Steve Hogarths dagboksanteckningar, publicerade närmast i ursprungsskick i (hittills) två böcker, handlar föga förvånande väldigt mycket om turnerande, låtskrivande och studioarbete. Som sångare i Marillion sedan 1989 har han förstås en del att berätta. Men det är verkligen en dagbok, där galna episoder med hög rock’n’roll-faktor, hash cakes och tequila varvas med synnerligen trivial information. Plagg han köper, eller hade köpt om han inte glömt plånboken. Inredningsdetaljer i hotellrummen. Hur full han blir efter någon konsert varvat med rapporter från familjeliv med snoriga barn. Ett typiskt inlägg börjar med något i stil med ”woke up at 8:00 and took a shower”. I avdelningen ’relevant men lite tjatigt’ redogör han grundligt för soundchecks och medhörning.
Det finns inget lätt sätt att bara hitta det mer självklart intressanta. Folk och familj omnämns dessutom med en ibland förvirrande uppsättning smeknamn. Det är en unik möjlighet till inblick i en äkta musikalisk hjälte och konstnärs tankar och liv, med både torr humor och galna anekdoter, men det är inte självklart att man plöjer igenom den i konstant fascination. Det följer ofta en stadig rytm, där reseskildringar paras med ofta självkritiska recensioner av snart sagt varje show. Han är uppenbart tacksam över det liv som musiken ger honom möjlighet att leva, alla platser han får se (på sidan 215 listar han en massa tunga kneg kan haft tidigare i livet för att kontrastera), men han berättar lika gärna om de trista hotellen, den dåliga maten, den sura personalen. Alla intryck rapporteras i en ständigt föränderlig tillvaro där låtarna och bandmedlemmarna är den fasta punkten.
Ibland skriver han plikttroget dagligdags, ibland hoppas flera veckor eller månader över. Hela 1993 sammanfattas på några få sidor, ironiskt med tanke på att det bland annat handlar om skapandet av hyllade albumet Brave, skivan där de verkligen hittade sin egen röst efter Fish. Här berättas i alla fall om det franska slott, Chateau Marouatte, där skivan spelades in, och om dess tillkomst och teman, det vill säga sådant jag skulle klassa som ’självklart intressant’.
Några andra nedslag:
Under ett par år försöker en kvinna vid namn Sabine kontakta ’H’ (som han ofta kallas och kallar sig), övertygad om att de är själsligt sammankopplade. Till slut möts de faktiskt. Långt senare skriver han låten Genie om henne.
Häcklare i publiken som hojtar om ”Fish” är återkommande (i alla fall på 90-talet) och oftast något som går att ignorera, men kan resultera i ”arguably, the worst gig of my life”. H. har uppenbart höga krav på sig själv och tar det hårt när han känner att han svikit publiken och bandet. ”The Space” som avslutningslåt är en återkommande utmaning för rösten.
Otrevlig italiensk gränspolis som är nära att hitta lite droger, följt av olika sorters italienskt ’kaos’.
”This is Italy. In the end you give up.”
Vid ett tillfälle får han lite musik att recensera, inklusive ett band som låter bekant (törs dock inte svära på att det är våra svenska storheter):
“I didn’t like any of the music on the cassettes apart from a band/artist called Kent who I have never heard of, before or since.” (s 161)
Att nå fram i media är inte alltid så lätt:
“… we privately lament the utterly indifferent/hostile response our music seems to get from the media generally. I know I’m biased, but surely we deserve better.” (1994)
Lite senare:
”I hate the whole process of releasing singles; it serves as no more than a reminder of how much we are despised by the media. Never mind. In my view we have all the things that are genuinely worthwhile – I wouldn’t swap ten of the people who were to come to our Nice show later today for a hundred “you guys are great – I heard you on the radio” types.”
Men det blir också små exempel på möten med människor som verkligen funnit tröst och styrka i deras musik.
”There’s more to all this than selling records.”
Det blir alla sorters shower. Utsålda, glest befolkade, de med perfekt ljud och de som präglas av tekniska problem, de svalt mottagna och de lyriskt bemötta. Och de som börjar dåligt men utvecklas till något magiskt. Holländska publiken är entusiastisk och biljetterna säljer slut snabbt där, får vi veta, men de har också ovanan att ’hjälpsamt’ kritisera när de hälsar på backstage (s179) medan den skandinaviska publiken gärna väsnas under låtarna. Hemmapubliken är ofta avsevärt mer reserverad, men det verkar vara stor skillnad mellan olika städer. Men den allra bästa publiken verkar finnas i Montreal, en stad som tjugo år senare blev föremål för en lång låt.
Ofta blir det mer allmän reseskildring av det hela också. Kapitlen om Polen några år efter murens fall (s190) hör till de intressantare, likaså Japan-turnén och Mexiko-diton strax därefter. Tre fundamentalt olika upplevelser, med musiken och bandet som gemensam nämnare. En resa företas också till New York inför en eventuell huvudroll i en musikalversion av The Whos ”Tommy” (!).
Att familjen måste acceptera ett ovanligt liv är han förstås inte omedveten om, ett tema som lyser starkt på skivan F.E.A.R., drygt 20 år senare.
”Most of the time I’m OK, but in the early hours of this particular morning, as I lay awake on my way once again under and over the Alps to Geneva, I began to wonder just how long I can go on living like this and how long my family can stand my prolonged absence.”
Han reflekterar över litteratur, politik och historia i förbigående – uppenbarligen en ganska bildad kille. Ganska sent i boken förklarar han plötsligt varför små detaljer, som en viss sorts duschtvål, kan kännas så viktiga när man är ute på turné. Men någon bortskämd mes är han inte; när han blir akut magsjuk i New York är det inte snack om att ställa in kvällens show. Nån medicin och ett par öl och sedan upp på scen.
Ett flera sidor långt kapitel (s263) sammanfattar sardoniskt underhållande vådan av att ta tåget in i Polen utan pass och påminner om att 1995 var en annan värld sett till kommunikationsmöjligheter. De fortsatta reflektionerna kring Polen, politik och människor är också bra exempel på turnédagboken som tankfull reseskildring.
1996 dokumenteras mycket sparsamt. Lite turnerande och orosmoln på den äktenskapliga himlen.
1997 inleds med (tillfällig) soloturné, med bland andra Richard Barbieri (Porcupine Tree) på keyboard. Ett par hundra i publiken i Paris och tillfälle till fler reflektioner över livet som artist. Och kanske ett litet föreskuggande om låten Estonia som släpptes senare samma år. Och sedan turné med bandet igen (This Strange Engine-skivan). I Brasilien meddelar hans fru över telefonen att deras äktenskap är över. Nästa dag finns det hopp igen. Det är förstås turnerandet det handlar om. Lite senare följer hela familjen med på turné. Lite muntrare, men känslosam nog, är en fantastisk historia om en dyr matta som nästan får avsluta boken. 1997 bjuder också på nymodigheter som att direktsända fan-träffar via Internet.
I Strasbourg tar bok ett ganska abrupt slut.
Detta är en nästan oredigerad journal (om än med enstaka instick tillagda efteråt), så att recensera den som en biografi känns inte rimligt. Antingen finner man det av intresse eller så gör man inte det. Jag gör det, men lite trimning hade nog ärligt talat inte skadat.
Men … då hade kanske sådana här härliga ögonblicksbilder inför en kommande konsert ansetts för triviala och rensats bort:
”The footsteps of passing strangers and the murmur of happy anticipation (one of the best sounds I can imagine) as well as the recognisable shouts of the crew.”