Författare: palaver

Vi ses vid Röda Sten (2004)

Fyra personer i Götet i en kort roman om livet och jakten på lycka, typ.

Viveca Lärn gör inte direkt någon hemlighet av att hon gillar Göteborg. Judit och Maud bor i landshövdingehus i Majorna, Dennis bor i Haga och Love har villa i Särö. Lärn droppar kända geografiska namn och typiskheter i parti och minut. Judit har inte bara ramlat ur en rutschkana som barn, det hände på Plikta. Hon tar trean från Jaegerdorffsplatsen, inte bara en spårvagn.

Det är kärnfullt och enkelt skrivet i lättlästa och ofta lekfulla meningar. Tätt mellan de roliga formuleringarna, men kanske inte direkt skratta högt-kul. Harmlöst ironiskt, med tydlig författarnärvaro: ” … som alla vet …”

Lugn lunk men snabba hopp mellan personerna med direkt tillgång till deras ganska torrt presenterade tankar som röjer alla deras löjligheter och brister. Lärn använder dem för att göra sig lustig över mänskliga fenomen och småaktigheter, men med ett ganska vänligt leende snarare än ett hånflin.

Cirka 60 sidor in ger sig verkligt allvar till känna, när Dennis hälsar på en före detta i skärgården. Nästan lömskt dyker det upp. Efter det känns hela boken lite mer seriös, mitt ibland de fortsatt finurliga formuleringarna och lakoniska underdrifterna.

Lärn redogör för deras tankar och känslor utan att värdera. I den mån det döms är det när karaktärerna själva ursäktar sig för sig själva och man anar att de inte är så nonchalanta om allt. Love framstår mer eller mindre som en harmlös psykopat, en som valt arkitekturen istället för mord.

Judit och Dennis framstår som förvuxna barn, lagda åt grovt självbedrägeri. Särskilt Judit skyndar in i långsiktiga drömmar på lösa grunder, som ett barn som ska ‘bli prinsessa’ när hon blir stor.

Det är en bok där man undrar ‘vart är det på väg’ snarare än ‘hur ska det gå’. Det kan ju också vara roligt ibland.

Sven Nordqvist

Sven Nordqvist, som både skriver och illustrerar själv och särdeles skickligt, är en skatt som vi ska vara riktigt glada över. Han skriver med respekt för både småttingar och gamlingar och “barnslar” inte till det för att ställa sig in, utan verkar istället besitta en genuin barnslighet av klokaste sort. Pettson och Findus-böckerna, som utspelar sig i lantlig miljö någon gång på 50- eller 60-talet, kan man läsa för en tvååring och en sjuåring och samtidigt ha lika stort utbyte av själv. Varje bok om den pratsamma katten och den excentriske gubben är värd att läsa. Stackars Pettson skildrar till exempel en dag med dåligt humör och hur den kan räddas av en tjatig katt och en fisketur i senhösten, underbart fångad i dämpade färgskalor. Allt berättat på ett sätt som gör det irrelevant att tala i termer om barn- eller vuxenböcker. Det är jättebra, kort och gott.

Hattjakten är skriven och illustrerad i samma anda, men är ett fristående verk om en gubbe som letar efter sin hatt och istället hittar minnen från sin barndom. Väldigt fint.

2007 gav han ut något av sitt magnum opus i form av Var är min syster, en överdådigt, galet kreativt illustrerad liten historia där man kan titta på varje uppslag i en timme. De korta texterna är begripliga men också skönt poetiska, men det är helt klart bilderna som är huvudlockelsen. Vissa av dem sträcker sig över flera uppslag, med fantastiska övergångar mellan de fantastiska världarna. Magnifikt.

Snabba Cash (2006)

Stilmässigt är Jens Lapidus debutroman en total kontrast till ungefärligen jämnåriga supersuccén “Män som hatar kvinnor”. Hemlagad prosa med slanguttryck, telegramavkortade meningar och betonande stavningar. “Gryyyymt långsamt”. Ibland känns det snarare taffligt än naturligt: “Helt klart en ultimat kombination.” Men skickligt, oftast.

Boken verkar ha föregåtts av mycket research för att på American Psycho-vis kunna detaljspecificera det “goda livet” såväl som det kriminella. Den känns ofta onödigt specifik på rena Dan Brown-nivån. En Gainomax Powerbar, säger du? Klar utfyllnadsvarning.

Folk tenderar också att hålla föredrag för varandra för läsarens skull. Ibland ursäktar sig Lapidus indirekt över detta med någon kommentar om att någon gillade ljudet av sin egen röst, vilket bara drar uppmärksamheten till otyget ännu mer. Utdragen ur rättshandlingar och polisiär kommunikation fungerar bättre.

Trots sådana invändningar är det en vinnare och försäljningssiffrorna inget att förundras över. Berättelsen om den smått plågade livslögnaren JW, som finansierar sitt lyxliv med knarkaffärer, den förrymde brottslingen Jorge och den stenhårde Mrado håller intresset uppe hela vägen, men serverar inte självklara payoffs för att lisma för läsaren.

Slutsats: feeett underhållande och läsvärd ändå. Om man står ut med blessyrerna.

Barbro Lindgren

En produktiv och rent ut sagt ojämn veteran, vars bästa böcker är självklara klassiker. Bland de mindre bra måste den ocharmigt illustrerade och allmänt stissiga Svempa vill ha många nappar nämnas och varnas för. Nåde dig om ditt barn fattar tycker för den.

I böckerna om den vilda bebin, däremot, finns det något för alla åldrar. Mamman och den vilda bebin presenterar en ensamstående mamma och ett barn som inte lyssnar ett dyft på hennes varnande ord, som konstant slår sig eller försvinner men som också alltid kommer tillbaka på något sätt. En underbar betraktelse över föräldraskapets konstanta skräck med både humor och hjärta. Kanske känns det opedagogiskt att berätta för ett barn om ett barn som gör farliga saker, men samtidigt får kanske din illbatting en större förståelse för hur utsjasat skräckslagen en vuxen kan bli av alla de där påhitten.

I Vilda bebin får en hund ger sig ungen och hans nya tyghund ut på äventyr i rymden, eller i drömmen, eller både och. Härligt och lite filosofiskt. Roligast är när bebin i besvikelse över att han bara fått en leksakshund ska “skjuta den med mitt gevär”.

Böckerna om grisen Benny är skrivna med ungefär samma kloka humor som de om vilda bebin. I Nämen Benny! rymmer huvudpersonen exempelvis hemifrån för att slippa bada.

Axel Scheffler och Julia Donaldson

Denna författar/illustratörsduo brukar på bokomslagen presenteras som “de bakom Gruffalon”. Och visst är den finurlig och läsvärd, berättelsen om den lilla musen som skrämmer de farliga djuren med myten om Gruffalon, tills han själv träffar på detta vidunder. Det finns också en uppföljare vid namn  “Lill-Gruffalon”

Även dessa är läsvärda, med mysiga, färggranna illustrationer och ganska påhittiga berättelser. Nämnas bör att det är Lennart Hellsing som brukar stå för den svenska översättningen, vilket borgar för musikalisk känsla för språket, charm och en del låtsasord.

Zog, den lilla draken

Zog har problem med alla de moment som en ung drake ska lära sig i drakskolan, men en snäll tjej lyckas alltid dyka upp vid rätt tillfälle och hjälpa honom. Att drakar förväntas röva bort ungmör och sätta eld på saker är koncept som de hanterar på ett påfallande oläskigt sätt, i en bok med ett fint och sympatiskt slut.

Lille Spigg

Kanske den bästa historien, rent narrativt. Spigg berättar gärna om fantastiska saker som han kanske egentligen inte varit med om. När han råkar hamna i ett riktigt äventyr är det dock hans skrönor som hjälper honom att hitta hem.

Var är min mamma?

En söt och rörande liten historia med två roliga “twistar” på slutet om en fjäril som försöker hjälpa en apunge att hitta sin, just det, mamma.

Pinneman

Om de oönskade äventyr och faror som upplevs av en familjefar som råkar se ut som en pinne.