Författare: palaver

Det här är bättre än receptet “ungdomar och övernaturligheter på svenska” ger farhågor om.

Duon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har lagt sig vinn om att alla typer – om än inte härkomstmässigt – ska representeras. Den tjocka, mobbade bondtjejen, den översmarta bruden som inte förstår hur lyckad andra tycker att hon är, emotjejen med egen lägenhet och alkoholiserad far, snyggetjejen som har haft ätstörningar, tjejen som söker bekräftelse genom sex samt bitchen.

Berättelsen är en blandning av “Eldfödd”, “Carrie” och andra Kingklassiker, uppdaterad för dagens tonåringar eller de som önskar att de  fortfarande tillhörde den kategorin.

Korta kapitel – där det ofta lika gärna kunde varit nytt stycke – ger känsla av att man snabbt rör sig genom handlingen. Som en detalj kan nämnas att det är typografiskt snyggt och tilltalande. Liten text men generösa marginaler och radavstånd inbjuder till läsning.

Det är också smart att låta karaktärerna “beskriva varandra” – med fokus på de saker som just den aktuella personen noterar, beundrar eller stör sig på. De skriver i presensform med odiskutabelt lyckad effekt. Om man ska drista sig till en analys kan man kanske säga att det passar extra bra när man skriver om en ålderskategori som lever i nuet. En bra presentation av karaktärerna men med de klassiska hämndfantasierna som huvudsaklig action i början.

Vid hundrasidorsstrecket ungefär kommer det stora testet. Kan de hålla storyn intressant när de väl presenterat sextetten som Utvald? Svaret är, med vissa förbehåll, ja.

Språkligt är det mer “korrekt” än exempelvis “Snabba Cash“, med sin troligen äldre avsedda målgrupp. Även om de vänder sig till ungdomar har de inte gått loss totalt med slanguttryck eller experimentellt språk. Vare sig den aktuella personen är smart eller en “problemunge” är prosan ungefär densamma, med en direkttillgång till dennes tankar som huvudsakliga medel för förståelse.

Ibland utbryter plötsligt skoluppsatsspråk utan tanke: ‘krälande, onämnbara former’ och ‘en sinnrikt utsnidad stad med underlig arkitektur …’ Scenen i rektorns hus är överlag amatörmässigt skriven. Man kan få för sig att den ena författaren försöker beskriva medan den andra försöker skriva “skräckigt”, men gissningsvis är det inte så enkelt.

Andra scener är överraskande tarvliga, som om de ‘insett’ att det är det dags för något ‘riktigt läskigt’ – som Minoos dröm om Rebecka. Den inledande scenen är kuslig, många andra sekvenser känns tillgjorda. Ironin, där de ska visa att de är medvetna om föregångarna i genren, faller ibland platt.

Trots allt gillar jag “Cirkeln” mycket mer än jag hade kunnat gissa. Den är överlag vitalt skriven och har en viss respekt för läsaren. Mer än jag väntat mig, i alla fall.

Författare: Sven Wernström

Sven Wernströms bokserie om (alltmer metaforiska) trälar under nästan tusen år av svensk historia kan tjäna som en läxa för de flesta författare av böcker för vuxna. Det är lakoniskt, kärvt, kraftfullt, allvarsamt ironiskt och – känns det som, i alla fall – undervisande. Bland de stilistiska inspirationskällorna finns, gissar jag, “Röde orm”. Inte minst för den första delen, som utspelar sig mellan tusentalet och trettonhundratalet.

Är det verkligen ungdomsböcker, kan man ibland skärrat undra. Slutet på första berättelsen (för det hela är uppbyggt av noveller) är sannerligen chockerande, inte minst mot bakgrund av uppbyggnaden – där en karaktär formas som verkar ämnad för något stort.

Vadstället (noret) som blir köping och ska bli Norrköping är navet. Människor och makt är temat. Människor utan något att säga till om utgör huvudpersonerna. De stora skeendena är rykten, förbiflygande kommentarer eller rena föreläsningar. De vi träffar är de små. De som påverkas men inte styr.

Parallellt med temat om träldom löper i de tidiga berättelserna det om Sveriges kristnande. ‘Blotvägrare’ kallas i början de märkliga män i bruna särkar som kan väcka både förundran och agg. De rika och mäktiga är först att anamma Vite Krist medan vanligt folk hänger kvar vid de gamla sedvänjorna.

Wernström, en övertygad socialist, är knappast subtil i sitt budskap utan säger föreläsande att religion inte har något med gudar att göra, utan med “människor och makt”. Mästrandet direkt till läsaren i detta ämne ökar allt eftersom boken fortskrider, ibland på bekostnad av elegantare berättarlösningar. Bland bovarna finns folket i “Askaby kloster”, resterna av vilket finns i min barndoms hemby Askeby.

Men ett simpelt svartmålande är det ändå inte. Munken Andreas i Mannen från Varnhem är till exempel, trots sina brister, en levande och respektingivande karaktär. De gamla sedvänjorna framstår inte heller nödvändigtvis som något särskilt vackert.

Det är stora teman, kompakt avhandlade. “Trälarna” är en episodisk men fängslande bok. Den gör det förflutna levande, hemskt, ibland vackert och alltid intressant.

Stilmässigt är Jens Lapidus debutroman en total kontrast till ungefärligen jämnåriga supersuccén “Män som hatar kvinnor”. Hemlagad prosa med slanguttryck, telegramavkortade meningar och betonande stavningar. “Gryyyymt långsamt”. Ibland känns det snarare taffligt än naturligt: “Helt klart en ultimat kombination.” Men skickligt, oftast.

Boken verkar ha föregåtts av mycket research för att på American Psycho-vis kunna detaljspecificera det “goda livet” såväl som det kriminella. Den känns ofta onödigt specifik på rena Dan Brown-nivån. En Gainomax Powerbar, säger du? Klar utfyllnadsvarning.

Folk tenderar också att hålla föredrag för varandra för läsarens skull. Ibland ursäktar sig Lapidus indirekt över detta med någon kommentar om att någon gillade ljudet av sin egen röst, vilket bara drar uppmärksamheten till otyget ännu mer. Utdragen ur rättshandlingar och polisiär kommunikation fungerar bättre.

Trots sådana invändningar är det en vinnare och försäljningssiffrorna inget att förundras över. Berättelsen om den smått plågade livslögnaren JW, som finansierar sitt lyxliv med knarkaffärer, den förrymde brottslingen Jorge och den stenhårde Mrado håller intresset uppe hela vägen, men serverar inte självklara payoffs för att lisma för läsaren.

Slutsats: feeett underhållande och läsvärd ändå. Om man står ut med blessyrerna.