Douglas Couplands stilbildare var gammal redan när jag köpte den runt millennieskiftet. Nu räknas den som en superklassiker.

Ett kapitel in är jag dock inte helt salig, inser jag lite förvånat när jag faktiskt börjar läsa den. Coupland verkar lite för förtjust i sin egen formuleringskonst. Och det äckliga med hundarna som brutit sig in i tunnorna med yuppiefett ligger som ett distraherande gegg över hela första kapitlet.

Men mina små invändningar bleknar snabbt bort. Det är helt enkelt väldigt välskrivet och insiktsfullt i presentationen av tre 30-nåntingar som flyttat till Palm Springs i den kaliforniska öknen och försöker ge sina liv mening utan att behöva känna sig köpta eller tro på någonting. De har flytt från stressen, från ”pointless jobs done grudgingly to little applause”. De gör utflykter och berättar historier för varandra enligt ett regelverk lånat av AA. Andy, Dag och Claire heter de och Andy är bokens Jag. Man inser gradvis att trion är goda vänner på riktigt, inte bara medflyktingar.

Tids nog får de sina presentationer. Dag har i tjugoårsåldern lämnat en PR-karriär i Kanada under både roande och allvarliga omständigheter, följt av en existentiell kris som känns lika universell som elegant formulerad. Claire har flytt en ytlig, välbemedlad familj och flyttat in i huset bredvid Andys, på hans inrådan. Andy är svårast att klatschigt summera men presenterar sig genom sina berättelser och Rilke-citat och låter oss dra våra egna slutsatser.

Boken är kort. Kapitlen är korta. I korta fotnoter presenteras kärnfullt tidstypiska begrepp som Coupland antingen myntat eller snappat upp, i en encyklopedisk stil liknande den i Douglas Adams The Meaning of Liff. Det är ofta fyndigt, som ”Vaccinated time travel”; önskan att kunna resa i tiden, men endast med rätt vaccin. Texten i övrigt är pepprad med kompakta, målande beskrivningar som väcker ständiga småleenden och inte sällan skratt, och kloka inblickar i det mänskliga psyket. Det är allvarligt men lättläst; Coupland skuttar elegant på ytspänningen som en skräddare utan att egentligen kännas ytlig*. Han behärskar konsten att spinna ut i långa, klipska meningar och ändå vara tydlig. Imponerande.

Hotet som överskuggar livet är kärnvapen snarare än terrorism och klimatförändringar och Internet lyser med sin frånvaro men det känns fortfarande påfallande fräscht och relevant. Och densiteten vad gäller intressanta anekdoter är extrem. En kanske radioaktiv souvenir från New Mexico. Billiga rosor från en snygg skitstövel.

En resa till barndomshemmet över jul sätter mot slutet Andys liv i perspektiv. Inget dramatiskt, bara en välskriven (förstås) passage om hans många syskon och svårdefinierade föräldrar. Det är något bitterljuvt över alltihop. En intelligent sorg över någonting. I ett kapitel där en magisk stämning skapad av tusentals mödosamt tända ljus obönhörligt bleknar bort igen kommer han bra nära att artikulera den sorgen.

När allt är sagt och gjort är det nog jag som är lite för förtjust i Couplands formuleringskonst.

”… cheap, vulgar, toxic items that will either decompose in minutes or remain essentially unchanged until our galaxy goes supernova.”


*Som av en händelse låter Coupland en karaktär använda just den metaforen mot slutet av boken. Great minds think alike.