsa Stephen Kings förord och sedan Gaimans respektfulla tack till den förstnämnda.)

För en hittills ganska sporadisk gäst i Neil Gaimans universum känns detta som en perfekt introduktion till hans hyllade serie. Inbunden samlingsutgåva med de första 16 numren, utgivna 1988-89, plus Sandman Midnight Theatre. Med undantag för den sistnämnda håller det en ganska konsekvent grafisk stil med en handfull återkommande illustratörer och kolorister. (World’s End, det enda jag tidigare läst, är betydligt mer visuellt varierad.)

Man bör väl egentligen ha koll på DC Universe för att riktigt uppskatta denna ambitiösa myt där figurer som John Constantine och Dr Destiny har viktiga roller. Men viktigast och skapad just för dessa serier är den gothige Dream, the Sandman själv, Morpheus, evig kung över drömmens och berättelsernas värld, som i berättelsens början snärjs av ett brittiskt ockult sällskap och hålls fången i mer än 70 år. I hans frånvaro sker märkliga ting. Väl fri måste han återfå sina ”verktyg”, vilket bland annat leder honom till självaste helvetet, där ett triumvirat visar sig ha makten. Men också till jordiska platser med både vanliga och ovanliga människomöten. Det är kolossalt ambitiöst men bara starten på en serie som kommer drista sig allt länge ut i myt och historia. 

Jag är inte helt övertygad av inledningen, måste jag säga. Den mörka humorn är inte alltid av mitt favoritmärke. Somligt känns sensationslystet, annat pretentiöst. Men när den träffar rätt är serien väldigt effektfull. Och det finns väldigt mycket berättarambition här, detaljer och stämningar, både fina och hemska. Ständiga citat från sånger varvas med Shakespeare, ordagrant eller fiffiga varianter som ”beware the ideas of March”. Bildningsskryt eller berikande? Det varierar. 

Det är, kan inte nog understrykas, inte en serie för barn. Ofta är det ren skräck med väldigt vuxna inslag. 

För mig hittar berättelsen verkligen fotfästet i och med kapitlet om servitrisen Bette med författardrömmar. Som fortsätter med en minst sagt händelserik period av väntan på hennes fik, där den galne och grymme Dr Destiny använder den nyligen återfunna kraft han en gång stal från Dream. Riktigt obehagligt blir det, och det är bara början på den apokalyps han drar igång, ’för att han kan’. 

”I think I’ll dismember the world and then I’ll dance in the wreckage.”

Dream själv kan också vara oförsonlig och hämndlysten (nyss frisläppt använder han en stor del av sina krafter åt att försätta sin forna fångvaktare i en infernalisk drömloop), men är i grunden avsevärt mer … mänsklig. Och karaktären växer, visar barmhärtighet, tar ansvar.

Hans syster Death presenteras under ganska sympatiska former i ett nummer som pedagogiskt nog sammanfattar hela handlingen dittills. Vad ska Dream göra när han uppnått sina viktigaste mål? Death vet sin roll, och framställs på ett ganska fint och trösterikt sätt. Men obönhörlig. 

Efter detta känns formen ännu friare. Formatet blir en värld där Gaiman kan berätta i stort sett vad som helst. Som en afrikansk myt om en förlorad stad och kvinnan som älskade drömkungen, eller ett avsnitt som börjar på medeltiden och tar sekellånga kliv framåt. Fler ändlösa syskon presenteras, som Desire och Despair. Mitt i ett avsnitt med en morbid samlarmässa berättas en hemsk version av Rödluvan. Fyra drömmar som rymt under Dreams fångenskap måste hittas innan de ställer till ännu mer skada. En flicka som är en ’vortex’ får veta något märkligt och försöker finna sin bror, som i sin tur är fast i en hemsk situation och tar sin tillflykt till drömmarnas värld. Det är ännu märkligare än det låter. Och ett nummer går vid ett tillfälle över till liggande format för att skilja mellan dröm och verklighet, mitt i en berättelse som återknyter till anekdotiska karaktärer i första numret. 

Gaimans fascination för eviga (eller mångtusenåriga) straff hör inte till mina favoritinslag. Det gör däremot berättelsen om mannen som bestämmer sig för att inte dö och har turen att träffa rätt … person. Elegant, underhållande, sympatiskt och snyggt ihopknutet. Även mördarmässan visar på ambitioner bortom att frossa i onda gärningar och hårda straff.

En viktig skillnad mot den något äldre Watchmen är att Moores mästerverk står helt på egna ben och tålmodigt och raffinerat bygger sin egen myt. The Sandman är också modigt ambitiös och klipskt uppbyggd, men utan koll på DC:s mer obskyra karaktärer känner man sig ibland lite vilsen. Eller? Man kunde argumentera för att DC-karaktärerna mest är att betrakta som bonusar och att man inte måste ha koll på dem. Och Arkham Asylum, en återkommande plats, känner till och med jag till. 

Hur som helst, väl engagerad läste jag ut denna samlingsvolym på några dagar och förstår nu Gaiman-kulten betydligt bättre. Kommer jag fortsätta läsa när nästa samlingsvolym kommer? Och kommer jag läsa om den första, och då på ett annat sätt uppskatta mycket som vid första läsningen kändes lika lösryckt och slumpmässigt som fascinerande? Ja, jag tror faktiskt det.

Extramaterial

Sandman Midnight Theatre är ett fristående nummer i en annan visuell stil som utspelar sig strax före andra världskriget och involverar karaktärer från den alla första delen, under Sandmans fångenskap. Det är till slut både spännande och intressant trots ett överdåd av karaktärer som man inte nödvändigtvis känner till innan.
Allra sist kan man läsa Gaimans egna tankar och presentationer av den serie han vill göra, nedskrivna innan ens en tecknare är vald. Här klarnar väldigt många saker som åtminstone jag endast dunkelt uppfattade vid läsningen, samtidigt som man inser hur väldigt nära han följde sin grundplan när böckerna faktiskt gjordes.