Exakt vad som hänt pratas det inte så mycket om men världen är trasig. Människan har slutligt krigat sönder den och lagt spelplanen för en äkta, klassisk postapokalyps, där de överlevande byggt sina torftiga, hårda liv i Moskvas tunnelbana, där ljuset är dunkelt och patroner den främsta valutan.
Stationerna är som städer, större eller mindre. De kan alliera sig med eller strida mot varandra, och anta olika ideologier. Forna metroarbetare som vet hur man hittar i tunnlarna behandlas som helgon. I en trolig vink till Tarkovskij kallas våghalsiga upptäckare för ”stalkers”. Ovan jord är det dödlig strålning och andra hot som gäller. Och hoten kan även komma från djupen; missformade varelser som ”skulle ha drivit Darwin till förtvivlan”, antingen muterade eller dittills dolda. Lägg till detta ”odöda” och andra läskigheter och rent mystiska, kusliga inslag; här har det inte snålats med de apokalyptiska elementen. Ändå känns det ganska dämpat och, under omständigheterna, realistiskt.
20-årige Artiom, som föddes i en normal värld, förlorade sin mor vid fem års ålder vid en stor råttinvasion. Nu bor han på station VDNCh, längst ut på sin linje, närmast Botaniska trädgården. Det torra namnet förklaras först mot slutet och visar sig handla om en storslagen utställning på 1950-talet. Detta är inte det enda stationsnamn man kommer behöva lägga på minnet. Till skillnad från hos landsmannen Dostojevskij är det stationer snarare än personnamn som utmanar läsarminnet.
I berättelsens början är människans nya öde väl etablerat. Man har vant sig. Men ett nytt hot riskerar att för alltid göra slut på den station där Artiom bor, och kanske resten också. Mystiska och skrämmande varelser som kallas ”de svarta” väcker fasa utan att egentligen attackera. Artioms styvfar har rentav resignerat efter alla år av morsk tapperhet, men en gammal bekant till honom, ”Hunter”, vägrar ge upp. Hunter ger Artiom ett viktigt, hemligt uppdrag som blir startskottet för en resa genom tunnlarna. Mot Polis, den sista ”staden”, där konst och kultur fortfarande bevaras och beundras.
Dmitrij Gluchovskij har skapat en detaljrik och hård värld men med relativt mänskliga invånare sett till omständigheterna. Det är kreativt men någorlunda trovärdigt, från grisfarmande och svampodling till maktfaktorer som ”Hansan” och ”Röda linjen”, som efter en lång konflikt drabbats av krigströtthet. Egentligen är det lite väl mycket exposition i form av författarföredrag, men det är uppslukande och betydligt mer litterärt och stämningsfullt än exempelvis Lars Wilderängs torra faktabombardemang. Gluchovskij nöjer sig inte bara med att prata om hur man överlever utan kan också låta sina karaktärer fundera över varför man ens ska försöka. Hur musiken vid en marknad längs vägen skiljer sig från de melankoliska balladerna Artiom hittills hört. Och ibland kan det bli både poetiskt och filosofiskt. Till exempel när Artiom närmar sig upptäckter om deras underjordiska tillvaro som kan liknas vid en mystikers insikt.
”Orkanen i hans huvud hade lagt sig lika plötsligt som den uppstått och lämnat tomt och utmattat förnuft efter sig.”
Vid mötet med en mystisk man vid namn Khan i början av uppdraget uppstår något som liknar klassisk fantasy där ”besjälade” och mer allmänt praktiska föremål byter ägare inför den kommande resan. Här presenteras också den ganska kusliga tesen att själarna efter de som dött efter katastrofen blivit kvar i tunnelbanesystemet eftersom de inte kan reinkarneras.
Hastiga uppbrott, ändrade planer och nya människomöten målar bit för bit upp bilden av Metron som människans ”sista tillflykt”, som undertiteln säger. Ställen där folk lever roligare liv men styrs av gangsters ligger granne med ”Fjärde riket”. En hårsmån från att bli avrättad av fascister blir Artiom sedan inblandad i politiska diskussioner med kommunistiska rebeller mot Röda Linjens stalinistiska styre. Ett misslyckat råttrace leder till smutsig tjänstgöring men raskt är han sedan hos en grupp Jehovas vittnen för att lite senare diskutera tro och öde med ett par halvcyniska men belästa främlingar. Sällan har ordet mikrokosmos känts så passande, med stationer istället för planeter som ljusglimtar och fasta punkter i en mörk, skrämmande rymd. Vissa har särskilt kusliga historier och mysterier, som den olycksaliga stationen Park Pobedy – där myten om Stora masken och livets uppkomst svårförglömligt presenteras. Det är ömsom händelserikt och ömsom oursäktande filosofiskt, ömsom väldigt allvarligt, ömsom nästan muntert.
Att alla bekantskaper och rentav vänskaper är så kortvariga har dock en annan effekt på berättelsen: en viss distans. Här finns ingen följeslagare som han verkligen bryr sig om, bara potentiella hjälpare eller hinder på hans resa. Tids nog får Artiom en lite mer långlivad följeslagare, och det skönjs till och med en möjlig – om än drastisk – lösning på ett av tunnelbanans nyare och värsta problem. Men mot slutet erbjuds också en egenskapad religion och en lärjunges grymma förlust av tron i ännu ett inslag av pratsam djupsinnighet värdigt den ryska traditionen. För att lite senare kontrasteras med en mer igenkännlig livssyn:
”Det finns bara en mening med livet, grabben: att skaffa barn och uppfostra dem. Och sedan får de också plågas av frågan och besvara den så gott de kan.”
Ambitiöst? Jo …
Inslaget Öde och att vara Utvald blir allt tydligare under färden, och diskuteras nästan på metavis, dock utan att omintetgöra stämningen. En mytisk Bok presenteras. Berättelsen om ’demonerna i Kreml’ och Sovjetunionens hemliga historik fascinerar. När Artiom till slut får se världen ovanför erbjuds fler tillfällen till dystert bildmåleri. Men inget slår scenerierna i Kreml och en allsång man sent ska glömma.
Och då har jag inte ens nämnt skriften på väggarna till växlingskontoret. Eller vandringen uppför tv-tornet där hela den tidigare färden sammanfattas i all sin skönhet och fulhet.
Eller slutet. Jag har inte nämnt slutet, och tänker inte orda mer om det här. Men nog sätter det sig på minnet …
FOTNOT
Boken har också blivit spel, även detta detaljrikt och stämningsfullt. Intressant nog inleds ”Metro: Last light” med en version av en scen ur boken där man gjort en drastisk ändring av skuldbördan.