Jag har läst George Orwells hyllade dystopi några gånger (och förstås sett den utmärkta filmen med John Hurt). Den upphör aldrig att ”pack a punch”, i jakt på ett bra svenskt uttryck. Om man skulle destillera ner vad boken handlar om i tre ord så vore det ”frihet och sanning”. Och som den gör det.
Oceania är en supermakt i konkurrens med Eurasia och East Asia. Oceania befinner sig i krig med en av dessa; vilken av dem kommer skifta under berättelsense gång, men vad myndigheterna beträffar har ingen förändring skett. Och om myndigheterna, representerade på skärmar och det allmänna medvetandet av ”Storebror”, säger det så är det sant. Om någon tvivlar, eller ”minns fel”, är denne galen eller subversiv. Det finns enorma resurser för att ta hand om sådana och det räcker inte med en summarisk rättegång följd av avrättning. Rättegångar är för de som inte äger sanningen. Nej, endast total lojalitet duger. Sådant kräver tid, psykologisk insikt och iskall, metodisk grymhet. Bland Orwells viktigaste insikter ingår att makt och propaganda inte är nog för att övervinna alla principer: rent våld, både i hot och handling, omsorgsfullt utvalt efter person, är en viktig ingrediens.
Winston Smith är en tvivlare. Han vågar knappt tänka själv i ett samhälle präglat av ständig övervakning men när funderingarna väl börjat ta över förändras han gradvis. Han börjar föra dagbok och skriver ner rebelliska tankar som:
”Frihet är friheten att kunna säga att två plus två är lika med fyra.”
I mötet med Julia fullbordas förändringen. Tillsammans upptäcker de hur livet kunde vara. Lite choklad och kaffe, kärlek för kärlekens skull, hemligheter. Det kommer inte sluta lyckligt. Men det kommer sluta i en replik som handlar om kärlek.
1984 fångar med djup insikt och kristallklar prosa både det torftiga och grådaskiga, det upplyftande lilla upproret och det oundvikliga men ändå chockerande slutet. Orwell lanserar begrepp som fortfarande känns lika omtumlande som relevanta; de motsägelsefulla tankekonster som lydnaden kräver och de små och stora medel som används för att kontrollera människorna. Det finns inga luckor här, inga kryphål som en smart läsare kan hitta.
Allt kulminerar i den långa passage då hela sanningen presenteras – av en milt talande man som kan kännas som en vän mitt i tortyren, kanske bara för att han förstår den han plågar. Fenomenologi, filosofi och helt vanlig politik möts på ett själsligt yrselframkallande sätt. Det är fortfarande bland det mest skrämmande jag läst.